Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Att skylla på en ”elit” är en gåva till politiska populister

Journalisten Niklas Ekdal svarar på statsvetaren Peter Esaiassons debattartikel.

Statsvetaren Peter Esaiasson har en del poänger om flyktingmottagandet (DN Debatt 14/2): det är olyckligt att folklig kritik av invandringspolitiken kanaliserades till ett isolerat parti, olyckligt med legitimitetskrisen (som dock har djupare förklaringar än bara flyktingvågen), olyckligt med det debattklimat där bara ett synsätt i taget går an, olyckligt att mottagningen stramades upp för sent när EU:s hantering var så valhänt och splittrad.

Med detta sagt missar den här sortens efterklokhet några saker:

1. Det är ingen slump att Tyskland och Sverige tagit största ansvaret för denna unika flyktingvåg – två länder som sedan 1945 kompenserat gamla synder med hög moral. När det nu reses krav på haverikommissioner för att på svenskt manér hitta perfekta lösningar i efterhand, bör man beakta både den långa förhistorien och det dramatiska omvärldsläget.

2. Det är vilseledande att Sverige kunde ha undgått hela påfrestningen med någon dansk politik i takt med "folkviljan". Även den politiken hade haft kostnader och var osannolik i oträngt mål. Att det fanns en folklig tveksamhet inför invandringen så som den utformades betyder inte att det fanns sug efter gränskontroller och negativa ”signaler”. Förtroendeklyftan speglar också det faktum att styrande måste ta hänsyn till internationella konventioner och relationer medan väljare vill se snabba resultat.

3. Sverige har en lång katalog av hemgjorda politiska problem – skolresultat, arbetslöshet, bostadsbrist, sociala klyftor, svaga regeringar – som denna ökade invandring kan skapa förutsättningar att lösa. Redan efter ett halvår är debattklimatet öppnare.

”Det är ovanligt, kanske till och med unikt, att det politiska etablissemanget enas om en politik som leder till samhällskonflikter”, skriver Esaiasson. Denna tankefigur återkommer nu i många demokratier – lyssna på den republikanska debatten inför presidentvalet i USA – och är ett problem i sig. Det finns ingen monolitisk elit, inte ens i lilla Sverige. Att bunta ihop en komplicerad verklighet på det sättet är en gåva till politiska populister. Den statsvetenskapliga forskningen har en viktig uppgift i detta läge, men hellre empiri och fakta än svepande omdömen.

Som opinionsredaktör i Expressen och DN 1991–2008 ingår jag möjligen i den "elit" statsvetarprofessorn håller ansvarig. Låt mig då tillägga att jag alltid varit skeptisk till begreppet "generös flyktingpolitik" (utom under Balkankrigen) med dess implikation av välgörenhet. Som sådan betraktad har den knappast varit kostnadseffektiv. Vi behöver uppdatera definitionerna av flyktingar, migranter och så vidare. När folkvandringen får dessa proportioner uppstår ett nytt läge.

Men vi som argumenterar för humanitet, öppenhet, EU-medlemskap och liberaliseringar har haft en sammanhängande idé. Nu verkar det politiska slaget stå mellan aktiv nationalism och passiv verklighetsflykt. Att skylla det vägvalet på "eliten" blir populistiskt, för att inte säga Trumpet.

Läs Peter Esaiassons artikel på dn.se/debatt