Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Anne Holt: En gång var han en annan

Den norska författaren Anne Holt skriver om attentaten i Norge.
Den norska författaren Anne Holt skriver om attentaten i Norge. Foto: Ken Opprann
”Vi måste hitta svaret på vad som gick fel mellan Anders Breivik och hans hemland. Det kommer att ta tid. Ändå måste vi börja någonstans”, anser den norska juristen och författaren Anne Holt. I dag skriver hon exklusivt i DN Kultur.

Under de evighetslånga dygn som har gått sedan katastrofen den 22 juli har Norge visat sig från sin bästa sida. Den högsta politiska ledningen har varit synlig, stark och omsorgsfull. Det som ska sägas har sagts. En samlad befolkning har försäkrat sig själv om och om igen: hat och terror ska mötas med mer öppenhet och mer demokrati. Ingen ska terrorisera oss till att släppa dessa grundläggande värderingar.

Men när de döda är hedrade och begravda, när minnesstunderna är över och vardagen på allvar hinner upp landet är det nödvändigt att fråga oss själva: Hur i all världen kunde vi låta detta ske?

Anders Behring Breivik står för klockren rasism och ond misantropi. Terroristens internetskriverier fram till dagen för angreppen är ändå inte värre än det man dagligen kan läsa i kommentarsfälten i vanliga, norska nättidningar. Idén om kulturell mångfald har många fiender. Likväl kommer knappast någon av dem att någon gång ta till våld. Ett samhälle där samtliga dessa hatiska människor övervakades är ett samhälle vi definitivt inte vill ha. Angreppen på Norge denna förfärliga fredag tycks därför, några dagar senare, vara av en sort som antagligen ingen fri demokratisk nation kan skydda sig mot när väl terroristen har bestämt sig.

Men kunde vi ha förhindrat honom från att bestämma sig?

Demoniseringen av terroristen är total. På gatorna pratar folk om en djävul. Annars sansade kommentatorer pratar om en terrorist i total avsaknad av empati; en iskall, själlös massmördare. Till och med chefen för norska säkerhetspolisen använder bibliska termer: den norske terroristen är ondskan inkarnerad.

Jag förstår behovet av att beröra ytterligheterna i vårt språk för att beskriva den här mannen. Jag har själv gjort det de senaste dygnen, i ren förtvivlan. Alla har vi behov av att markera det de många hundra tusen människorna som samlats på gator och torg visade: Vi andra är inte som han.

Vi andra är nämligen inte som han. Han är helt annorlunda än vi. Vi får ändå inte glömma detta: ­Anders Breivik är faktiskt en av oss.

Människor föds med varierande förmåga till empati, säger fackfolk i dessa dagar, och den här förmågan kan försvagas eller förstärkas av uppväxten. Jag kommer ändå aldrig att godta tesen att det finns människor som är födda onda. Inte heller Anders Breivik. John Donnes ord gäller för honom som för alla andra: No man is an island. Anders Breivik är summan av det liv han har levt bland oss, de erfarenheter han har gjort med oss och de tankar han har tänkt inom ett system: det norska. Det är i vår kultur denne man har utvecklats från en blyg och hövlig ung pojke till ett iskallt monster som använder nio år av sitt liv till att planlägga och genomföra ett civilisationsangrepp.

Om de väl valda orden från våra ledare, vårt kungahus och alla människor de senaste dagarna ska ha betydelse längre än till dess att den sista minnesstundens ljus har brunnit ut, måste vi därför vara villiga att rikta strålkastaren mot oss själva. För att vi fullt ut ska förstå vad som hände i fredags är det en tvingande nödvändighet att syna det nors­ka samhället i sömmarna. Inte för att ta på oss skuld – ansvaret för en terrorhandling ligger alltid och utan undantag hos terroristerna – men för att lära oss. Vi måste hitta svaret på vad som gick fel i förhållandet mellan Anders Breivik och hans hemland. Det kommer att ta tid. Ändå måste vi börja någonstans.

