Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Exakt så här ser det ut när auktoritära rörelser börjar hota yttrandefriheten

Björn Söder (SD).
Björn Söder (SD). Foto: Jonas Lindkvist

Nyligen fälldes ett inslag från SVT:s ”Gomorron Sverige” i Granskningsnämnden för radio och tv. Inslaget, som ansågs strida mot kravet på opartiskhet, handlade om ett uppmärksammat DN-reportage där Sveriges tidigare kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tillsammans med sin man Ulf Adelsohn bland annat gav sin syn på mediefrågor.

”Upplever ni att medierna förtiger fakta om invandringen?” frågade DN:s reporter Björn af Kleen.

”– Ja, säger Lena snabbt. – Jaja, oja! säger Ulf. Det vet vi ju.”

Samtalet fortsätter med hur pressen ”medvetet förtiger” vissa fakta och hur detta skapar ”väldigt obehaglig stämning i folkdjupet”. Den tidigare kulturministern berättar även att hon då och då brukar besöka hatsajten Avpixlat.

Det SVT-inslag om samma ämne som fälldes i Granskningsnämnden hade formen av en paneldiskussion, där en av deltagarna bland annat sade att han hade uppfattat Adelsohn Liljeroth som en anständig kulturminister men att det var ”magstarkt” och ”djupt beklämmande” att hon nu gjorde ”den här typen av aningslösa uttalande som ju spelar rakt in i en diskurs, i ett sätt att tala i hela Europa i dag, som går ut på att misstänkliggöra så kallade 'pk-medier'.”

Jag vet exakt hur orden föll, för den som yttrade dem var jag.

Jag står fast vid att Lena Adelsohn Liljeroth var en anständig kulturminister. Men också vid att hennes uttalanden i DN-intervjun var ett symtom på en livsfarlig glidning längs en värdeskala, en glidning som nu går mycket snabbt. På onsdagsmorgonen medverkade Sverigedemokraternas Björn Söder i en debatt i ”P1 Morgon” med anledning av den polske presidenten Andzrej Dudas besök i Sverige. Björn Söder prisade att det ”socialliberala etablissemangets” tid är på väg mot ett slut i Europa och att en ny politisk era inträder. Han ville inte explicit försvara den polska regeringens drakoniska medielagar, som bland annat innebär att finansministern har rätt att utse och avskeda chefer inom public service, men underströk det lovvärda i att Polens nya ledning försöker ”styra upp public service-verksamheten” eftersom den är ”ofördelaktig för det polska folket”. Riksdagens andre vice talman utesluter inte att det även i Sverige behövs en ”omdaning av systemet”.

Ingen bör vid det här laget sväva i okunskap om att Sverigedemokraternas nästa stora profilfråga kommer att bli kultur- och mediepolitiken, som behandlas med ointresse av de flesta andra partier men har stor potential som explosiv symbolbärare.

En omdaning av systemet? Ja, ingen bör vid det här laget sväva i okunskap om att Sverigedemokraternas nästa stora profilfråga kommer att bli kultur- och mediepolitiken, som behandlas med ointresse av de flesta andra partier men har stor potential som explosiv symbolbärare. Att peka ut konstnärer och journalister som parasitära samhällsfiender och samtidigt klä sin egen vulgärnationalism i nyskuren folkdräkt är en väl beprövad strategi för auktoritära rörelser. Förebilderna från 20-talet är bara alltför bekanta.

Det är också exakt så här det ser ut när de lågintensiva hoten kommer krypande: demagogiska nålstick, trakasserier, en och annan rökbomb, bränder… Det händer saker med hela samhället, som i förlängningen riskerar att leda till tystnad och självcensur. I dagarna uppdagades att Akademibokhandeln i Stockholm har ställt in en programpunkt där författaren Gellert Tamas skulle tala om sin bok ”Det svenska hatet”. Orsaken sades vara ”en samlad säkerhetsbedömning”.

Gellert Tamas om det inställda samtalet: Det Akademibokhandeln säger stämmer inte

Det kan säkert finnas legitima skäl bakom samlade säkerhetsbedömningar – liksom det finns legitima argument för Granskningsnämnden att ställa höga krav på att SVT:s programledare ska följa kravet på opartiskhet. Men det är lika legitimt att tolka det inträffade som en försmak av ett scenario där Björn Söder eller någon av hans partikamrater om mindre än två år kan vara Sveriges ​kultur- och medieminister. Är det något det senaste året borde ha lärt oss är det att man aldrig kan säga aldrig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.