Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Ann Heberlein om antologin "Ingens mamma"

Föräldraskap handlar inte särskilt mycket om rationalitet, skriver Ann Heberlein med anledning av anotologin "Ingens mamma. Tolv kvinnor om barnfrihet".
Föräldraskap handlar inte särskilt mycket om rationalitet, skriver Ann Heberlein med anledning av anotologin "Ingens mamma. Tolv kvinnor om barnfrihet". Foto: Alamy

"Jag är stolt över att vara någons mamma".Antologin "Ingens mamma" om kvinnor som väljer bort barn har hyllats för sitt "mod". Men det är snarare modigt att både vara mamma och tänkande människa, skriver Ann Heberlein.

Jag har gått och funderat på antologin "Ingens mamma. Tolv kvinnor om barnfrihet" ett tag nu. Egentligen är det inte de, i flera fall, intressanta och i sig tankeväckande texterna i boken som upptar mina tankar utan snarare mottagandet av den. Författarna förväntade sig uppenbarligen starka reaktioner, hat, fördömande och ilska: Påståendet att det är något oerhört provocerande med att vara kvinna och välja bort barn upprepas likt ett mantra i texterna. Josefine Adolfsson, redaktör för antologin, säger i en intervju i Sydsvenskan att det var svårt att få skribenter som ville medverka och berätta om sin frivilliga barnlöshet. De var, säger hon, rädda för omgivningens reaktioner, för hat och trakasserier.

Kanske är de besvikna nu, de tolv barnfria kvinnorna som fattade mod och berättade om sitt val att inte föda barn, eftersom de aggressiva reaktionerna uteblivit. Boken som handlar om kvinnors rätt att välja bort moderskapet har hyllats och lett till mängder av reportage och inslag i diverse medier där kvinnor får vittna om hur oerhört tufft det är att vara en barnfri kvinna. GP:s recensent Maria Domellöf-Wik beskriver antologin som "ett brinnande debattinlägg i kampen för varje kvinnas fri- och rättigheter". DN:s Aase Berg anser att det är "en viktig bok" som "handlar om att kringgå förtryckande samhällsnormer". Aftonbladet recenserar den under rubriken "De vågar vägra barn" och den ende mannen som fått förtroendet att bedöma "Ingens mamma", Expressens Jens Liljestrand, anser att den är "kärv och provocerande" och känner sig "uppfostrad".

Antologiförfattarna vittnar om hur de, på grund av valet att inte föda barn, avfärdas som omogna och egoistiska alternativt ömkas och tolkas som traumatiserade eller rentav beskrivs som barnhatare. De problematiserar hur barnfria kvinnor beskrivs i populärkultur och hävdar att hon oftast är en "häxa". Några recensenter, som händelsevis är barnfria kvinnor själva, nickar instämmande – ja! Alla dessa schabloner som klistras på oss kvinnor utan barn, alla fördomar. Några recensenter, de med barn, skäms i stället. Svenska Dagbladets kritiker Erika Hallhagen använder sitt recensionsutrymme till att rannsaka sig själv: Varför skaffade jag egentligen barn? Hallhagen bekänner att hon inte kan svara på den frågan och det verkar bekymra henne. Aase Berg löser dilemmat på ett annat sätt. Hon berättar att hon inte tycker om barn. Hon har aldrig velat ha några. Hon äcklas av barn som skriker på flygplan och tycks luta åt att barn borde förbjudas på offentliga platser. Ändå har hon fött två döttrar. Dem älskar hon såklart.

Bergs bekännelser är typiskt för hur moderskap diskuteras i offentligheten bortom tidningen Mamas glättade värld: Det är snarare regel än undantag att gnälla om moderskapets nackdelar. Åh, vad det är jobbigt och åh, vad det är trist och enahanda och otacksamt och utmattande med barn. Att vara frustrerad och otillfredsställd i föräldraskapets fångenskap är nämligen ett bevis för att du är en tänkande varelse, mer huvud än kropp, en kvinna med förmåga och ambition bortom mammandet. Nå. Efter oändliga litanior angående moderskapets lidande kröns det hela, givetvis, ändå med en försäkran om att denna hårt prövade mamma trots allt älskar sina barn.

