Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Ann Heberlein: Drömmen om det perfekta julfirandet är en av de drömmar man ger upp vid en skilsmässa

I första avsnittet av årets adventskalender i tv frågar Stella sin farmor – som helst vill kallas Musei­chefen – vad en familj är. ”Familj?” svarar den kyliga kvinnan avfärdande ”det är några som gör allt tillsammans och alltid håller ihop.”

Stella suckar längtande men farmor fnyser. Så opraktiskt, så irrationellt. Familj. Det var sånt folk höll på med förr i tiden. Stella bor tillsammans med sin farmor på ett museum. Hennes pappa är mycket upptagen med att konstruera en raket. Han ringer Stella varannan dag. Om han kommer ihåg det, alltså. Någon mamma finns inte. Så Stella fantiserar, om en familj, detta mytiska fenomen. Med hjälp av ett sagogryn önskar hon fram en riktig familj, familjen Hedenhös. Mamma, pappa och barnen Hedenhös är sådär tokroliga, varma och gosiga. De har familjeråd och kramas och sover i en stor hög. En stor varm hög av samma kött och blod.

Jag ser på julkalendern varje morgon med min dotter. Vi bor i Lund, min flicka och jag. Hennes pappa bor med en annan kvinna och hennes barn två mil bort. Mannen jag älskar bor med sina barn sextio mil bort, och deras mamma bor i sin tur med en annan man i en annan lägenhet och den mannen har eventuellt barn med någon annan som bor någon annanstans. Det vet jag inget om. Men jag vet att vi inte är några härliga Hedenhösare. Jag vet att vi aldrig mer kommer att sova i en hög av samma kött och blod. Min dotter dricker sin choklad och jag mitt kaffe och vi tittar under tystnad på julkalendern, Hedenhösarnas självklarhet och Stellas längtan.

Jag blir lite arg. Jag tänker att jag ska skriva en syrlig text om biologism och stereotypa könsroller, om nykonservatism och unkna kärnfamiljsideal, men det går inte. Jag kan inte. Jag är inte arg. Jag är ledsen. Stellas längtan efter en familj – en riktig familj – är inte ideologisk. Hennes längtan är äkta: Barnets längtan efter tillhörighet, vanlighet, det ursprungliga. Drömmen om att vara en familj, att vara älskad och självklar, längtan efter att höra ihop är det bärande temat i julkalendern. En inte alltför vild gissning är att det hela kulminerar i en härlig familjefest på självaste julafton. Hedenhösarna får sprutt på raketen och Stella förenas i en familjekram med sin pappa och farmor. Det är ju på julafton alla önskningar – i synnerhet barnens – ska slå in.

Det ska vara ljus som tindrar och granar som glittrar, berg av julklappar, massor av mat, kilovis med godis, långbord, dans, jul­evangeliet och hej tomtegubbar i en salig blandning. Det ska vara snö och det ska vara familj. Med hårt arbete och monetära investeringar går det mesta att ordna. Snön och familjen går dock inte att varken köpa eller stressa fram. Antingen så snöar det. Eller inte. Av de elva julaftnar min dotter firat har högst en tredjedel varit vita. Ändå förväntar hon sig snö när det är jul, och blir besviken när den, som den ju oftast gör, uteblir. Våra föreställningar om julen har mindre med våra erfarenheter och mer med våra föreställningar att göra. Julen ska ju vara vit. Och på julafton ska alla vara glad och snälla och tillsammans.

Drömmen om den perfekta julen, mammapappabarnjulen, är en av de drömmar man ger upp när man skiljer sig. Det gör ont. Det gör ont att jag inte längre har min dotter hos mig hela tiden. Det gör ont varenda gång jag står på balkongen och vinkar när hon ska åka med sin pappa och vara hos honom. Och ändå är det detta jag har valt. Skilsmässan är ibland nödvändig. Livet blir i allmänhet bättre för de vuxna efter en skilsmässa. Men barnen, barnen, barnen? Barnen som befinner sig på ständig resa, mellan mammas och pappas hem, hur är det för dom? Varannan födelsedag och varannan jul. Det ska vara rättvist. För mamma och pappa, alltså.

Livet, tänker jag, är sällan okomplicerat. Inte ens för barn är det enkelt. Ändå överlever vi och anpassar oss. Det är människans största styrka: Hennes fantastiska förmåga till anpassning. Människo­barnet är en anpassningsbar liten varelse, på gott och på ont. Jag tänker att vi får omdefiniera det där med familj en smula. Att vara familj handlar inte bara – eller ens framförallt – om samma kött och blod utan om något annat. Om kärlek, omtanke, om lojalitet. Och kanske behöver det inte vara så sorgligt heller. Utan tvekan är det sorgligare för mig än för min dotter att hon inte ska tillbringa julafton med mig i år. ”I år får jag dubbel jul” säger min dotter och ser inte särskilt olycklig ut. Det är ju också ett sätt att se på det hela: Att bestämma sig för att inte sakna det omöjliga, utan i stället se det goda i det möjliga.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.