Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Antirasism på villovägar

”Hur kan den som identifierar sig som vänster glömma klassfrågan?”, undrar Torbjörn Tännsjö. Bilden är från en manifestation på Norra Bantorget i Stockholm.
”Hur kan den som identifierar sig som vänster glömma klassfrågan?”, undrar Torbjörn Tännsjö. Bilden är från en manifestation på Norra Bantorget i Stockholm. Foto: MARK EARTHY

Antirasistisk mobilisering och agitation som främst riktas mot udda och öppet rasistiska partier leder fel. Klassförtrycket överskuggar rasismen i alla dess former, skriver Torbjörn Tännsjö i ett debattinlägg.

Rasismen är en realitet. Den tar sig individuella och strukturella uttryck. Individuellt uppträder den ibland öppet och fräckt. Vissa ser sig själva som rasister, skiljer mellan mänskliga ”raser” och hävdar att några är överlägsna andra. Vanligare är dock tanken att raserna bör hållas åtskilda. Även om ingen ras är överlägsen andra, så är den rasliga renheten viktig. Vi svenskar bör bevara vår svenskhet – andra folk må bevara sina egna särdrag, men på annat håll. Men den öppna individuella rasismen är ett undantagsfenomen – och långsiktigt på avtagande. Vanligare är att människor latent gör skillnad mellan raser. Socialpsykologiska tester kan blotta denna rasism. Ingen går fri ifrån den. Dolda fördomar riktas också mot den ”egna” rasen. Vita dockor är gulligare än svarta – anser såväl svarta som vita barn.

Den strukturella rasismen uppträder i form av tumregler vid umgänget människor emellan; dessa tumregler är individuellt rationella, men fördomsfulla. Det är förnuftigt för en ensam vit yngling, som möter ett gäng med fem svarta på en mörk gata en sen kväll, att hålla sig undan. Här finns, rent statistiskt, en risk för att råka illa ut. Försiktigheten bjuder att man håller sig undan. Samtidigt upprätthåller man en rasistisk fördom. Så verkar den strukturella rasismen.

Allt detta är välbelagt. Vad betyder det? Rasismen bör tillmätas den betydelse den vederbör, varken mer eller mindre. En överdriven föreställning om rasismens betydelse får ödesdigra konsekvenser. Vi ser exempel på detta just nu.

Alla, som kan ses som ”främmande”, löper risk att utsättas för rasismens verkningar, av alla de slag som ovan uppräknats. Mest utsatta är de som lever i ett socialt underläge, i typiska invandrarförorter som Husby, Rosengård och Biskopsgården. De möts inte bara av latent individuell rasism och strukturell rasism utan också av öppen individuell rasism, till och med från myndighetsföreträdare. Det kan väcka föreställningen att allt ont i deras sociala situation emanerar ur rasismen. Detta är en vanföreställning. Visst lägger rasismen förolämpning till alla olyckor de drabbas av, men deras läge skulle vara nästan lika prekärt, om rasismen försvann. Vad de lider under är ett traditionellt klassförtryck. De är fattiga, arbetslösa, och de kan i många fall se fram emot ett liv som jämfört med majoritetens i vårt land är underprivilegierat.

Finns då någon som försöker intala dem att huvudproblemet i deras liv är rasismen? Jag kan inte värja mig för det intrycket. Märkvärdigt nog kommer detta slags antirasistiska retorik ofta från människor som ser sig själva som ”vänster”. Det är konstigt. Hur kan den som identifierar sig som vänster glömma klassfrågan?

Spelar det någon roll om en antirasistisk agitation får människor i socialt underläge att tro att huvudproblemet i deras liv är rasismen? Ja, i så fall frestas de att tro att det är de öppet rasistiska partierna och grupperingarna, som är deras huvudfiender. Intrycket förstärks när antirasistiska organisationer mobiliserar främst mot udda öppet rasistiska partier. Klassmotsättningarna slätas ut. Man får ett intryck av att bara moderater, vänsterpartister och Svenska Kyrkan går samman och bekämpar de främlingsfientliga partierna, så är problemen lösta. Men tänker man så bortfaller de viktiga förklaringarna till underklassens problem: den högerpolitik som har ökat och befäst klassklyftorna. Den öppna rasismen är ett litet problem. Den strukturella rasismen, liksom den latenta, utgör långt större hot mot dem som kan beskrivas som ”främmande”. Men klassförtrycket överskuggar rasismen i alla dess former.

Saken har ännu en sida. De som ger sitt stöd till de främlingsfientliga partierna har ofta drabbats av samma högerpolitik, som drabbat de invandrade. De som invandrat har aldrig erbjudits några jobb eller någon social trygghet. Andra har förlorat sina jobb och sin sociala trygghet. I brist på politiska alternativ har de kommit att tänka att deras problem skulle lösas, om Sverige befriades från invandrare. Den tanken är lika dum som den att allt vore väl i Rosengård om man bara fick bukt med rasismen. Dessa tankar utgör emellertid varandras spegelbilder. De förtryckta invandrarna tänker att Sverigedemokraterna är deras huvudmotståndare. Och de som ger sitt stöd till Sverigedemokraterna tänker att det är invandrarna, och de antirasistiska organisationerna, som är deras huvudmotståndare.

Dessa missförstånd samverkar. De kan underblåsa krig mellan två förtryckta grupper i vårt samhälle, påhejat av vänsterns överdrivna antirasism och Sverigedemokraternas cyniska populism.

En rättfram vänsterpolitik borde kunna erbjuda ett – och samma – politiska alternativ till såväl Sverigedemokraternas väljare som marginaliserade invandrare i fattiga förorter.