Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Ann Heberlein: Det är knappast bara troende som är lättkränkta

Vilka är verkligen Charlie?
Vilka är verkligen Charlie? Foto: Vincent Yu

Timmarna efter terrorattentatet i Paris som kostade tolv människor livet fylldes flödet i sociala medier av frasen ”Je suis Charlie” (”Jag är Charlie”). Människor som, mig veterligen, aldrig har stuckit ut hakan, aldrig har riskerat något, inte tagit ställning, aldrig stört någon, knappt märkts, hävdar plötsligt att de är Charlie, identifierar sig med de satirtecknare som fallit offer för fanatiska islamister: som mördats för att de har provocerat. Jag är inte alls säker på att ”Je suis Charlie”. Och jag är verkligen inte säker på att alla ni som påstår er vara Charlie verkligen är Charlie. I alla fall inte om ni med det menar att ni är storsinta, toleranta och kompromisslösa försvarare av det fria ordet, människor som står över sådana låga känslor som kränkthet och hämndgirighet. Jag tror att många av er är tjuriga, humorlösa och lättkränkta när det väl kommer till kritan: när det gäller er och ert, när ni och sådant ni tycker är viktigt blir kritiserat, hånat, förlöjligat och föraktat.

Vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder, Sverige. Det betyder ju inte att vi inte tror på något. Det betyder bara att de flesta svenskar inte tror på Gud. Behovet av att tro är konstant. Behovet av mening, av något att tro på, är ett djupt liggande mänskligt behov – det är bara föremålen som växlar. Fotboll, heminredning, kärlek, flugfiske, musik, agility eller biodynamisk odling: var och en blir salig på sin egen fason. Var och en tenderar även att bli kränkt då den egna fasonen ifrågasätts eller förlöjligas – det är sannerligen inte bara människor som tror på Gud som är lättkränkta, nej människor som tror på psykoanalys, tarmsköljning eller LCHF är minst lika lätta att uppröra. Upprördheten, lättkränktheten, misstanken om att någon tycker att jag och min övertygelse om råsaftcentrifugens helande inverkan på min kropp och själ är smått löjlig, att min symbiotiska relation till min hund är lite märklig, eller att mitt intresse för innebandy är överdrivet ligger hela tiden och gnager.

Häromveckan skrev jag i denna tidning en text som, slarvigt läst, kunde tolkas som hånfull mot människor som utövar yoga. Detta föranledde en hel del upprörda känslor bland yogautövare. Jämför min synnerligen milda kritik av yoga med Charlie Hebdos vulgära teckningar av sådant som muslimer finner heligt. Nej, nej, stopp. Inte en endaste sekund försvarar jag användandet av våld. Terror­dådet i Paris kan bara fördömas. Inte en sekund vill jag heller inskränka någons yttrandefrihet.

Däremot borde vi fundera några varv kring våra egna reaktioner när sådant vi tycker är heligt – yoga, hundar, fotboll, maratonlöpning – hånas och förlöjligas. Har vi då förmågan att rycka på axlarna? Skratta bort det? Strunta i det? Jag vet att jag inte alltid har det. Jag vet att jag ibland blir sårad, ibland arg, när det jag anser vara heligt hånas och smutsas ner. Jag blir ledsen när andra trampar på det som är viktigast i mitt liv, och jag förstår inte varför människor vill förstöra det som är vackert för mig. Varifrån kommer driften att skita ner? Varför kan vi inte låta varandra vara? Kan vi inte få ha våra drömmar ifred? Vår tro? Det som gör våra liv meningsfulla utan att någon annan skrattar åt det?

Varje rättighet medför en skyldighet. Det gäller också yttrandefri­heten. Den måste hanteras med viss varsamhet, med ansvar och med respekt för andra människor, deras känslor och deras uppfattningar. Man måste inte säga och skriva allt bara för att man kan. Däremot finns det ibland tillfällen då man måste säga och skriva sådant som också kan komma att såra andra – men de tillfällena måste väljas med omsorg.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.