Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Vi får inte förlora förståndet

En spjutspets i propagandakriget. Det var inte länge sedan som Russia Today fortfarande togs på allvar.
En spjutspets i propagandakriget. Det var inte länge sedan som Russia Today fortfarande togs på allvar. Foto: IBL

Debatten om den ryska propagandan understryker vikten av att hålla huvudet kallt. DN:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén konstaterar att Kremlpropaganda handlar om att skälla och skrämmas.

När jag flyttade till Moskva år 2006 var de Kremlstyrda tv-kanalerna kända för sitt propagandistiska nyhetsarbete. Medier som sysslade med rent klassisk nyhetsjournalistik var i själva verket få. De flesta ryska journalister tvingades ta ställning – för eller emot den sittande makten.

Men ingenting av detta uppfattades ha någon större bäring på opinionen i europeiska länder. 

Dagens situation är inte helt olik den för elva år sedan. Med den skillnaden att i dag anses ryska medier ha konkret makt i väst.

Den engelskspråkiga Kremlkontrollerade tv-kanalen Russia Today grundades 2005. Under de första åren efter att kanalen hade börjat sända träffade jag ofta RT-journalister på korrespondentfester, bland annat unga britter som på det här sättet hade fått sitt första journalistjobb.

Att så många europeiska journalister tog jobb på RT berodde på att kanalen till en början faktiskt redogjorde för flera ståndpunkter, även om nyhetsarbetet var klart vinklat till Kremls fördel. Det var rent av vanligt att västerländska korrespondenter citerade RT i sina texter eftersom de också intervjuade kritiska ryska experter.

Jag tittade aldrig speciellt mycket på RT eftersom jag använde andra källor i min rapportering. Jag uppfattade kanalen som en stormakts försök att sprida sin version av nyhetsflödet över världen, en kanal som jag aldrig citerade men vars existens det var lönlöst att lamentera över.

Den första vattendelaren kom 2008, då Saakasjvili försökte återta Sydossetien genom att skicka in sin armé och Ryssland svarade med att invadera Georgien. År 2013 när demonstrationerna på Majdan i Kiev inleddes bröt propagandakriget ut på allvar. RT var dess internationella spjutspets.

Redan dessförinnan hade jag fattat det principiella beslutet att inte längre delta i några ryska talkshower eller radiodebatter på statsstyrda medier. Jag hade en gång blivit inbjuden till en debatt på Kanal 1 där jag fick beskedet att jag skulle få tala om min bok, som hade kommit ut på ryska. I stället blev jag anfallen från alla håll som ett exempel på hur utländska skribenter gör pengar på att svartmåla landet. Jag hade också inbjudits till en radiodiskussion om hur utländska journalister ser på Ryssland. Väl i studion fick jag sitta och försvara mig mot anklagelser om hur finländska myndigheter tvångsomhändertar ryska barn.

Fram till dess var jag övertygad om att vad som än händer har man som västerländsk journalist en skyldighet att visa öppenhet. Att tacka ja till inbjudningar, att delta i den ryska debatten.

Jag visste inte att det finns situationer när ingen dialog är möjlig.

I dag är det otänkbart att bjuda in någon från Russia Today på en korrespondentfest. Det är så gott som omöjligt att få några intervjuer med dem som jobbar på de statliga kanalerna. Jag och många andra har försökt få en intervju med Dmitrij Kiseljov, chef för det jättelika statliga nyhetskonglomeratet Rossija Segodnja, och med Margarita Simonjan, som leder kanalen RT.

Svaret är alltid nej. När jag försökte få i gång ett samtal med Simonjan över bubbel och snittar på Sputnik News-presentationen för drygt två år sedan fick jag inte ens komma nära henne. En rad medhjälpare spärrade vägen.

För dem som befinner sig utanför Ryssland är det lätt att få intrycket att hela landet har förlorat förståendet. De oberoende medierna är små och blir hela tiden kringskurna. Men fortfarande håller professor Andrej Zubov föreläsningar på Novaja Gazeta. Fortfarande kan man gå och lyssna på litteraturvetaren Dmitrij Bykov när han talar om ”Bröderna Karamazov” på judiska kulturcentret. Man kan läsa Novoje Vremja, man kan se filmer om politiska fångar på filmfestivaler i Moskva. Man kan strosa in på Strelka en sensommarafton och lyssna på en föreläsning i stadsarkitektur. Man kan läsa vad Lev Rubinstein skriver på Facebook.

Antalet plattformar minskar. Men de finns.

Varför är det viktigt?

Det är inte viktigt för att de kan rädda situationen. Det kan de inte.

Utan det är viktigt för att inte förlora förståndet.

 

Desinformation kan fungera bara om den är trovärdig – vilket kräver bland annat gedigna språkkunskaper.

 

Utrikespolitiska institutet har nyligen gett ut en rapport om Rysslands försök att influera Sverige av Martin Kragh och Sebastian Åsberg. Rapporten lyfter fram oroande exempel på desinformation, det vill säga osanningar som sprids medvetet inte för att dupera, utan för att förvirra.

De flesta av dem är så klumpigt gjorda att de avslöjades tämligen omedelbart. Desinformation kan fungera bara om den är trovärdig – vilket kräver bland annat gedigna språkkunskaper.

Sputnik News inledde en satsning i de nordiska länderna år 2014. Två år senare avslutade de abrupt sin nyhetsverksamhet på svenska, finska, danska och norska. Deras svenska nyhetsartiklar gick inte att ta på allvar, bland annat på grund av sin erbarmliga språknivå. Nyhetsmaterialet bestod av rewrites som hade körts genom Google translate.

 

Man kan debattera desinformation och hybridkrig hur mycket man vill. Ett fungerande försvar är Sveriges bästa skydd.

 

Men mycket av Kremls taktik går ut på att skrämmas. Därför är den svenska offentligheten ett tacksamt mål för den ryska propagandan. Man behöver inte göra mycket för att belönas med svarta rubriker om att ryssen kommer.

Många beslutsfattare verkar på allvar tro att ett ryskt anfall står för dörren. Det tror inte jag. Däremot är jag övertygad om att 150 gubbar på Gotland inte är mycket att komma med i en rysk generals ögon. 

”Symboliskt viktigt”, har återinförandet av ett stående förband på Gotland kallats. Som om försvar skulle handla om symbolik. Försvar handlar om trovärdighet.

Man kan debattera desinformation och hybridkrig hur mycket man vill. Ett fungerande försvar är Sveriges bästa skydd, därför att Kreml inte tror på ord hur mycket man än manar på sina bandhundar. Kreml tror på handlingar.

Anna-Lena Laurén är DN:s Rysslandskorrespondent. Hennes senaste bok är ”Ukraina – gränslandet” (2015).

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.