Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Är detta vårt svar till de nödlidande?

Frågan som borde ställas oftare är varför så många flyktingar väljer att söka sig till just Europa. Carsten Jensen påminner om ett demokratiskt arv som förpliktigar.

Vem är folket? Det är kanske den viktigaste frågan just nu, när populismen stormar fram i Europa och USA och på sina banderoller påstår sig vara folkets enda sanna representant.

Populisterna framställer folket som en harmoniskt sammanhörande massa som alltid har rätten på sin sida, och alla som är oeniga med folket frånkänns automatiskt all demokratisk legitimitet. Folket kan inte ha fel, och beviset läggs fram i form av två giftetiketter som klistras på alla som står i opposition: han eller hon tillhör eliten eller är onationell.

Själv föredrar jag den mer neutrala, sociologiskt klingande beteckningen befolkning framför folket, men jag är helt klar över att den inte längre är politiskt gångbar. Man ska böja sig för folket och självanklagande slå sig i huvudet och göra bot eftersom man använder ord med flera stavelser och därför måste tillhöra eliten.

Jag dröjer ändå ett ögonblick vid det besvärliga, trestaviga ordet befolkning. En befolkning består av många skilda grupper med helt olika syn på livet och med inbördes motstridiga intressen. Det vi kan enas om i en demokrati är att vara oeniga. Demokratin är inte till för enighetens skull, utan för konflikternas. Demokratin är ett alltid lika besvärligt, kompromissfyllt och kverulantiskt försök att leva ihop trots allt. Vi älskar inte varandra i en demokrati. Vi tolererar varandra.

Varje befolkning rymmer både helgon och skitstövlar, samt alla dem som befinner sig mittemellan. Lyckligtvis är både helgonen och skitstövlarna i minoritet. Helgonen kan med sin idealism föra demokratin på villospår, skitstövlarna arbetar systematiskt på att undergräva den. Motsättningarna skär rakt igenom oss alla. Vi ställs dagligen inför ett val mellan okänslig ljumhet inför människor i nöd och ett alternativ som jag inte vill förgylla genom att kalla godhet utan något mer försiktigt, ett minimum av medmänsklighet, inlevelse och lyhördhet.

Det valet går igen inte bara i våra personliga liv utan också i det sätt på vilket vi väljer att förvalta samhället. Vi kan också kalla det kampen mellan barbari och civilisation. Den kampen är aldrig vunnen en gång för alla. Den måste föras av varje ny generation, men vi har vant oss vid att ta civilisationen för given, och därför är vi inte längre på vår vakt när barbariet marscherar.

De ödesdrabbade har kanske också, precis som vi, känt att de fötts till ett liv buret av hopp. Men en dag vaknar de upp till något annat.

Alla som talar för flyktingarnas sak får numera veta att han eller hon har en naiv och idealistisk människouppfattning. När danskarna till exempel inte vill ta emot fler flyktingar beror det på att de har goda, förnuftiga skäl till att säga nej, och alla människovänner utan markkontakt borde skynda sig att förstå att det alltid är opinionsmätningarna som har sista ordet. För folket kan inte ha fel.

Jag kan inte låta bli att tänka på en ung afghansk man jag mötte i Kabul i somras. Han berättade för mig om sin flykt till Europa den stora flyktingsommaren 2015. När han kom till den punkt i historien när han skulle berätta om färden över Medelhavet förvreds hans ansikte och han måste samla sig för att fortsätta. Han fraktades över havet i en gummibåt med fyrtio passagerare, trots att båten var beräknad för halva antalet. Den gummibåt de slagit följe med låg också djupt i vattnet, och mitt ute på havet började den ta in vatten. Den sjönk på några minuter, och den unge mannen blev ofrivilligt ögonvittne till hur tjogtals av människor dog i vågorna.

Kunde han ha gjort något? Det diskuterade vi aldrig, för både visste svaret. Om han eller någon annan sträckt ut handen skulle deras mänskligt begripliga behov av att hjälpa obarmhärtigt ha gjort att ännu fler människor drunknat.

Den redan överfyllda gummibåt han själv satt i och som bara genom ett mirakel höll sig flytande skulle genast ha försvunnit i havet. Båten var full. Det fanns inte plats för fler. Den unga flyktingen hörde till de överlevande och jag såg priset för överlevnaden i hans ögon, en skuldkänsla som kommer att hemsöka honom resten av livet.

