Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Ann Heberlein: Svenska kyrkan måste värna om kristna flyktingar

Kristna flyktingar från Mosul i Irak som lever på flykt undan den islamistiska terrorgruppen IS.
Kristna flyktingar från Mosul i Irak som lever på flykt undan den islamistiska terrorgruppen IS. Foto: Corbis

Varför vill inte Svenska kyrkan kännas vid det folkmord som pågår på kristna runt om i världen? Och varför tar kyrkan inte ansvar för de kristna som flytt till Sverige undan religionsförtryck, undrar Ann Heberlein.

Foto: Jag var stolt över min kyrka när klockorna ringde i protest mot främlingsfientliga och rasistiska demonstrationer i vintras och i våras. Jag tyckte att det var ett utmärkt sätt att bedriva fredlig, civil olydnad när kristna störde främlingsfientliga grupperingars torgmöten medelst psalmsång. Det var det kristna budskapet om alla människor lika värde och rättigheter i praktiken. Kyrkan är en gemenskap av troende, inte en politisk organisation, men det är en gemenskap av människor som tror på något som förpliktar och som manar till handling: Att alla, varje människa, man som kvinna, svart som vit, oavsett religiös tillhörighet, sexuell läggning, färdigheter, egenskaper och prestationer är skapade till Guds avbild. Imago Dei.

Tron på det budskapet, människan som Guds avbild, manar till handling och innebär att kyrkan med nödvändighet också är politisk om vi med politik menar ett engagemang i samhällsdebatten. De kritiska röster som höjts mot svenska kyrkans engagemang för flyktingar och migrationsfrågor med argumentet att kyrkan inte ska syssla med politik är, menar jag, ute i ogjort väder. Det kristna budskapet är med nödvändighet politiskt. Evangeliet är radikalt. Jesus predikade jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Den kristne har ett ansvar att leva i hans efterföljelse – och det gör man inte genom att begränsa sin tro till tomma ritualer och till privatreligiösitet. Evangeliet måste praktiseras.

Den stolthet jag känt över min kyrka och dess engagemang har på senaste tiden grumlats. Jag undrar varför Svenska kyrkan inte har velat kännas vid det folkmord som pågår på kristna runt om i världen just nu, och jag undrar varför Svenska kyrkan inte tar ansvar för de kristna som flytt hit undan religionsförtryck. 80 procent av alla som utsätts för religiös förföljelse är i dag kristna. Ingen annan religiös grupp är lika utsatt som de kristna. Enligt journalisten och författaren John Allen Jr riskerar uppemot 100 miljoner kristna regelrätt förföljelse. Organisationen Open Doors, som arbetar med förföljda och förtryckta kristna runtom i världen, bekräftar den bild Allen ger i sin bok från 2014, ”The global war on Christians”. De senaste siffrorna från Open Doors visar beklagligt nog att förföljelsen av kristna ökade över hela världen under 2015.

Förra året dödades minst 7 .000 kristna för sin tro. Det är en ökning med 3 .000 sedan året innan. Kristna flickor och kvinnor utsätts för sexuella övergrepp och våldtäkter, hålls som sexslavar och tvingas in i tvångsäktenskap av islamistiska extremistgrupper som IS och Boko Haram. Svårast har de kristna det i kommunistiska diktaturer som Nordkorea och i muslimska länder som Irak, Eritrea, Afghanistan och Syrien. Också i sekulariserade Sverige har förföljelsen av kristna ökat. Enligt statistik från BRÅ ökade anmälningarna angående hatbrott mot kristna med 75 procent 2014. Totalt anmäldes 330 hatbrott riktade mot kristna i Sverige. Enligt internationella folkmordsforskare vid tankesmedjan Hudson Institute pågår ett folkmord på kristna i Irak och Syrien – något som för övrigt både Påven och Hillary Clinton uppmärksammat. I en svensk kontext har exempelvis Lars Adaktusson (KD), samt de fristående debattörerna Nuri Kino och Annika Borg försökt att driva frågan. Svenska kyrkan? De väljer att ducka.

