Kulturdebatt

Bara SD tjänar på sprickan mellan Norge och Sverige

Foto: Adam Ihse/TT

Å ena sidan det fega Sverige, å andra sidan det rasistiska Norge? Det politiska samtalet mellan grannländerna har hårdnat. Men det är en slapp debatt, full av vrångbilder, skriver norske författaren Øyvind Strømmen.

Jag har bestämt hamnat på fel klot! Här är så underligt”, skrev den norske diktaren Sigbjørn Obstfelder på 1890-talet. När jag läser somliga svenska analyser av Norge för jag precis den känslan själv.

Den 14 oktober publicerade journalisten och författaren Henrik Arnstad en essä i Dagens Nyheter, där han beskrev det norska Fremskrittspartiets medverkan i en norsk regering som ”en mörk händelse i Europas historia” och som en utveckling som ”riskerar att sprida sig internationellt”, genom att traditionella högerpartier ”kan få ökade impulser att inkludera högerextrema och neofascistiska partier för att erhålla parlamentarisk majoritet”.

Vidare skrev Arnstad att den norske terroristen Anders Behring Breivik fick sin politiska identitet och skolning i det ”rasistiska och populistiska Fremskrittspartiet”, och han uttrycker förvåning över att många i Norge har reagerat på att ”hela världen” kallar partiet ett Breivik-parti. Hur kan detta förstås? undrar Arnstad. Svaret tyder på att han inte förstår allting. Han omtalar Fremskrittspartiet (Frp) som delvist fascistoidiskt – han har dämpat sig sedan han i en nätintervju tidigare i år beskrev partiet som ”världens största neofascistiska parti” (DN 28/1), och slår också fast att islamhatet finns i Sosialistisk Venstreparti (SV).

Det norska samhällsklimatet är rätt och slätt unikt, skriver Arnstad, i jämförelse med situationen i de flesta EU-länder. Han drar likväl paralleller till två EU-länder, till ”den antidemokratiska utvecklingen i Ungern” och till det tydligt fascistiska partiet Gyllene gryning i Grekland: ”Men vilken kan effekten bli i Europa när en sådan process påbörjas i ett nordiskt land”, frågar han. När man läser Arnstads artikel får man på det hela taget känslan av att Norge befinner sig i ett slags halvfascistiskt mörker.

Det finns milt sagt en del att bena ut. Påståendet att Breivik fick sin politiska skolning i Fremskrittspartiet är märkligt. Javisst, han var medlem i partiet. Han lämnade det också, flera år före terrorattentaten. Sin ideologiska motivation till dessa fann han på nätet, i hög grad inom den självutnämnda ”kontrajihadismen”, en rörelse som står minst lika stark i Sverige som i Norge. Fremskrittspartiet kan man kritisera för mycket, bland annat för det jag i boken ”Det mörka nätet” kallar för en ”banalisering” av extrem retorik. Bruket av ordet ”smygislamisering”, som centrala Frp-politiker har beklagat och andra vägrat att beklaga, är ett bra exempel. Att nämna Frp i samma andetag som Gyllene gryning är emellertid rent och skärt vanvett. Att Arnstad dessutom tycks ignorera att ett grundläggande drag hos fascismen, enligt Roger Griffins definition – som han själv utgår ifrån – är att den är revolutionär, är frapperande. Det leder också till en del märkliga resultat: i den omnämnda intervjun blev alltså Frp utnämnda till möjliga nyfascister, medan det underströks som viktigt att Franco inte var fascist.

Tillsammans med Kristin Clemet och Ketil Raknes skrev jag ett svar på Arnstads artikel. Det var ett inlägg författat av tre personer med mycket olika politiska utgångspunkter: Clemet är chef för den borgerliga tankesmedjan Civita och tidigare minister för Høyre, Raknes är tidigare statssekreterare för SV. Själv är jag journalist och författare med högerradikalism och -extremism som specialfält, men också medlem i det norska Miljøpartiet. Vi är inte överens om allt. Men i detta var vi eniga: i vårt inlägg påpekade vi bland annat att Arnstad i sin kritik av Civitas Pål Veiden hade ägnat sig åt rena felciteringar, att hans läsning av SV:s förslag om uppsökande arbete för att få fler invandrarkvinnor in på arbetsmarknaden som ett uttryck för islamhat var direkt absurd, samt att Arnstad skapar bilden av en konflikt som inte existerar.

Vi tog kontakt med DN, fick efterhand besked om att texten var för lång, fick den nedkortad och ordnade med översättning till svenska. Men veckorna gick. En månad efter det att Arnstads text publicerats i Dagens Nyheter gav vi upp. Artikeln publicerades i stället på Civitas hemsida. Här är det lite svårt att förstå DN:s redaktionella värderingar. Om inte annat så borde Civita ha fått svara på Arnstads grova anklagelser om att de förfäktar ”hat mot romer”.

