Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Är det verkligen fred vi vill ha?

Duvan och olivkvisten är både antika och kristna symboler för fred och försoning.
Duvan och olivkvisten är både antika och kristna symboler för fred och försoning. Foto: YAY Media AS/Alamy

Ärkebiskopen och Fredspristagaren Desmond Tutu har startat en nätbaserad kampanj för förlåtelse. Innebär det att inget är oförlåtligt? Ann Heberlein menar att Tutu ställer orimliga krav på den som utsatts för övergrepp.

”Vi är trasiga – och därför skadar vi varandra.” Så inleder Desmond Tutu sin inbjudan till mig och till dig och till resten av världen att delta i hans resa mot förlåtelse och en helad värld. Tillsammans med sin dotter Mpho Tutu har han skrivit en bok om förlåtelsens magiska och helande kraft – ”The book of forgiving” – och nu lanserar han alltså en nätbaserad kampanj under namnet ”Tutu global forgiveness challenge”. Tutus idé är att förlåtelse har kraften att förändra och förbättra både individens liv och världens tillstånd. Förlåtelsekampanjen pågår i trettio dagar, och tar sin början när du väljer att gå med. ”Det finns ingenting som är oförlåtligt!” säger han och fortsätter: ”Det finns inte heller någon som är utan hopp: Allt kan förlåtas och alla kan bli förlåtna.” Med hjälp av Tutus trettio lektioner i förlåtelsens konst kan du alltså bli hel, lära dig att förlåta och också bli förlåten.

Visst låter det fint? Och klokt? Kampanjen har pågått i några få veckor, och redan har tusentals människor från 160 olika länder anslutit sig. Tron på förlåtelsens kraft – och på Tutu, kan man tänka – är stor. Förlåtelse har utan tvekan ett högt värde: en god människa förväntas vara förlåtande, inte bitter, hatisk och hämndlysten. Ofta beskrivs förlåtelsen som en viktig dygd, eller som uttryck för en dygd. Filosofen Robert C Roberts menar att det finns en dygd förknippad med förlåtelse – ”forgivingness”. Den som äger denna dygd reagerar inte med vrede eller bitterhet då hon blivit illa behandlad. Eftersom den dygdiga människans mål är goda relationer med andra, skriver Roberts, söker hon inte hämnd utan förlåtelse och försoning.

Förlåtelse förknippas, inte minst i en kristen tradition, med positiva fenomen och egenskaper som kärlek, nåd, barmhärtighet och självkontroll. Exempelvis skriver teologen Carl-Reinhold Bråkenhielm i den lilla boken med namnet ”Förlåtelse” att ”en människa förlåter i den utsträckning hon älskar”. Utan tvekan är förlåtelse ett fenomen som värderas högt, både innanför och utanför den kristna traditionen. Utan tvekan vill många människor vara förlåtande och kärleksfulla, snarare än hatiska och hämndgiriga.

Ändå känner jag viss tveksamhet inför Tutus kampanj. Jag tycker att han gör det för lätt, och jag tycker också att han ställer orimliga krav på människor som varit utsatta för övergrepp och kränkningar. Det är ju där en diskussion om förlåtelse måste börja, i kränkningen som trasar sönder, den kränkning som är upphov till att förlåtelsen är nödvändig. Om människor alltid behandlade varandra väl, med omsorg och respekt, aldrig gjorde varandra illa, skulle vi ju inte ha något behov av förlåtelse.

När jag var i Taizé, det ekumeniska klostret i Frankrike, för snart tjugo år sedan träffade jag en ung kvinna som plågades av svåra skuldkänslor för att hon inte förmådde förlåta. Hon berättade för mig att hon blivit våldtagen av en lärare på en bibelskola. Våldtäkten, kränkningen, plågade henne såklart – men ännu mer plågad var hon av sin oförmåga att förlåta. Hon berättade att hon tillbringat många nätter med att be, för sig själv och för honom, våldtäktsmannen. Hon var nämligen övertygad om att både hon och hennes våldtäktsman skulle hamna i helvetet om hon inte förlät honom.