Jag vill gärna fråga om Europa i dag befinner sig i samma olösliga moraliska konflikt som den unge flyktingen. Är vår kontinent en nödställd räddningsbåt där det skulle sätta allas våra liv på spel att rädda bara en enda drunknande från döden? Skulle vårt nej till flera flyktingar verkligen vara ett rationellt grundat nej, eller är det tillåtet att fråga om motiven?

Jag tror inte att andelen verkliga främlingshatare utgör en majoritet av befolkningen. Därför förstår jag inte heller varför de flesta politiska partier och medier gör sig till främlingsfientlighetens megafoner. Anständighet är inte ett monopol för vänstern. Vem talar för de borgerliga väljare som upplever ett växande obehag inför vår militanta flyktingpolitik? Ska vi alla ge populisterna rätt, eller ska vi våga säga emot dem?

Kanske är det på tiden att uppmärksamma vad den tyske populistexperten Jan-Werner Müller nyligen skrev (DN 17/2): ingenstans kommer populismen till makten av egen kraft. De populistiska partier som talar i majoritetens namn har aldrig majoriteten bakom sig, utan kommer till makten först om mittenpartierna viker sig.

Att de skulle utgöra ett naturgivet flertal i befolkningen är en illusion i huvudet på populisterna själva. Det tragiska är att det är en illusion i huvudet även på den politiska mitten. Mittenpartierna deltar i att legitimera extremismens människosyn. Hatets och misstänkliggörandets retorik blir det enda möjliga sättet att tala.

Hur var det nu den tyska förbundskanslern Angela Merkel sa flyktingsommaren 2015: ”Wir schaffen das!” Vi klarar det, vi orkar med det, vi är stora nog, en mening som i dag får alla mittenpolitiker att rycka på axlarna och se på varandra med ett triumferande flin: den meningen har nog den politiska självmordskandidaten ångrat.

Nu träder nästa självmordskandidat fram i tysk mittenpolitik, socialdemokratins aspitant på kanslersposten, Martin Schultz. I en intervju med veckomagasinet Der Spiegel kunde självmordskandidaten lika gärna läsa upp sitt avskedsbrev när han uttalar följande: ”Det flyktingen bär med sig är mer värt än guld. Det är något som på senare år på ett eller annat sätt måste ha glidit oss ur händerna. Det är den orubbliga tron på Europa.”

Ingen politiker i vare sig Danmark, Norge eller Sverige skulle i dag drömma om att uttala dessa ord. Men kandidaten i ett av de viktigaste valen i Europas största land vågar.

Vad är det Martin Schultz säger? Han säger att Europa i det tjugoförsta århundradet kan spela samma roll som Amerika gjorde i det nittonde och tjugonde. Vi ser det inte, men flyktingarna som efter en farofylld färd över Medelhavet närmar sig vår kontinent ser det. Vid Europas sydkuster reser sig en frihetsgudinna med en lysande fackla i handen.

Nej! Det känner vi inte igen! Det är inte vi! Vi har ingen frihetsfackla, bara en flämtande stormlykta i ett halvmörkt, överfyllt stall som luktar av möglande hö och djuriska utdunstningar! Är det så Europa ska svara när miljoner ropar till oss från ett svallande hav?

Det är ju vårt privilegium i Norden att vi kan stänga av världshistorien, alla de platser på jorden där människor utan att vilja det, alltid under protest, sugs ner i malströmmen. De ödesdrabbade har kanske också, precis som vi, känt att de fötts till ett liv buret av hopp. Men en dag vaknar de upp till något annat. Omvärldens våld, säger vi utan att närmare tänka på ordet våld eller ta det bokstavligt, men världshistorien är mer än framgång och fred, den är våld också, och det är vårt privilegium att vi för ögonblicket inte upplever det utan tror att vi är herrar över vårt eget öde och inte underkastade de frambrytande katastrofernas evigt slumpartade diktatur.

Men så är det: då och då berövar historien människor på allt. Det kunde vara definitionen på en flykting. En människa vars liv stulits av historien. Det är den djupt obehagliga insikt vi helst vill förtränga när vi konfronteras med flyktingströmmen. I en glimt anar vi att vi inte är våra egen skapare utan i händerna på en skoningslös vandal som inte arbetar med mejsel utan med hammare.

Var det inte här hos oss, på vår kontinent, som frihetsfacklan tändes och bars över havet till Amerika? Brinner inte en fackla bara om någon ständigt håller den vid liv?

Är det inte nu vi ska förstå att mörkret bakom en stängd dörr gör demokratin mindre, medan ljuset från en öppen dörr gör den större?

Mer läsning:

Jan-Werner Müllers artikel om populism.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.