Corinne Maier, den franska psykoanalytikern som byggt sitt författarskap på att utmana tabun, används som någon sorts auktoritet i "Ingens mamma". Maier skrev 2007 boken "No kid" i vilken hon bekänner att hon ofta ångrar att hon skaffat barn. Maier är tvåbarnsmor och drömmer om hur livet skulle ha varit utan barn. Utan barnen skulle hon, framgångsrik psykoanalytiker och författare, kunnat leva ett behagligt liv, fyllt av resor, intellektuellt arbete och stimulerande upplevelser. Alltså ungefär det liv flera av de barnfria författarna i "Ingens mamma" beskriver: Ett liv där Jag, Mina behov och Mina intressen står i centrum.

Maier är inte barnfri. Hon har ju de här två barnen, dessa fotbojor. I stället för att på heltid ägna sig åt sig själv och sina mål fungerar hon som barnens hembiträde, förser dem med mat, rena kläder och fickpengar, kör dem till kompisar och aktiviteter. "Skulle ditt liv vara bättre utan barn?" frågar hon provocerande och besvarar för egen del frågan jakande. Hennes liv skulle utan tvekan ha varit bättre utan barn. Hon skulle ha varit framgångsrikare, smalare, snyggare, mer utvilad och haft mer pengar på banken om hon valt bort barnen.

Maier listar 40 skäl till att inte skaffa barn. Hon räknar upp de självklara, som att det är tortyr att föda barn, ett helvete att amma och att man kan glömma bort att någonsin vara utvilad. Det är omöjligt att kombinera karriär och moderskap, din kropp havererar, det är dyrt med barn och hur mycket du än anstränger dig så får du ändå bara skit tillbaka (det är alltid mammas fel, det behöver man inte vara psykoanalytiker för att veta). Dessutom, skriver Maier, är det omoraliskt att föda fler barn till en värld som redan är överbefolkad: varje nyfött barn är en ekologisk katastrof för hela planeten. Maier är rationell och hennes argument är rationella (vem vill inte hellre vara utvilad än dödstrött och vem vill medverka till jordens snara undergång om det går att undvika?).

Författarna till "Ingens mamma" beskriver sig själva och beskrivs som just rationella: de är självständiga, fria, radikala, modiga och normbrytande. Föredömliga på alla sätt och vis alltså, i en tid som hyllar oberoende och individualism, att satsa på sig själv och sina egna små projekt. Att ta hand om det lilla livet, det sårbara och växande står inte högt i kurs i ett sådant samhällsklimat. Att välja bort barn är naturligtvis praktiskt. Varför ödsla tid på att vara hemma med kräksjuka barn eller trösta ledsna tonåringar när man kan resa och skriva böcker i stället?

Självklart måste en kvinna, eller en man, få göra valet att inte föda barn. Jag är övertygad om att ett liv utan barn kan vara lika fyllt av mening som ett liv med barn. Det som bekymrar mig är att valet att inte föda barn uppställs som någon form av ideal och framhålls som den enda framkomliga vägen för den kvinna som vill slåss på männens arenor. Ja. Det är svårt att vara mamma och akademiker eller författare eller konstnär eller vad man nu är samtidigt. Lösningen kan inte vara att sluta föda barn. Det måste gå att kombinera barn med det där som kallas karriär. Att välja bort barn för att få skriva och tänka är knappast radikalt: Det är väl precis det kvinnor tvingats göra i århundraden för att kunna spela på männens villkor?

Nej, det är inte rationellt att välja barn om man, som jag, har andra ambitioner än moderskap. Föräldraskap handlar inte särskilt mycket om rationalitet. Det är naturligtvis totalt irrationellt att låta sin kropp och sitt liv invaderas av en främling som kommer att kräva, kräva, kräva och aldrig släppa taget. Det är idiotiskt att frivilligt välja oro, ofrihet och bundenhet. Det är skrämmande. Och det är modigt. Att välja att föda mina tre barn är det modigaste jag gjort, det största och det som jag är allra mest stolt över: Att jag är någons mamma.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.