Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

”Bota klimatångesten med offensiv politik”

En stormfågel svävar över kusten på Svalbard. Hur mycket till tål Arktis?
En stormfågel svävar över kusten på Svalbard. Hur mycket till tål Arktis? Foto: Scanpix

Forskaren Max Jerneck efterlyser industripolitik och investeringar för att mota bort pessimismen.

Björn Wiman skrev nyligen om den katastrofala uppvärmningen av Arktis (DN 7/5). Skrämmande nog verkar den ha fått en egen dynamik, då öppet hav drar åt sig mer värme än is, och det vi tidigare lite naivt kallade ”permafrost” tinar upp och släpper ut väldiga mängder av växthusgasen metan. Trots det alarmerande ämnet landade Wimans krönika ändå i en stilla optimism. Pessimism kan bara gynna populisterna, konstaterade han.

Ulf Danielsson svarade (12/5) att vi i stället måste inse allvaret och inta en hållning av ”klarsynt pessimism”. Jag håller med Wiman om att optimism är den rätta inställningen, men i likhet med Danielsson frågar jag mig om vi verkligen har rätt att vara optimister inför en utmaning som vi samtidigt inte gör någonting åt. För i nuläget gör Sverige på det hela taget nästan ingenting alls. Våra utsläpp ligger runt 11 ton per person, när de enligt Naturvårdsverket borde minska till 1 eller 2 ton för att vara i linje med ett hållbart genomsnitt globalt. Som The Economist (29/4) skrev i sin artikel om det smältande Arktis är den rätta responsen inte ogrundad optimism utan snarare rädsla.

Wiman påpekade mycket riktigt att det behövs politik. Alltför mycket fokus har lagts på individens ansvar att minska sitt eget individuella ”fotavtryck”, för att döva sin personliga ”klimatångest”. Det är naturligtvis viktigt att alla tänker över sin konsumtion, men det finns en gräns för hur mycket tilltro man kan sätta till individens förmåga att hålla en strikt koldioxiddiet. Även med den bästa viljan i världen kan vi som individer inte ändra på samhällets grundläggande resursförsörjning. Kärnkraften byggdes inte ut genom att varje individ skaffade sig ett eget kärnkraftverk. Slaveriet avskaffades inte genom att folk slutade köpa bomull.

Då är frågan vilken sorts politik som behövs, en fråga som Wiman lämnade öppen. Som forskare har jag funderat över den, och kommit fram till ett par förslag.

Mitt första förslag är industripolitik, det vill säga en aktiv styrning av vilka industrier som ska främjas och fasas ut. Att minska Sveriges inhemska utsläpp gör inte så stor skillnad för klimatet, men vi kan ändå bidra genom att utveckla ny teknik för export. Det finns många områden där Sverige har ledande forskning, exempelvis vågkraft, vertikal vindkraft, biodrivmedel, nya material, avancerade solceller med mera. Vad som behövs är att omsätta idéerna i tillverkning, genom verktyg som offentlig upphandling och liknande. Att bygga stora fabriker i Sverige kommer kanske inte att bli aktuellt men det går garanterat att hitta nischer i globala värdekedjor där svenska företag kan passa in.

Nu är industripolitik ett omstritt område, av goda skäl. Det finns mycket som kan gå snett när byråkrater försöker ”välja vinnare”. Subventioner kan ofta visa sig minska drivkraften för företag att stå på egna ben. Industripolitik är med andra ord svårt; likväl är det nödvändigt, för enligt vad ekonomer som Mariana Mazzucato och William Janeway har kommit fram till är de tidiga skedena av teknikutveckling så dyra och osäkra att det nästan aldrig finns någon privat aktör som kan ta dem på sig. Utan Pentagons stöd till mikrochips och datorer, till exempel, hade vår moderna era inte blivit särskilt modern.

Mitt andra förslag är investeringar i klimatvänlig infrastruktur. Varför gör vi till exempel inte en helupprustning av järnvägen, eller bygger ut vårt biogasnätverk? En vanlig men ovidkommande invändning är att det kostar för mycket pengar. Den svenska kronan är ett statligt monopol, och likt banken i spelet Monopol behöver staten inte tjäna några pengar själv; dess uppgift att tillföra de summor som behövs. Politiker pratar ofta om vår offentliga budget som en skattkista som måste fyllas med guld innan vi kan investera. Vi kanske snarare borde se den som ett elektroniskt poängsystem att använda för sådant vi tycker är viktigt.

En vettig investeringspolitik kräver att vi överger vår missriktade strävan efter budgetöverskott. Som ekonomen Wynne Godley påvisade kan staten bara ha ett överskott om den privata sektorn har ett underskott. Mycket riktigt har också svenska hushåll större underskott (skulder) än någonsin.

Wiman oroar sig med rätta för populism. Ett botemedel skulle kunna vara offentliga investeringar som gör livet lättare för folk i dag. Det skulle i sin tur visa att makthavarna bryr sig om framtiden. Kanske skulle det bryta den ”efter mig, syndafloden”-attityd som nu råder, och verkar alltmer trolig för varje glaciär som smälter på Grönland.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.