Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Arkadij Babtjenko: Jag är en av dem som ska misshandlas till döds

Scen från en Putinkritisk demonstration i Ukrainas huvudstad Kiev i november.
Scen från en Putinkritisk demonstration i Ukrainas huvudstad Kiev i november. Foto: Efrem Lukatsky

I Putins Ryssland har ett enda Facebookinlägg nyligen lett till både socialt sanktionerade hot och utspel om förbud mot glädjeyttringar. Den ryske författaren Arkadij Babtjenko börjar förstå hur ett helt land kan förlora förståndet och vända sig mot sina egna.

Vill ni veta hur man förföljer oliktänkande i Putins Ryssland? Då ska jag berätta det för er. Med mig själv som exempel. De har förföljt mig förut också, men den här gången attackerar de med ovanlig kraft.

I julhelgen störtade ett ryskt trupptransportplan med arméns kör ombord. Den var på väg till Syrien för att sjunga för de ryska piloterna som bombade Aleppo. Om detta skrev jag ett inlägg på Facebook. Neutralt. Utan stora eller hårda ord. Jag bara påminde om att ryska armén bombar Aleppo utan hänsyn till civilister, att man dagligen dödar tiotals barn, att fotografier av döda barnkroppar spridits över hela världen, att Ryssland är en aggressor som annekterat Krim, ockuperat delar av Ukraina i ett erövringskrig som krävt minst tiotusen människoliv, och dessförinnan ockuperade delar av Georgien och bombade städer också i det landet. Och efter alla dessa krig och döda människor har jag bara en enda känsla över för ockupationsarméns representanter när de dör i en olycka: likgiltighet.

Somliga menade att mitt inlägg – inte en tidningsartikel, inte ett teveuttalande, utan ett enkelt inlägg på Facebook – inte var tillräckligt patriotiskt.

Och så var cirkusen i gång.

Den första att framträda var dumaledamoten Vitalij Milonov – en ökänd homofob och mörkerman, initiativtagare till lagar som inskränker sexuella minoriteters rättigheter, som personligen deltagit i överfall på hbtq-aktivister. Nu krävde han att jag och Bozjena Rynska – en annan journalist som, tyckte han, också hade skrivit ett Facebookinlägg med bristande patriotism – skulle fråntas vårt ryska medborgarskap, kastas ut ur landet och få våra egendomar konfiskerade.

Sedan uttalade sig senator Franz Klintsevitj, som krävde att vi skulle tas om hand ”enligt lagboken” och som försäkrade att ”reaktionen kommer”.

Och sedan drog hetskampanjen igång som en lavin.

Propagandamaskinens alla krafter sattes in. Kanal 1 – den ryska statstelevisionens mäktigaste kanal – tog initiativet till en petition om att regeringen borde frånta oss medborgarskapet och utvisa oss. På bara några dygn undertecknades petitionen av 130 000 personer. En annan propagandabyrå, Life, begick journalistiskt tjänstefel och publicerade den falska nyheten att polismyndigheterna sökte mig och Rynska för obetalda bussbiljetter – trots att jag som krigsveteran har rätt att åka gratis. Detta är en vanlig praktik i Ryssland och syftet är att göra det omöjligt för en person att lämna landet på grund av skulder. För att man inte ska fly, kort sagt.

Annars är det också vanligt att man häller klorin eller kastar fekalier på oliktänkande i Ryssland. Nyligen kastade man fekalier på journalisten Julia Latynina för några artiklar som hon hade skrivit.

Numera finns det ett datorspel i genren ”beat ’em up”, där spelaren ”med knytnävsslag och sparkar ska göra slut på Fosterlandets fiender”. Dessa fiender ”måste misshandlas till döds”. Och en av dem som bör misshandlas till döds – är jag. Jag är nämligen en av figurerna i spelet.

Just nu granskar riksåklagaren Bozjena Rynskas Facebookinlägg. Vanligtvis brukar de där granskningarna resultera i åtal, och det här ”brottet” kan bestraffas med upp till fem års frihetsberövande. Notera att riksåklagaren inte undersöker orsakerna bakom flygolyckan, utan ett inlägg på Facebook. Och utanför huset där Bozjena bor står regimtrogna rödgardister, som gång på gång försöker bryta sig in i hennes lägenhet.

Annars är det också vanligt att man häller klorin eller kastar fekalier på oliktänkande i Ryssland. Nyligen kastade man fekalier på journalisten Julia Latynina för några artiklar som hon hade skrivit. Och otaliga gånger har man hällt klorin över mina vänner, till exempel aktivisten Mark Galperin – för att han hade demonstrerat mot kriget med plakat. Patrioter överföll en människa för att hon protesterade mot kriget – vad är detta om inte en total analogi med Arthur Koestlers roman ”Natt klockan tolv på dagen”? Och på internet lägger man ut min hemadress med uppmaningen ”hälsa på”.

Det strömmar in flera tusen meddelanden om dagen med hot om hämnd mot mig och min familj – både med posten, genom Facebook och på telefon. Och det är inga skämt – överfall och misshandel av oliktänkande har pågått länge i Ryssland, antalet fall är redan över hundra, och i attackerna använder man sig av basebollträn, järnrör och glasflaskor, så jag fruktar faktiskt på riktigt för min familjs säkerhet. Det senaste överfallet inträffade helt nyligen. Några okända män attackerade min vän journalisten Grigorij Pasko och misshandlade honom. Efteråt anklagade åklagaren honom för terrorism och försöker nu få honom fälld. Och då har Pasko redan suttit fyra år i fängelse för ”spionage”.

Den regimtrogna, högerpatriotiska tevekanalen Tsargrad har gjort en Hundra i topp-lista över landets värsta russofober och placerat mig på tionde plats. Mig… som två gånger gått ut i krig för vårt land.

