Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Björn Wiman: Gårdagens ”kulturbolsjeviker” har blivit dagens ”kulturmarxister”

DN:s och Expos gemensamma granskning av den nya högerextremismen visar hur tanken på demokratin som en komplott går igen sedan nazitiden.

Svenska Dagbladets kulturchef Kaj Schueler skrev förra helgen fint om när han som liten fick följa med sin pappa till Sandbergs bokhandel i Stockholm för att hjälpa till med inventeringen. I Schuelers barndomsminne framträdde särskilt innehavaren själv, den judiske bokhandlaren Gunnar Josephson, som inspekterade verksamheten i dubbelknäppt kostym och kalaskula.

Scenen skulle nästan kunna vara tagen ur Lisa Ohlins film utifrån Marianne Fredrikssons roman ”Simon och ekarna”, som hade premiär i fredags. Också här spelas en av huvudrollerna av en judisk bokhandlare och en av filmens styrkor är – som Helena Lindblad poängterade i sin DN-recension – skildringen av det antisemitiska bakgrundbruset i 30- och 40-talets Sverige och den lamslående skräck som måste ha gripit svenska judar när nazisterna gick in i Norge och Danmark.

Ohlins film har på så sätt också många beröringspunkter med Annika Thors roman från i våras, ”Om inte nu så när”, och dess gestaltning av den svenska flyktingpolitikens snålhet mellan åren 1938 och 1943. Andra referenspunkter är givetvis Elisabeth Åsbrinks Augustbelönade bok om den judiske pojken Otto Ullman och Klas Åmarks väldiga fackbok om Sveriges relationer med Nazi-Tyskland, ”Att bo granne med ondskan”, som kom i vintras. 2011 ser ut att bli det år då Sverige med full kraft släppte fram minnena från sin kanske minst ärorika period.

På omvägar kommer jag över ett mindre känt direktdokument från denna tid, ett väl inrökt exemplar av boken ”Vem är vem i folkfronten?”, utgiven 1943 av det nazistiska förlaget Svea Rike. Fascinerad bläddrar jag i denna minutiösa förteckning över ”den angloryska propagandans förgrundsfigurer i Sverige”, en lista över författare, politiker och forskare som sorterar under den förhatliga beteckningen ”kulturbolsjeviker”.

Frågor om vem som är ”heljude” och vem som har ”tattarblod” avhandlas med stort allvar. Om Gunnar Ekelöf får vi veta att han ”gett ut diktsamlingar i kulturbolsjevikisk anda”, om Herbert Tingsten att han är ”klart antinationell”, medan Alva Myrdal uppges propagera för att ”USA skall få skicka negertrupper och judiska kontrollanter till Hälsingborg och Malmö”. Vilhelm Moberg har i sin litteratur ”väsentligen ådagalagt en sund uppfattning” men är ”oförlåtligt naiv i politiska ting”. Isaac Grünewald får följande analys: ”Ehuru jude har hr Grünewald i sin egenskap av konstnär icke drivit någon kulturbolsjevikisk propaganda” – det sistnämnda misstänks dock bero på ”slug” beräkning.

Åt dessa stolligheter skulle man kunna skratta, om inte denna lista vore en direkt förlaga till både Ahmed Rahmis ökända förteckning över den judiska konspirationen i Sverige – som fortfarande går att läsa på Radio Islams hemsida – och till den typ av nedsättande ryktesspridning om åsiktsmotståndare som dagligen bedrivs på Flashback och i andra av offentlighetens pissrännor.

”Vem är vem i folkfronten?” blir därmed också en viktig påminnelse om hur centrala tankemönster går igen inom högerextremismen – inte minst tendensen att beskriva det demokratiska samhället som en komplott mot sanningen. Livskraften i denna retoriska figur har ju också med tydlighet framgått av DN:s och tidskriften Expos gemensamma granskning av den nya extremhögern, som avslutades i går.

”Jag tycker alla går åt samma håll – det är kulturmarxism”, sa sajten Avpixlats Mats Dagerlind i måndagens DN, med ett ord som är lånat direkt från massmördaren Anders Behring Breivik, men också ekar bekant bakåt.

”Kulturbolsjeviker” i går, i dag ”kulturmarxister”. Ränderna går aldrig ur.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.