Den 4 februari antogs så äntligen en resolution i EU-parlamentet som säger att IS begår folkmord på kristna och andra religiösa minoriteter i Irak och Syrien. Beslutet är mycket glädjande, även om det är oklart vad det kommer att leda till. Oavsett vilket resultatet än blir är det i alla fall en markering som ökar trycket på både EU och FN att agera. Detta borde naturligtvis uppmärksammas också av Svenska kyrkan. Att kristendomen hotas i de länder där den har sitt ursprung, de bibliska länderna, borde rimligen oroa kristna samfund över hela världen. Förböner borde hållas för utsatta bröder och systrar vid varje söndagsgudstjänst – inte minst nu, när detta folkmord äntligen kallas vid sitt rätta namn. Framåt eftermiddagen den 5 februari lades så en länk till en nyhet ut på Svenska kyrkans webb: Biskoparna uppmanar till förbön för ”de lidande i Mellanöstern” på Askonsdagen. Vackert så – men inte ett ord om folkmordet som pågår på kristna.

Dessvärre tycks kristna syrier och irakier inte alltid vara trygga i Sverige heller. I kölvattnet av diverse rapporter om oroligheter på asylboenden runt om i Sverige har det också framkommit att det förekommer spänningar mellan olika religiösa grupper. Kristna flyktingar trakasseras av islamistiska fundamentalister. Kristna flyktingar hindras från att utöva sin tro. Människor som flytt undan religiös förföljelse i Syrien får utstå samma behandling på ett asylboende i Sverige. Till exempel tvingades en grupp kristna syrier att lämna ett flyktingboende i Mönsterås eftersom en större grupp islamister förbjöd dem att bära religiösa symboler i form av kors samt förvägrade dem tillträde till gemensamma utrymmen. Soheila Fors, konverterad till kristendom, sökte sig till Sverige från Iran och beskriver sin besvikelse över att hon inte heller här kunde utöva sin kristna tro i fred.

”Det religiösa förtryck som vi flytt från hade hunnit före oss”, skriver Fors i en artikel publicerad på Expressen Debatt 29/1, ”Finns det Sverige där religionsfriheten råder?”. Fors beskriver erfarenheter av att ha blivit hånad på SFI-utbildningar, slagen och jagad och berättar om hur hon blivit kontaktad av kristna som blir trakasserade av islamister på asylboenden, kallade för ”smutsiga” och behandlade som en sämre sorts människor. Det gör ont att läsa. Det gör ont för att jag känner med de kristna som förföljs. Det gör också ont att läsa på grund av det tröstlösa i att människor tar med sig de konflikter de borde ha lämnat bakom sig hit.

Imago Dei. Varje människa skapad till Guds avbild. Det betyder något. Det förpliktar. Det innebär att vi har ett särskilt ansvar för varandra. Vi delar ursprung. Vi är syskon, oavsett vilken religion vi bekänner oss till, oavsett vilket land vi fötts i, oavsett färg på hår, hud, ögon. Jag lyssnar på lördagsintervjun i P1 med ärkebiskop Antje Jackelén. Hon talar om varje människas värdighet och om vår mänsklighet: om nödvändigheten i att värna och ta hänsyn till den andras värdighet som människa för att inte förlora sin egen mänsklighet, den egna värdigheten som människa. Det är vackert och det är klokt. Det är, i ordets djupaste bemärkelse, kristet.

Ändå undrar jag. Tycker Svenska kyrkan att hon har ett särskilt ansvar för att se till att kristna ges tillfälle att utöva sin tro i trygghet? Människor tvingas på flykt för att de är kristna. Är det då rimligt att de ska utsättas för trakasserier för sin religiösa övertygelses skull också i Sverige? Det finns i dag hbtq-certifierade asylboenden i Sverige. Borde Svenska kyrkan driva frågan om trygga boenden för kristna flyktingar? Frågeställningen är djupt deprimerande. Min, och säkert Svenska kyrkans, förhoppning är att människor av olika tro kan leva sida vid sida med respekt för varandras olika övertygelser, i frid och fred. Om verkligheten berättar något annat då? Vem ska värna de kristna flyktingarnas rätt att utöva sin tro i Sverige om inte Svenska kyrkan bryr sig om att göra det?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.