Och det bara fortsätter. En av Rysslands största tidningar publicerade en artikel med rubriken ”Omänniskor som är glada över flygolyckan måste fråntas medborgarskapet”. Och detta trots att ingen, jag upprepar ingen, har blivit det minsta glad eller skadeglad över olyckan.

Artikeln är så säregen att jag bara måste citera ur den:

”Sedan när måste vi tolerera dem som i sociala medier gläds åt tragedin som drabbat Rysslands tjänstemän? Som gläds helt öppet, helt medvetet, och tillgriper förolämpningar. Just i dag vill man särskilt gärna ställa de syndarna till svars och straffa dem för deras smutsiga ord med rättmätig hämnd. Och man bör omedelbart inleda processen att beröva dessa öppet skadeglada personer deras medborgarskap. Kriget pågår numera inte bara i Syrien, dit vårt krigsflygplan var på väg med landsmän. Kriget finns numera också i Ryssland – visserligen som ett informationskrig, men ändå ett krig. Och vi måste försvara oss enligt krigets lagar. Och då är det väl på tiden att det införs en lag om förbud mot glädjeyttringar i samband med för Ryssland tragiska händelser?”

Nej, ni läste inte fel. De föreslår att man ska införa en lag ”om förbud mot glädjeyttringar”. Dessutom har några lagstiftare redan bejakat initiativet! Sannolikt kommer duman att anta en sådan lag. Då kan man äntligen kasta otillräckligt sörjande människor i fängelse på lagliga grunder.

Till stilen skiljer sig artikeln inte på minsta vis från artiklarna i Stalintidens tidningar – på Stora terrorns tid då man krävde att ”folkets fiender” skulle skjutas ”som galna hundar”. Förresten, apropå skjutas, så tar artikeln upp också den frågan – man föreslår nämligen att dödsstraffet ska återinföras. Kollegorna från utrensningarnas epok, då miljoner medborgare dog i Stalins läger, har ingalunda försvunnit. Snarare är man numera på väg tillbaka till dem med sjumilasteg.

Tidningen har också gjort en opinionsundersökning: ”Vad tycker du om ryssar som är skadeglada över olyckan”? Det första svarsalternativet lyder: ”De är omänniskor och bör fråntas medborgarskapet”. Fyrtio procent av de svarande anser att vi oliktänkande är ”omänniskor”.

Den näst största tidningen – också den regimtrogen – skriver i samma stil: ”äcklig spottloska”, ”dårar”, ”fem år i kvinnoläger”.

Utrikesministeriets (!) officiella taleskvinna Maria Zacharova använder begreppen ”slödder”, ”bestialitet”, ”smuts”.

Och till sist själva körsbäret på tårtan – presidentens (!) pressekreterare Dmitrij Peskov anser att ”detta är naturvidriga yttringar av galenskap”.

Jag skämtar inte. Utrikesministeriets och presidentens presssekreterare kallar mig och mina likar för slödder, smuts och naturvidriga galningar. Och nu talar jag bara om de mest flagranta fallen. I själva verket deltar alla statliga massmedier i trakasserierna. Det finns tiotals sådana. Och de pumpar ut en osannolik ström av kränkningar och djurliknelser som ingen människa kan värja sig inför. Propagandan och ”kampen mot fienderna” är ett prioriterat regeringsdirektiv i Putins Ryssland och gigantiska resurser har avsatts för detta.

Trakasserier är ett mycket effektivt instrument. De gör en människa utmattad. På några dygn driver de henne till nervsammanbrott. KGB vet hur man gör. Historien är en bra skola.

Har ni inte behövt sitta och vänta på att bli arresterad? Gud give att ni slipper den erfarenheten. Väntan på arresteringen, eller husrannsakan, det inplanterade knarkfyndet, anklagelserna för pedofili (också en vanlig anklagelse, just så arresterades nyligen chefen för människorättsorganisationen Memorials Karelenavdelning Jurij Dmitrijev, just med en sådan provokation försökte man sätta dit dissidenten Vladimir Bukovskij före hans andra utvisning från Ryssland 2014), eller misshandeln i portuppgången, överfallet på gatan, kulan i ryggen. Gud give att ni slipper den erfarenheten. För det är tungt. Verkligen tungt på riktigt. Och – hemskt. Det är hemskt vad som händer med vårt land. Vilken avgrund det är på väg mot. Och hur djupt det kan sjunka.

I skolan, på historielektionerna, kunde jag inte för mitt liv begripa hur Tyskland, ett helt land, kunde förlora förståndet. Hur ett helt land kunde börja trakassera judarna, organisera pogromer, jaga bort dem från deras hem, mörda dem på bakgårdarna och till slut rentav gasa ihjäl människor i förintelseläger. Jag kunde inte begripa hur Sovjetunionen, ett helt land, kunde förlora förståndet. Hur man kunde börja skriva miljontals angivelser, utplåna människor på grund av klassbakgrund, utropa hela folk till fiender och deportera dem. Jag var övertygad om att den tiden inte skulle återvända. Aldrig.

Nu kan jag i realtid se hur galenskapen utvecklas. Jag känner det själv. Än så länge finns det inga läger, men allt annat finns redan i Putins Ryssland.

Översättning från ryska: Ola Wallin

Fakta. Arkadij Babtjenko

Foto: Arkadij Babtjenko är rysk författare och journalist. Som 18-årig värnpliktig skickades han till kriget i Tjetjenien. Det resulterade i boken ”Krigets färger” (på svenska 2007) som räknas till de stora moderna krigsskildringarna. 2015 tilldelades han Tucholskypriset av Svenska Pen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.