Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Bilan Osman: Debatten om islam kantas av tröttsamma fördomar

Bilan Osman.
Bilan Osman. Foto: ANDERS WIKLUND / TT

500 år efter Martin Luthers reformation höjs ofta röster för en omdaning även av islam. Men det är strävan efter social rättvisa som är den brännande punkten för många muslimer i dag. Först när den politiska friheten vidgas blir ett bredare uppror mot religiöst förtryck möjligt, skriver Bilan Osman i DN:s nya artikelserie om religiös reformation.

Något med mitt utseende tycks signalera att det i alla lägen är fritt fram för funderingar och frågor om islam. Denna eftermiddag i Stockholm var inget undantag. Jag hade precis avslutat en föreläsning när en man räcker upp handen:

”Det är så mycket våld som i dag sker i islams namn. Bör inte islam – precis som kristendomen – reformeras?”

Kanske var det tröttheten som den välbekanta frågan framkallade, kanske var det sammanhanget den ställdes i. Men trots att jag är en anhängare av att det inte finns några dumma frågor (jag är föreläsare, måste leva efter den devisen) kunde jag inte undgå att bli irriterad.

I takt med en framväxande radikal-islamistisk miljö når allt fler slutsatsen att islam behöver reformeras. Paralleller dras till reformationen av delar av kristendomen – olika former av inomkyrkliga förändringsrörelser som sedermera resulterade i nya kristna samfund.

Om vi för samtalets skull ser på reformism som kristen historia, var det i första hand en maktkamp mellan den religiösa institutionen och individen. Bibeln skulle, enligt Luther, vara det enda rättesnöret för den kristnes tro – och enda källan till religiös auktoritet. Inte katolska kyrkan med dess avlatsbrev.

När diverse röster i dag höjs om att islam måste reformeras har betydelsen av ordet ”reformation” dock kommit att bli både missvisande och förenklad. Inte sällan förminskas denna komplexa fråga till att det är det som upplevs som ”dåliga” aspekter av islam som ska reformeras bort, till förmån för nya, ”positiva” saker. Inte sällan reduceras dessa ”dåliga” aspekter av islam ner till att handla om radikal islamism och lösryckta citat ur Koranen.

Trots att det inte sällan dras paralleller till kristendomen blir synen på reformism därmed inte konsekvent. Den rörelse som Martin Luther sedermera blev en del av för 500 år sedan var inte en rörelse som strävade efter ett uppbrott från Bibeln. Eller för den delen kristendomen. Tvärtom. Luther var en katolik, makten skulle i hans mening tillbaka till Bibeln från institutionen. Sola scriptura och så vidare.

Reformism har, med andra ord, aldrig varit en fråga om det ”positiva” kontra det ”negativa”. Inte heller (enbart) en fråga om religion kontra sekularism.

Behöver islam reformeras? Nja, jag menar att det är en icke-diskussion. Redan grundantagandet av ett islam som behöver reformeras bygger på fördomar om ett islam som är enhetligt och statiskt. Islam är inte en sak som alla muslimer förhåller sig till på samma sätt. Samma rad i Koranen kan få en mängd olika betydelser om den sätts i olika kontexter. Det är inte konstigt när det är en religion som på olika sätt förenar 1,6 miljarder människor – nästan var fjärde person i världen.

Att tro att en religion som funnits i 1 400 år inte redan kantats av förgreningar, uppbrott, reformism och kritik mot hur somliga institutioner tolkar tron är häpnadsväckande. Dessutom är det denna typ av förändringar som är precis vad som pågår på flera olika platser i världen. Samma rörelser som inte sällan pekas ut som anledningen till att islam behöver reformeras är i dag exempel på hur en reformism inom islam ser ut. Den ultrakonservativa och breda salafiströrelsen är ett sådant exempel: en reformistisk rörelse som bland annat lett fram till grupper som al-Qaida och IS.

När Usama bin Ladin tillsammans med hans högra hand (tillika nuvarande ledare för al-Qaida) på 90-talet skrev en 30 sidor lång fatwa om att döda amerikaner var det reformism. En fatwa (ett juridiskt utlåtande) får enligt islamisk rätt inte utfärdas av vem som helst. Det är utlåtanden som enbart kan delas ut av en mufti. bin Ladin var inte religiöst skolad. Han var utbildad civilingenjör. al-Qaidas nuvarande ledare, Ayman al-Zawahiri, är kirurg.

När Islamiska staten, IS, 2014 utropade ett kalifat (som ingen religiös auktoritet någonsin erkänt) är det reformism. Men det är även reformism när aktivister utmanar religiösa förtryckande regimer – och när samma aktivister lyckas få till flera delsegrar, få till fler fri- och rättigheter (exempelvis i Indonesien och Tunisien). Det är just det som är kruxet: islam har inte ett enda religiöst maktcentrum. Islam har inte en påve. Det innebär att reformismen pågår ständigt, parallellt och i olika former.

Att tala om att ”reformera islam” innehåller därmed flera motsägelser. Vems islam är det som ska reformeras, och hur? Är det de saudiska religiösa institutioner som kommit att påverkas av wahhabismen? Är det mullorna vid makten som dikterar villkoren för religion och kvinnors kroppar i Iran? Eller är det islam som trossystem, det som på olika sätt förenar miljontals människor? Och är det sistnämnda ens möjligt? Hur skulle det se ut i praktiken?

Jag hävdar bestämt att muslimer aldrig har varit rädda för att stå i framkant när förändringen kommer. Oavsett om den kommer i form av konst, vetenskap, litteratur eller teknik.

Men idén om behovet av en bredare reformation inom islam kan inte enbart stanna vid en religiös sådan. Förutsättningen för en sådan rörelse är helt beroende av människors tillvaro i övrigt. Man kan inte å ena sådan ställa krav på en reformism, och å andra sidan inte engagera sig mot den sociala, politiska och ekonomiska ojämlikheten som präglar delar av den så kallade muslimska världen.

Det är strävan efter social rättvisa som är den brännande punkten för många muslimer i dag. Det är vad som fick tunisiern Mohammed Bouazizi att i december 2010 tända eld på sig själv. Det är vad som fick slagorden att eka på Tahrirtorget. Det är vad syriska aktivister i exil fortsätter att hoppas på. Först när den sociala, ekonomiska och politiska reformationen kommer kan ett bredare folkligt uppror mot religiösa förtryckande institutioner bli möjligt.

Det är också därför som debatten om att reformera islam i många avseenden är problematisk. Världen fortsätter att betraktas genom en västerländsk och postkristen blick, medan hela samtalet om islam kantas av fördomar: om islam och muslimer som någonting negativt och enhetligt medeltida – kontra det västerländska (kristna) som någonting positivt, civiliserat, framåtsträvande. Trots att samma väst i dag präglas av reaktionära, konservativa, antifeministiska och nationalistiska krafter.

Skribenten.

Bilan Osman, född 1992 i Göteborg, uppvuxen i Linköping, bosatt i Stockholm.

Journalist, debattör och föreläsare. Medarbetare i Stiftelsen Expo.

Tilldelades 2014 Elsapriset av Svenska kommittén mot anti-semitism.

Medverkat i antologierna ”Av oss blev det aldrig några riktiga damer” och ”Svart kvinna”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.