Redan på måndagen i denna vecka enades de politiska partierna om att den nära förestående valrörelsen (Norge har lokalval i september) måste hitta en annan form än tidigare. I ett sådant beslut finns ett viktigt – och möjligen oavsiktligt – erkännande: det offentliga och politiska språkbruket har blivit så skarpt att det inte ter sig anständigt att använda det en så kort tid efter en nationell katastrof. Kanske kunde vi ha tänkt på detta tidigare?

Tittar man just på den offentliga ordväxlingens utveckling de senaste 10–15 åren i Norge finner man en skärpning av ordvalen när det gäller marginaliserade grupper – eller minoritetsgrupper, om man så vill – som många av oss så sent som 1995 skulle ha förnekat var möjlig i ett land som vårt. Många minoritetsgrupper berättar att de enligt vissa parametrar upplever tillvaron svårare än förut, trots Norges liberala image. Detta gäller särskilt norska muslimer. Också våra judar rapporterar om ökad antisemitism, och språkbruket i även de mest respekterade kretsar när det gäller enkönade familjer med barn, en ytterst marginell minoritet nominellt sett, har en klar karaktär av bristande empati och respekt för det annorlunda. Minoriteter möter i det här landet på det hela taget ett långt våldsammare språkbruk än för bara några få år sedan.

Då är det lämpligt att fråga: Har det etablerade Norge – de gamla medierna, de legitima politiska miljöerna; ja, själva systemet – i stället för att vara ett alternativ till och en buffert mot den kloak som finns där nere i internets djupaste och för det mesta anonyma irrgångar helt enkelt anpassat sig till något av dess stil? Har man genom att legitimera vulgariteten, genom gruppstigmatisering, kollektiva karaktäristiker och grov förenkling av djupt komplicerade medmänskliga, religiösa och sexuella förhållanden bland minoriteter bidragit till att försvaga de bålverk mot förenkling och förråande som vi är beroende av för att upprätthålla vår nationella anständighet?

Jag vet faktiskt inte. Men jag tror bestämt att vi måste diskutera det. Vidare vet jag inte heller om vi är helt ärliga, vi norrmän. I dessa dagar står vi samlade mot Terroristen. Det är fantastiskt. Genom den största demonstrationen på norska stadsgator sedan 8 maj 1945 känner vi alla hur enade vi står. Vi möter hat med kärlek, och det känns rätt. Det är rätt, och viktigt, men dessvärre inte tillräckligt. Även om vi framstår som en samlad nation i dessa dagar, kände i alla fall Anders Breivik sig helt och totalt utanför, långt före den 22 juli 2011.

Det är det många som gör och har gjort, även om de inte bombar och dödar av den orsaken. I dessa dagar talas det vackert om närhet, sammanhållning, omsorg och kärlek. Sanningen är att det finns tusen och åter tusen i Norge som aldrig märker något av detta.

Sanningen om Norge är att allt fler hamnar utanför. Allt fler blir psykiskt sjuka. Allt fler blir kriminella. Många invandrare känner sig alienerade och utstötta. Norge blir – i någon av våra många fasetter, så som alla länder är kalejdoskop av mångfald – ett mer slutet samhälle. Vi är helt enkelt inte så nära varandra som vi hävdar dessa dagar. Vi är långtifrån så egalitära som vi påstår. Kärleken till varandra, som nu blir så tydlig och viktig, är dessvärre alltför frånvarande för alltför många, alltför ofta.

Erkännandet av detta gör inte terroristens brott mindre. Anders Breivik har skulden, han och ingen annan, för fredagens oerhörda katastrof. Sådan han framstår i dag, 32 år gammal, förtjänar han alla de karaktäristiker han blir föremål för. Jag håller dock hårt på detta enda, detta allt överskuggande viktiga: En gång i tiden var han en annan.

Ska vi hedra de alltför många döda efter vårt lands stora katastrof, ska vi hylla den anständighet vi som folk har visat denna onda vecka, måste vi vara villiga att gå in i de allra svåraste frågorna:

Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Och vad gör vi nu?

Översättning: Malin Ullgren

Om Anne Holt

Anne Holt är jurist och författare


Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.