Kulturdebatt

Brev från ett turkiskt fängelse

En av alla fängslade journalister i Erdogans Turkiet. Chefredaktör Can Dündar skriver för DN från Silivrifängelset i Istanbul.

Jag skriver dessa rader i ett fängelse i Istanbul.

Jag har varit här sedan november förra året.

Jag är en av 33 fängslade journalister i Turkiet. Tillsammans med mig åtalas för närvarande cirka 250 av mina kollegor.

Med dessa meriter får Turkiet platsnummer 149 av 180 länder enligt den rangordning som organisationen Reportrar utan gränser gjort. Därmed hamnar Turkiet långt under länder som Qatar, Afghanistan och Sudan när det gäller yttrande- och pressfriheten.

Som ni säkert redan kunnat gissa beror inte detta på att Turkiets journalister plötsligt fått en benägenhet att begå fler brott än andra journalister. Nej, anledningen är att Turkiet har hamnat i händerna på en regering som inte tål kritik.

President Erdogans styre stryper yttrandefriheten genom censur, förföljelse och stränga fängelsestraff.

Ett exempel är mitt fall:

Jag är chefredaktör för tidningen Cumhuriyet och åtalas för ”spionage” på grund av en nyhetsartikel.

Artikeln innehåller dokument om långtradare som på uppdrag av den turkiska säkerhetstjänsten transporterat vapen till radikala islamister i Syrien.

Vapenleveranserna har varit olagliga, vilket inte heller regeringen kunnat förneka. Istället hävdar regeringen att nyhetsartikeln röjer statshemligheter som handlar om landets nationella säkerhet.

Så här sade Erdogan i ett tv-program: ”Den person som ligger bakom artikeln kommer att få betala ett högt pris. Jag tänker inte låta den personen gå ostraffad”.

Detta var ett direkt hot riktat mot mig.

Domstolarna, som sedan länge kontrolleras av Erdogan, agerade som de blev beordrade och utfärdade en arresteringsorder mot mig.

När jag skriver dessa rader har jag varit fängslad i 50 dagar. Jag har ännu inte tagit del av åklagarmyndighetens förundersökning. Men enligt min målsägare, president Erdogan, bör jag få livstid, var för sig på två åtalspunkter, det vill säga två gånger livstid.

Det är uppenbart att regeringen gripits av panik efter att ha blivit avslöjad på bar gärning i vår nyhetsartikel. Det är också anledningen till Erdogans vrede.

Regeringens inblandning i inbördeskriget i Syrien har trängt Ankara i ett hörn, både internationellt och när det gäller den nationella säkerheten.

Självmordsattentatet i Istanbul häromdagen är bara en av konsekvenserna av det farliga äventyret i Syriens minerade fält.

Sedan två månader tillbaka har regeringen försökt krossa den väpnade resningen i landets sydöstra (kurdiska, översättarens anmärkning) regioner med militära medel. Här utfärdas upp till 50 dagar långa utegångsförbud i städerna och hundratals människor har skjutits ihjäl. Det är scener som utspelar sig i ett inbördeskrig.

Vi talar om en regering som struntar i internationell rätt, i demokratins grundläggande principer, som har sämsta register i Europa när det gäller mänskliga rättigheter. Hur tror ni en sådan regering blir behandlad i västvärlden?

Mitt svar kan förvåna er:

Den blir hyllad.

Orsaken är hundratusentals asylsökande syrier som bankar på Europas port.

Europa har under tysk ledning skänkt tre miljarder euro till regimen i Ankara för att den ska hålla flyktingarna kvar i landet – hindra dem från att resa till väst. Och som muta lovar Europa att blunda för alla fascistiska ageranden från regimens sida.

Jag känner mig djupt besviken när jag betraktar detta smutsiga köpslående från min fängelsecell. Jag hoppas att ni förstår mig. Jag är en journalist som tror på yttrandefriheten och mänskliga rättigheter och jag är redo att slåss för dessa värden.

Jag vet att vi fängslade journalister kommer att bli fria en dag. Men jag vet inte hur Turkiet ska bli fritt från denna förtryckarregim, och Europa från dubbelmoralens skam.

Men jag vet också att den första friheten är avhängig den andra och den tredje.

Can Dündar

är chefredaktör på Turkiets äldsta tidning Cumhuriyet. Han greps i slutet av november och sitter sedan dess i Silivrifängelset i Istanbul, där denna text är skriven för vidare befordran till Dagens Nyheter.