Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Astrid Seeberger: Därför går systemfelet vid KI djupare än Macchiariniaffären

Affären kring kirurgen Paolo Macchiarini fortsätter skaka KI. Läs tidigare artiklar i DN:s debatt på dn.se.
Affären kring kirurgen Paolo Macchiarini fortsätter skaka KI. Läs tidigare artiklar i DN:s debatt på dn.se. Foto: Lina Alriksson

Karolinska institutet lider av en omfattande blindhet för verkligheten, som bland annat har slagit hårt mot läkarutbildningen. Macchiariniaffären innebär en unik chans att göra rätt från grunden, skriver författaren och överläkaren Astrid Seeberger.

Werner Aspenström skrev att ingenstans går det underligare till än i världen. Man kan fråga sig om inte Karolinska institutet (KI) tar priset. Hur är det möjligt att personer som anses tillhöra landets intellektuella elit lät den så kallade stjärnkirurgen Paolo Macchiarini hållas, trots att Macchiarinis kollegor påtalade djupt allvarliga oegentligheter för KI-ledningen redan 2014? Hur kan det komma sig att KI-ledningen fortsatte att försvara Macchiarini även när en oberoende expert, Bengt Gerdin, efter en noggrann granskning hade kommit fram till att Macchiarinis kollegor hade rätt: att ”stjärnkirurgen” har gjort sig skyldig till omfattande oredlighet i sin forskning? En oredlighet som ledde till flera patienters död, patienter som har litat på att läkarna i sin gärning har deras hälsa som främsta mål och att de – som det står i Läkarförbundets etiska regler – följer människokärlekens och hederns bud.

Det pågår en livlig diskussion i dag om bakgrunden till Macchiariniaffären. Man talar om etiska systemfel, att den medicinska etiken inte genomsyrar KI:s verksamhet. Jag är rädd för att det rör sig om något mycket allvarligare: att KI har drabbats av en omfattande blindhet för verkligheten.

Att forskare kan förblindas av sina ambitioner är inget nytt. Det visste redan Wilhelm von Humboldt, den stora bildningsreformatorn. I samband med att han skapade universitetet i Berlin skrev han till sin fru Caroline att forskarna är ”den sortens människor som är svårast att tillfredställa, med sina evigt motsatta intressen, sin avund, sin lust att styra, sina ensidiga åsikter där var och en menar att bara hans eller hennes område förtjänar stöd.”

Att KI ser sig som ett världsledande universitet är därför inte det minsta förvånansvärt. Att det hamnade endast på plats 48 i ”The 2015 academic ranking of world universities” ändrar inget i självbilden, kanske för att man delar ut Nobelpriset i medicin.

Men kan det vara så att blindheten är mer djupgående? Har KI drabbats av det som Göran Tunström kallade för Gehäusementalitet (Gehäuse är ett tyskt ord som betyder ”skal”): ”Den strikt formulerade världs- och livsåskådning som när individen har tillägnat sig den, befriar honom från varje uppgörelse med livet”? Har man byggt strukturer som främjar blindheten? Jag har ställt mig frågan allt oftare som ledamot i läkarprogrammets programråd under åren 2007–2016.

På höstterminen 2007 startade ett nytt läkarprogram på KI som bland annat innebar en ökad integration av ämnen och kurser, studentvalda fördjupningskurser som för närvarande omfattar 16,5 veckor samt tre nya så kallade strimmor som går genom hela utbildningen: primärvård, professionell utveckling och vetenskap, där en av utbildningens elva terminer ägnas åt enskild forskning som resulterar i ett examensarbete.

 

Att forskaren kan förblindas av sina ambitioner är inget nytt. 

 

Den nya läkarutbildningen på KI innebär således en dramatisk minskning av den kliniska grundutbildningen. Programmet leds av programnämnden, det beslutande organet, med programrådet vid sin sida som fungerar som rådgivande och exekutivt organ. Kanske kan det vara intressant att nämna att programnämndens ordförande under de senaste åren var Jan Carlstedt-Duke, tillika rektorsråd, som nyligen tvingades avgå från sina befattningar på grund av sin roll i Macchiariniaffären.

Det fanns en stor entusiasm i programledningen för den nya läkarutbildningen. Den hade potential att bli världsledande, sa man – ofta föll dock ordet ”potential” bort. Även jag var entusiastisk. Jag fick leda den nya strimman som går genom hela utbildningen, professionell utveckling, där humaniora, också etiken, skulle få en ökad plats. Att det skulle bli strider om detta var jag beredd på. Det finns inget liv utan konflikt, som filosofen Karl Popper sa – han beskrev för övrigt sig själv som en lycklig filosof.

Men varningsropen kom snabbt. Lärare upplevde att den minskade tiden för den kliniska grundutbildningen ledde till sämre kunskaper. Studenterna klagade över de korta kliniska placeringarna som oftast bara omfattar en vecka, att de aldrig hann få en relation till patienterna och handledarna. Handledarna, som utgörs av läkarna på vårdavdelningarna, hade svårt att hitta tid för studenterna i den allt tuffare kliniska vardagen.

Terminen som ägnas åt ett enskilt forskningsarbete visade sig bli en traumatisk upplevelse för många studenter. Här kommer citat från några av dem:

”Om KI har något syfte att få fler till att forska så är den här terminen ett enormt misslyckande!”

”Från forskarintresse till ren skräck för att inte bli godkänd!”

”Jag kommer aldrig att sätta min fot i närheten av forskning. I alla fall inte i närheten av KI.”

Att ett nytt undervisningsprogram ger upphov till problem är föga överraskande. Det är inte sällan verkligheten inte blir som man har tänkt sig. Det häpnadsväckande är att dessa problem aldrig diskuterades på allvar inom programledningen. Ett förslag att ägna en så kallad lärardag åt problemen avfärdades som ”negativt tänkande”; i stället ägnade man sig åt tidsslukande byråkratiska övningar, som ständiga omskrivningar av kursplaner fast kursinnehållet inte ändrades, kursplaner som var så allmänt hållna att många studenter inte ens läste dem. Eller så drunknade man i en strid ström av enkäter där undervisningen klassificerades och kvantifierades men som föga handlade om undervisningens kvalitet.

Ännu mer häpnadsväckande och oroande var att man aldrig ifrågasatte direktiv som kom uppifrån, exempelvis att man skulle införa entreprenörskap i läkarprogrammet. Försök att diskutera huruvida detta var rimligt avfärdades med kommentaren: Detta är bestämt!

Likaså var allt som kom från universitetskanslersämbetet – myndigheten som har till uppgift att granska kvaliteten på högskoleutbildningen - odiskutabelt. Det handlade inte om att inte vilja följa de nationella målen för läkarutbildningen som används som granskningskriterier vid bedömningen av de olika universitetens läkarutbildningar, utan om att fundera över om alla mål är rimliga. Många lärare var exempelvis tveksamma till målet att studenterna för att få läkarexamen skall visa en fördjupad förmåga att initiera, medverka i och genomföra förbättringsarbete samt utvärdera medicinsk behandlingsverksamhet. Är det rimligt att kräva denna förmåga redan under grundutbildningen? Och hur ska studenterna kunna ha en fördjupad förmåga när de inte vistas på en vårdenhet under en längre tid? Försök till sådana diskussioner hejdades omedelbart. Universitetskanslersämbetet fick inte ifrågasättas. Inte heller programnämndens ordförandes åsikter och beslut.

 

Maktstrider går att stå ut med, de kan till och med vara underhållande om man har en begåvad fiende.

 

Kanske beror det på min bakgrund. Jag växte upp i Tyskland, ett land där man har upplevt vad lydnad kan leda till. Jag växte upp med den fasta övertygelsen, baserad i det Humboldtska bildningsidealet, att en av universitetets viktigaste uppgifter är att tänka fritt och att ägna sig åt en ständig verklighetsprövning, både gällande den egna verksamheten och samhället. När jag började forska och undervisa på KI trodde jag att KI delade min övertygelse. Jag har tvingats inse att jag var mycket naiv.

Maktstrider går att stå ut med, de kan till och med var underhållande om man har en begåvad fiende. Maktstriderna fanns också inom programledningen. Jag tänker inte kommentera hur pass underhållande de var. Det som däremot var svårt och till slut omöjligt att stå ut med var att programledningen såg det nya läkarprogrammet på KI som en sorts gyllene kalv som alla skulle dansa kring och lovprisa. Att kalven haltade var något som man var blind för. Och om man inte var det fick man blunda. Efter åtta år – den 31 juli i år - gav jag upp och lämnade programrådet och min befattning som ordförande för Professionell utveckling. Jag förmådde inte hoppas på en förändring längre.

Finns skäl att hoppas nu? Kan Macchiariniaffären vara en ögonöppnare för KI, inte bara när det gäller forskningen? För det finns personer på KI – även bland dem som har ledande positioner - som fortfarande är mer intresserade av hur det förhåller sig i verkligheten än av sina egna karriärer. Och så finns studenterna som oförtrutet försöker bli goda läkare och lärarna som envist försöker vara goda lärare trots alla hinder som finns. Egentligen borde KI vara tacksam för Macchiariniaffären. Den innebär en unik chans att bli botad från sin blindhet.

Och medan man tillfrisknar – om man nu gör det – kan det vara bra att läsa. Skönlitteratur skärper perceptionen, som Joseph Brodsky sa. Det finns utmärkt litteratur för rekonvalescenter, exempelvis Hans Magnus Enzensberger. När det gäller att övervinna sin längtan ”efter den heroiska tiden när det fortfarande verkade som om någon en gång för alla kunde ha rätt” har han skrivit: ”Naturligtvis får ni inte vara rädda för det ena eller andra partiet som har slagit läger i återvändsgränden och som helt förståeligt börjar yla när det verkar som om deras heliga principer var hotade. Naturligtvis är det inte heller så trevligt att ta avsked av sin egen ofelbarhet. Men det ordnade återtåget från en ohållbar ställning är krigskonstens non plus ultra; det har alla goda strateger vetat och alla korpraler glömt.”

Astrid Seeberger är författare och överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset och tidigare ledamot av programrådet för läkarutbildningen på KI.

Läs mer. Debatten om KI
Fakta: Macchiarini-skandalen

Skandalens epicentrum är de operationer på Karolinska universitetssjukhuset under vilka kirurgen Paolo Macchiarini lät sätta in syntetiska luftstrupar på tre patienter. Två dog, medan den tredje vårdas under svåra omständigheter i USA.

Strax efter operationerna uppstod misstankar om forskningsfusk. Så småningom tillsattes en extern utredare, Bengt Gerdin, som kunde konstatera att fusk förekommit. Men denna slutsats bestämde sig KI-ledningen, i egenskap av Anders Hamsten, Jan Carlstedt-Duke samt Hans-Gustaf Ljunggren, att strunta i. I Stället friades Paolo Macchiarini från misstankarna.

Alla tre beslutsfattare har nu lämnat sina poster, till följd av skandalen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.