Mötet med henne ledde till att jag så småningom skrev en doktorsavhandling om just förlåtelse, ”Kränkningar och förlåtelse” och jag tänker på henne och alla andra svårt kränkta människor när jag ser biskop Tutu försäkra världen om att allt och alla är möjliga att förlåta. Är inte det att ställa orimliga krav på den kränkta, på offret? Förlåtelsens värde har kritiserats. Filosofen Joram Graf Haber menar att förlåtelse i vissa situationer snarast är att betraktas som en last: förlåtelse kan under vissa omständigheter vara destruktiv för den förlåtandes självrespekt. En annan filosof, Jeffrie G Murphy, ifrågasätter uppfattningen av förlåtelse som moralisk dygd och hävdar att förlåtelse kan komma i konflikt med andra värden som individens självrespekt eller respekt för samhällets gemensamma moral. Under vissa omständigheter kan det vara olämpligt, till och med moraliskt oförsvarligt att förlåta. Det finns, enligt Murphy, sådant som är oförlåtligt.

Jag delar Murphys uppfattning. Förlåtelse är ett fenomen som hör hemma i de personliga relationerna, och i sådana relationer som är värdefulla att upprätthålla. Att vara människa innebär understundom att svika och bli utsatt för svek, vilket innebär att den som aldrig förlåter kommer att bli väldigt ensam. Förlåtelse är nödvändig, viktig och sund, i de fall en brusten relation är mer smärtsam än den kränkning som orsakat brytningen. Det går att förlåta lögner, svek, otrohet – men någonstans bör man dra en gräns då kränkningen är så svår att upprätthållandet av en relation skadar. Som vid misshandel och sexuella övergrepp. Förlåtelse betyder ju att hela en relation, att upprätta det som gått sönder genom den enes felaktiga handlingar – och det är inte varken lämpligt eller tillrådligt att fortsätta att befinna sig i en relation med någon som slår, eller, som i fallet med den unga kvinnan i Taizé, våldtar.

Betyder det att hon, och andra offer, är dömda att leva i bitterhet och hämndgirighet? Är förlåtelse det enda sättet att befrias från bitterhet, hämndgirighet och offerskap? Jag menar att det finns ett helt spektrum av attityder mellan förlåtelse och bitterhet, och att oviljan – eller oförmågan – att förlåta inte är det enda sättet att övervinna sin bitterhet. Bitterhet är, liksom förlåtelse, en relationell attityd, det vill säga bitterheten har en riktning mot någon. Filosofen P F Strawson menar att bitterhet tillhör de involverande attityderna. De involverande attityderna uttrycker en uppfattning om den de riktas mot och de implicerar relation. Motsatsen till involverande attityder är objektiva attityder: Då man intar en objektiv attityd till den andre innebär det att denne betraktas som ett föremål, ett objekt, snarare än som en person, ett subjekt att befinna sig i relation till.

De involverande attityderna inbjuder till dialog, medan den objektiva attityden är utestängande. Jag menar att den objektiva attityden kan vara ett alternativ till förlåtelse vid svåra kränkningar. Den objektiva attityden kan beskrivas som likgiltighet – inte inför kränkningen, men inför den som kränkt. Den som hyser bitterhet och drömmer om hämnd är i en mening gisslan hos den som kränkt henne – för­övaren och förövarens handling styr henne, hennes självuppfattning och liv. Att inta den objektiva attityden är att släppa taget. Förlåtelse är en gåva som skall ges till människor som vet att hantera den som den skatt den är, varsamt och med vördnad. Vad världen behöver är inte, som Tutu hävdar, människor som förlåter allt. Världen behöver människor som tar både sitt eget och andras värde på största allvar. Vi behöver inte älska varje människa vi möter – men vi måste respektera varandra.