I Norge är det långtifrån få som uppfattar det hela som ett utslag av ett svenskt debattklimat där kritiska perspektiv på invandringens omfattning är tabuiserade, och där man ser högerextremism bakom varje buske. Kanske finns det några svenskar som känner sig grundligt missförstådda nu? Ni är inte ensamma. Under det senaste året har vi i Norge sett en uppsjö påståenden om Norge och norskt kulturliv som vi har uppfattat som – tja – ganska märkliga.

Två exempel i januari var mest att skratta åt. Då hävdade Aftonbladets Martin Aagård att det var en viktig poäng att den norska journalisten Jon Hustads angrepp på vår dåvarande kulturminister Hadia Tajik – ”Ikkje min kulturminister” – var skrivet på det ”påhittade språket ’nynorska’”. Nynorskan beskrevs som ett utslag av ren nationalism, och som ett försök att hitta en norsk kultur som egentligen inte fanns. Något ligger det förstås i detta: nynorskan är ett språk grundat i norska dialekter, menat som en motvikt till det danska riksmålet (i dag: bokmål), och detta på nationalromantikens tid. Men det är också mitt modersmål, det skriftspråk som ligger närmast min dialekt, och – detta missade Aagård – språket som vestlänningen Hadia Tajik skriver på. Att även rikssvenskan, och för den delen andra språk, är påhittad verkar dessutom ha gått Aagård helt förbi.

Det blev värre. Med utgångspunkt i judeförföljelserna under ockupationen hävdade Aagård att den norska kulturen är byggd på ”deportationer och blod” men att den inte är särskilt livskraftig, med en hänvisning till det påstått fattiga nynorska kulturlivet och till den ”ohyggligt tråkige” dramatikern Jon Fosse. Alltihop från nynorskan till de norska judarnas Holocaust till ”det extrema norska kulturklimatet” blandades till en enda soppa. I Norge ledde det till att mängder av befogad kritik mot Jon Hustads angrepp på kulturministern drunknade i ljudet av högröstad skepsis inför ”svenskarnas” bild av Norge. Att vi nästan samtidigt fick höra från den svenska teaterregissören Sofia Jupither att Thorbjørn Egners populära pjäs för barn ”Folk och rövare i Kamomilla stad” är direkt skadlig för barn, hjälpte inte direkt. Hon beskrev pjäsen som kvinnofientlig, utan mångfald och ”skrämmande lik den högerextrema retoriken”.

Att Egner var något av en anarkist och att pjäsen är inspirerad av hans resor i Algeriet och Marocko hade hon uppenbarligen missat. Att den gamle kloke Tobias i tornet kan tolkas som en muezzin i sin minaret? Hon skulle bara veta!

”Sverige” blev ett skämt. Varje gång en svensk sa något man tyckte var lite korkat gjordes detta till en poäng om Sverige som nation. En högerradikal blogg påstod att en svensk akademiker hade kallat en norsk bok om vedhuggning för rasistisk. Det togs på allvar och hamnade så småningom i medierna. Det är inte en berättelse om det norska kulturklimatet. Det är en berättelse om intellektuell slapphet i mötet med ett grannland.

Men det gäller inte bara norrmän. Då Ehsan Fadakar i Aftonbladet nyligen gick till stenhårt angrepp på Norge, igen med en dyster bild somd et är svårt att känna igen sig i, hade åtminstone lite rätt: Norrmän är själviska. Svenskar är – å andra sidan – självgoda. Egentligen har vi mycket gemensamt.

En av de saker vi har gemensamt är dessvärre att både rasism och främlingsrädsla, för att inte tala om kvinnoförakt, är en del av den politiska verkligheten. Visserligen visar flera studier att främlingsrädslan ligger på en låg nivå i Sverige, jämfört med de flesta europeiska länderna - inklusive Norge. Men samtidigt är det Sverige – inte Norge – som har den mest aktiva högerextrema scenen. Det fick vi senast demonstrerat då den nazistiska gruppen Svenska motståndsrörelsen (SMR) demonstrerade i Stockholm tidigare i november. Senaste gången något motsvarande skedde i Norge var i mars 2012. Då marscherade SMR:s norska förgrening, kallad Den norske motstandsbevegelsen, i Trondheim. Det blev bråk med motdemonstranter. Ett tjugotal nynazister arresterades. Med ett par undantag hade de en sak gemensam: de var svenskar.

Den intellektuella slappheten leder till att många svenskar tror att det är Sverigedemokraterna de ser när Fremskrittspartiet hamnat i regeringen, trots att det förra är ett högerradikalt parti med rötter i ren och skär högerextremism, medan det senare är ett högerpopulistiskt parti med rötter i en skatteprotest. När det faktum att Frp hamnar i regeringen uppfattas som att Norge är på väg in i det fascistoida, är det nödvändigt att säga ifrån. Tro mig: jag skulle hellre använda tiden till att kritisera dem.

Men detta är inte det värsta. För vem tjänar på att svensk debatt uppfattas – med rätta eller ej – som stängd, som tabupräglad? Vem tjänar på att även ett relativt moderat högerpopulistiskt parti som Frp möts av rop om att ”vargen kommer”? Jag tror jag vet. Det är det Jimmie Åkesson som gör.