Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Ann Heberlein: Ödesdigert att inte förstå att religion är viktigt

Ann Heberlein om IS-etablering i sekulära länder.

Jean-Jacques Rousseau skrev 1762 i ”Om samhällsfördraget eller statsrättens grunder” om människans och politikens behov av fiktioner, berättelser, myter och symboler som inte bara talar till hennes rationella jag. Om hon ska förmås underkasta sig högre sociala värden – och samtidigt uppleva sig som en fri och autonom varelse – krävs något mer än politik och sakliga argument. Det krävs något som formar, motiverar och mobiliserar henne att välja att agera i enlighet med politikens visioner. Man kan kanske kalla det religion. Den politiske filosofen Simon Chritchley resonerar på ett liknande sätt i ”The faith of the faithless. Experiments in political theology”. Chritchley hävdar en förpolitisk dimension i varje politisk ideologi, en teologi eller en antiteologi. Det är, skriver han, ett misstag att tro att vi befinner oss i en process av stadig sekularisering. Snarare är det så att vi ser en rad förskjutningar och omdefinieringar av det sakrala.

Att religion och religiösa bevekelsegrunder återigen tar allt större plats i människans liv, som meningsgivande och motiverande, i ett globalt perspektiv borde vara uppenbart. Enligt en studie från den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center, publicerad i våras, ökar samtliga världsreligioner med undantag av buddism. Mest ökar islam – och omkring 2050 kommer antalet muslimer vara lika stort som antalet kristna. Trots att ateister och agnostiker blir fler i vissa västeuropeiska länder, som exempelvis Frankrike, så minskar gruppen som inte definierar sig som religiös globalt sett. Religion har, och kommer att ha, stor betydelse i människors liv, i deras moraluppfattning och i deras livsval. Det tycks vara svårt att begripa för sekulariserade svenskar. Oviljan att ta in religion som en viktig dimension i människans liv kan visa sig ödesdiger. Enligt en undersökning angående européers inställning till religion, publicerad i Forskning och framsteg september 2010, är svenskarna mest sekulariserade. På andra plats kommer Belgien. Är det en slump att det är i just dessa två länder Daish (IS) värvat flest jihadister i förhållande till folkmängd?

Efter terrorattentatet i Paris har samma fråga ställts som alltid ställs då vi konfronteras med obegriplig ondska. ”Ondska”, skriver Hannah Arendt i ”Responsibility and judgment”, ”är sådant som får oss att tänka det här borde aldrig ha hänt”. När ondskan tränger in i våra liv hamnar vi oundvikligen i frågan ”varför?” Många i den svenska debatten har försökt besvara den frågan de senaste veckorna. Självmordsbombarnas till synes obegripliga handlingar, Daishs fientliga och hatiska ideologi, det faktum att unga män, uppväxta i Sverige, väljer att ansluta sig till islamistiska, extrema grupper har diskuterats och analyserats. Johan Oljequist, vd för Fryshuset, menar i en intervju i Dagens Industri att vi har för lite kunskap om vad som driver unga till extremism. Oljequist ser religion och ideologi som sekundära förklaringar. Han anser att det rör sig om människor som saknar förebilder och framtidshopp och som söker en gemenskap. Men allt det Oljequist räknar upp erbjuder religion sina anhängare: förebilder, framtidshopp och gemenskap. Att då avfärda religion som sekundär, eller som en del andra debattörer gjort, ointressant som förklaring till lockelsen att ansluta sig till islamistiska grupper ter sig märkligt.

Den svenska debatten angående unga mäns dragning till islamism och deras beredvillighet att gå i döden för sin övertygelse domineras av begreppet ”utanförskap”. Förklaringen är alltså att utanförskap har drivit runt trehundra individer med svenskt medborgarskap att ansluta sig till muslimska extremistgrupper som Daish. Resonemanget är ett eko av Slavoj Zizeks analys av kravallerna i Parisförorterna 2005.

I ”Violence” hävdar Zizek att kravallerna var ett uttryck för frustration och maktlöshet, av utanförskap. Den tolkningen har etsat sig fast i den svenska offentligheten: Jag har själv lagt den som raster över exempelvis stenkastningen mot polis och räddningstjänst i Rosengård 2009. Det vi ser nu handlar om något annat. Det som sker nu är inte ett uttryck för ett antal missnöjda och missanpassade individers känsla av utanförskap och maktlöshet. Tvärtom. Jihadisterna drivs inte av besvikelse över att de inte blivit tillräckligt väl mottagna i den västerländska kulturen och samhället. De är inte intresserade av att integreras. De delar inte våra värderingar och vill inte vara en del av det västerländska. Det vi bevittnar är ett fientligt försök till övertagande, ett monumentalt angrepp på vår kultur och vårt sätt att leva. Drivkraften är drömmen om att upprätta ett kalifat, en realisering av en islamistisk dröm. Vi är naiva om vi tror att vi ska kunna bekämpa den drömmen genom att enbart sätta in åtgärder mot utanförskap.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.