Debatten om kulturvänstern

Attacken mot kulturvänstern slår fel

Illustration: Jonas Backlund

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Bengt Ohlssons artikel hjälper till med ­politisk mytbildning och vänder blicken mot irr-frågor. Malin Ullgren ser en ­yrkeskår som hittills misslyckats med att granska dem som faktiskt har makten.

Bengt Ohlssons artikel hjälper till med ­politisk mytbildning och vänder blicken mot irr-frågor. Malin Ullgren ser en ­yrkeskår som hittills misslyckats med att granska dem som faktiskt har makten.

Först tänkte jag inte svara. Jag hade inte ens lust att försvara mig mot Ohlssons märkliga fixering vid just mig och den krönika jag skrev före jul (21/12 2011), i vilken jag nämnde honom med några meningar. Hans artikel ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” resulterade i flera bra motrepliker. Men för mig var det fortfarande så, att hans text hade skapat uppmärksamhet på samma villkor som när Anna Anka skrev en debattartikel om att det är synd om svenska män för att svenska kvinnor inte håller sig snygga.

Det Ohlsson skrev var inte heller väldigt sant eller väldigt viktigt. Däre­mot var det drag under galoscherna, och det är något helt annat.

Annons:

Men många har någon gång känt sig utanför en grupp, kanske av politiska skäl, och kände därför igen sig. Andra påmindes om specifika erfarenheter av att ha varit den enda gråsossen eller folkpartisten i något maoistiskt dominerat medie- eller kultursammanhang på 1970- och 1980-talen. Ytterligare andra har irriterats över att vänstern får samvetspoäng genom sitt fokus på samhällets ekonomiskt svagaste grupper. Bengt Ohlssons text var liksom en tröst.

Så långt var det oskyldigt.

Det som får mig att till slut ändå svara, det är insikten om hur Ohlssons artikel hjälper till med populistisk mytbildning. Hur den vänder blicken mot irr-frågor.

Problemet med myten om den mäktiga ”kulturvänstern” är att den slår in kilar mellan grupper i samhället. I onödan, och där kilar inte måste finnas. Den är en myt som vrider människors uppmärksamhet åt fel håll. I stället för att tänka på skillnaderna mellan stad och land, mellan rik och fattig, mellan dem som har och dem som inte har arbete, luras människor att vända sin frustration mot en väderkvarn.

När SD-lojala sajten Avpixlat, tidigare Politiskt inkorrekt, plockar upp Bengt Ohlssons appell i en positivt bekräftande artikel, har Ohlssons anekdoter från hans exceptionellt isolerade Stockholmsliv fått effekter som han själv kanske inte kunde överblicka. En sorts stöd han säkerligen betackar sig för. Men på Avpixlat blir hans artikel ett välkommet bevis i slaget om verkligheten: ”Kulturvänstern” – ständigt redo att trolla bort alla sanningens ord med kommunistiska formler.

I det slaget är själva verkligheten förloraren. Bengt Ohlssons artikel passar vår postpolitiska tid så perfekt. För den beskriver inte någon materiell verklighet, inte politikens påtagliga effekter i människors liv. Varför växer vissa barn upp med fullständig tillgång till litteraturen och språket, medan andra står så helt utanför?

Spelar ingen roll. I stället koncentrerar han all kraft på hur det låter, hur det ser ut. Det viktiga är vilka enskilda kulturpersonligheter han förknippar med vänsterideologi. Bengt Ohlsson är ett offer för det han påstår sig kritisera: politik reducerad till bara pose och identitet.

Ohlsson använder inte begreppet ”politiskt korrekt”, även om han menar det. I stället gömmer han det i rader som ”fina Malin Ullgren-repliker” och (att säga) ”samma fina grejer som Malin Ullgren”. Detta innefattar tydligen att vilja ”uppfostra” med ”experimentteater”. Att vilja verka för att människor som inte har vanan och självförtroendet, eller ens kunskapen om var till exempel teatern finns, ska få ingångar till kulturutbudet – detta avfärdas alltså som ”uppfostrarnit”.

