Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

I dessa dagar har jag anammat en stelopererad optimism

Foto: AP Photo/Evan Vucci

DN:s Bengt Ohlsson om stelopererad optimism och världens mäktigaste man Donald Trump.

För tjugo år sen var jag i fjällen med en kompis och våra respektive söner. Min kompis älskade varje minut med hyrpjäxor, liftköer och klämkäcka instruktörer. Själv längtade jag bara efter att få gå omkring i långkalsonger på kvällarna. Sista dagen vände sig min polare till sin son och frågade:

– Nu Joel är det sista dagen i fjällen. Nu får ni bestämma. Vad vill ni göra?

– Titta på film, pep Joel glatt.

Min polare fick en rynka i pannan. Tog ny sats.

– Men vi kommer aldrig tillbaka hit igen. Och det är fint väder. Film kan du ju kolla på hemma i stan. Tänk efter. Vad vill du göra den här sista dagen?

Joel funderade. Sen såg han upp på sin pappa.

– Titta på film, sa han.

Min polares ögon svartnade.

– Okej, fräste han. Då säger vi så. Du slösar bort den sista dagen och sitter inne och blir slö och tjock. Och i kväll kommer du inte att kunna sova eftersom du inte rört dig på hela dagen. Sen kommer det att bli asjobbigt att resa hem imorgon eftersom du...

– Vi kanske kan åka lite skidor då, sa Joel med svag röst.

Jag kom att tänka på den här scenen när Stefan Löfven kommenterade det amerikanska valet. Att populismen vinner mark för att vi inte tagit medborgarnas oro på allvar.

Hans dilemma verkar vara hur man ska formulera frågan till väljarna så att de av sig själva inser att de nog är socialdemokrater ändå, innerst inne, och att han ska slippa drämma näven i bordet. För det vore ju lite osnyggt.

Vad betyder det? Jo, att jag bestämt mig för att det här kommer att bli bra. Med Trump och Brexit och hela skiten.

Men då har man inte längre en politisk övertygelse, utan man har blivit en sektmedlem.

Flera av mina vänner har börjat hänga med sverigedemokrater på sociala medier, liksom adopterat varsin SD:are för att få dem att inse hur fel de har. Sticka hål på deras åsiktsbubbla. Och mina vänner är bestämda i sina föresatser. De bedyrar att de aldrig kommer att släppa taget om sina sverigedemokrater förrän de har ändrat åsikt.

Jag frågade försiktigt om de inte trodde att SD:arna kände vittringen av deras syften på flera mils håll. Skulle man inte själv göra det? Om man har ett Jehovas vittne i dörren, eller blir hejdad av en försäljare på Medborgarplatsen?

I sakfrågan är vi överens. Jag avskyr SD lika mycket som de. Men tanken att en åsikt skulle vara så föregriplig att den måste utrotas som ett skadedjur, eller ett farligt virus, är minst lika obehaglig.

Ett gott råd till makthavare världen över, och till pappor i skidbackar: om du redan vet vad du vill ha för svar på din fråga är det oärligt att ställa den. Då är det hederligare att drämma näven i bordet och peka med hela handen.

Nu heter världens mäktigaste man Donald Trump. Jag ville inte att det skulle bli så. Faktum är att jag gick in i Katarina kyrka dagen före USA-valet och bad till Gud att de skulle ta sitt förnuft till fånga och välja Hillary Clinton.

Varken Gud eller amerikanerna lyssnade. Eller lyssnade kanske de gjorde. Men de lydde inte.

Nyligen skrev jag i ett sms till en kompis att jag anammat ett slags programmatisk, liksom stelopererad optimism.

Vad betyder det? Jo, att jag bestämt mig för att det här kommer att bli bra. Med Trump och Brexit och hela skiten. Att hökarna tar plats i Pentagon och oljelobbyisterna börjar basa över miljöfrågorna.

Hur kan det bli bra? För att det måste det. Hökarna måste inse att alla problem inte går att bomba bort, och oljelobbyisterna måste inse att Exxons intressen inte alltid går i samklang med mänsklighetens.

Jag hör själv hur krampaktigt det låter. Eller stelopererat.

Men den stelopererade pessimismen har också sina sidor.

Blir man dess fånge sitter man där och tror att Trump inget hellre önskar än att krascha ekonomin, sanktionera hatbrotten och sen sätta punkt för sitt verk genom att trycka på knappen.

Då har man demoniserat sin meningsmotståndare från topp till tå, gjort honom till någon som inte riktigt tillhör mänskligheten, och man är övertygad om att när makten inte ligger hos någon som delar just mina värderingar då går allt åt helvete.

Och då kanske man har tappat den ur sikte, den där demokratin som man påstår sig värna så varmt om.

Läs mer av Bengt Ohlsson
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.