Men det här med klass och tillgänglighet, det är helt ointressant för Ohlsson. Han är nämligen bara intresserad av hur det känns inuti honom själv, och där känns det surt.

Ohlsson använder Kulturslussen för att driva sin tes om ”kulturväns­tern”. Bland undertecknarna ser jag en del personer som kan tänkas rösta på Socialdemokraterna, Väns­terpartiet eller mittenideologins Miljöparti. Men jag ser också en rad namn som inte förknippas med vänstersympatier alls och en del som direkt har arbetat för borgerlig politik: till exempel tidigare FP-politikern Olle Wästberg och tidigare EU-parlamentarikern Anders Wijkman, som varit toppnamn hos både Moderaterna och Krist­demokraterna.

Så varför tar man den här listan som utgångspunkt för att hävda kultursfärens illröda infärgning, när den är oduglig som bevis?

Ohlsson menar också att jag har en slentrianmässig förståelse av begreppet makt, eftersom jag lyfter fram Göran Hägglund som exempel på en makthavare med smak för kultur- och bildningsfientliga utspel. Detta medan jag själv skriver mitt ”hjärtas mening på en helsida i Dagens Nyheter”. Poängen är tydligen att min makt är jämförbar med Hägglunds.

Väldigt konkret: Jag är frilansande kritiker och jag skriver krönikor i DN. Jag har en specifik, om än mycket begränsad, makt. Jag kan förmodligen påverka publiktillströmningen till den avsides ”experimentteatern”. Jag kan bidra till att vikta en debatt, till att sätta i gång tankar hos läsarna.

Göran Hägglund, då, socialministern. Häromveckan lyckades han och hans parti se till att lagen om sterilisering av transsexuella ska fortsätta gälla. Tvångssterilisering. 2012. Att kunna stifta lagar om människors kroppar – det är stor och reell makt. Att bortse från den sortens makt eller att likställa den med en litteraturkritikers är att ljuga om verkligheten.

Har jag en slentrianmässig förståelse av makt, som Ohlsson hävdar? Tja, det är klart att jag kan roa och förvåna omvärlden genom hävda att jag är störst och starkast i landet och att regeringen kan komma och plocka om den törs. Men det man skriver kanske ska vara sant också?

Jag tror att Bengt Ohlsson är fullt medveten om mitt begränsade inflytande. Annars hade han förmodligen inte skjutit in sig så hårt på just mig. För nog är det slående hur han väljer att ”komma ut” med sin stora uppgörelse i en tid när just ”kulturvänstern” är så reducerad. Det är som att utdela det tjugotredje hugget i Caesars döende kropp och sedan lyckligt se sig om i väntan på applåder för spektakulärt mod.

Jag förnekar inte att det finns människor med stor makt som har hjärtat till vänster. Jag kan bara inte se exakt var deras dominans märks, eller var den förändrar livet för folk i allmänhet.

Bland kulturcheferna på storstädernas dagstidningar är en enda, det vill säga Aftonbladets Åsa Linderborg, känd för sina tydliga vänstersympatier. Förlagsvärlden varken ägs eller styrs i de översta skikten av kända socialister, inte heller SR eller SVT. Kulturens nya mecenater från näringslivet är väl heller inte direkt r:are. Finns ”kulturvänster”-makten på Dramaten och inom friteatrarna? Kanske det. Men det är aningen för begränsade exempel för att Bengt Ohlsson ska kunna driva tesen att han nu har satt sin professionella framtid på spel.

Ohlsson kommer säkert att klara sig alldeles utmärkt som exvänster, eftersom alla gillar en busig kille, om han så är snart femtio år gammal. Fast det där visste han ju redan.

Det finns spår i det han beskriver som visst förtjänar att diskuteras. Hur hanterar cheferna i den snålt budgeterade och väldigt lilla kultursektorn sin makt över enskilda yrkesutövare? Hur balanserar man folkbildningsambitioner med re­spekt för vuxna människors rätt att fullständigt skita i konst?

Men under rubriken ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” fanns ingen sådan diskussion. Postpolitik, i stället för politik.

Till Ohlssons försvar kan man säga att han inte är ensam om att ha svårt att vända den granskande blicken åt just det håll där makten över landets politiska utveckling faktiskt finns.

Det stora mediala dramat de senaste åren har handlat om socialdemokratins kris och ännu mer om Håkan Juholt under de tio månader som han var partiledare. Kan det vara så, att vanan att rikta det journalistiska intresset mot det gamla statsbärande partiet sitter så djupt att man ännu inte har lyckats fokusera om på den sittande alliansregeringen? Att förståelsen av vad politisk makt är, fortfarande utgår från social­demokratin.

Eller har man ännu inte knäckt koden för hur man granskar en borgerlig regering? Ingen sittande minister har varit i närheten av den bevakning och det drev som riktats mot oppositionsledaren Juholt.

Dramaturgin i granskningen av S-regeringar är enkel och effektiv. De stora skandalerna har i årtionden handlat om ekonomisk privatmoral och ideologi. Harvardaffären kring Olof Palme, Mona Sahlins Toblerone, Laila Freivalds bostadsrätt, Juholts hyresersättning. Sossar ska inte sko sig, för då är de förljugna, det vill säga just så som Bengt Ohlsson resonerar när han vänder sig mot att hans vänstervänner äger Iphones och kör bil. Det är enkelt, och det är effektivt.

Men hur är det med borgerliga politiker? Hur får man fatt i dem med enkla, effektiva berättelser? Deras ”unique selling point” är inte hög ekonomisk moral och rättvis fördelning. Tvärtom har företagens och individernas rätt att bli rika varit central. Då blir det genast svårare att förebrå enskilda politiker för girighet.

Här kanske det har uppstått ett medialt vakuum. Var finns smärtpunkten hos den borgerliga politikern? Var finns storyn om alliansministern? Carl Bildts oljeaffärer har inte den effektiviteten. Avslöjandena om Carema och privata äldreboenden fäster inte riktigt vid regeringen.

Under S-regeringarna har granskning av den politiska makten betraktats som mediernas självklara, neutrala uppgift. Inte som ideologisk aktivism. Men nu kan samma kritiska inställning uppfattas som just ideologisk. Det vill säga, om jag skriver att Göran Hägglund är pigg på antiintellektuella utspel, är jag tydligen inte en journalist som kritiserar en minister. I stället avfärdas jag som en representant för ”kulturvänstern”.

Bengt Ohlsson önskar att vi alla kunde ”gilla läget” och inte vara så tjatigt maktkritiska. Jag förstår att Stockholms finansborgarråd Sten Nordin tipsar om Ohlssons artikel på sin hemsida.

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

ebola_500
Foto:Reuters

 Utrikesminister Philip Hammond: Ett växande hot mot landet. 41  3 tweets  38 rekommendationer  0 rekommendationer

ebola_144102
Foto:Reuters

 ”Stor förlust.” Läkaren Khan ledde kampen mot viruset – dog själv. 165  5 tweets  160 rekommendationer  0 rekommendationer

 USA höjer beredskapen. Fruktade viruset bara en flygresa bort. 58  2 tweets  56 rekommendationer  0 rekommendationer

 Nigeria höjer säkerheten. Efter att en man som anlänt med flyg dött. 19  2 tweets  17 rekommendationer  0 rekommendationer

 Uppmanade passagerare. Berättade att det fanns knarkhundar som väntade vid landning. 21  9 tweets  10 rekommendationer  2 rekommendationer

jetstar_244119
Foto:AFP
Annons:

 Bloggen Sundells siffror. Finansinspektionens regleringsbrev lättare att förstå än partiprogramen.

Annons:
jordskred_144102
Foto:AFP

 Över 150 kan ha begravts i Indien. Kraftiga regn fick marken att ge vika.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: