Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Bryt dig loss från en stelnad konflikt, Ebba Witt-Brattström

När jag skrev mitt svar till Ebba Witt-Brattströms senaste angrepp på kulturmannen (DN 18/5) tänkte jag förskjuta samtalet, tala om litteratur i stället för person.

Litterära utsagor i stället för mediala uttalanden. För det är litteraturen som jag tycker är intressant, det är därför jag började läsa och skriva. Jag antar att samma sak gäller för Witt-Brattström. Jag minns med glädje de litteraturseminarier där hennes ”Ur könets mörker” figurerade. Och ”Ediths jag” har varit en given följeslagare i mina läsningar av Södergran, en författare vars nietzscheanska ådra lätt kunde slå över i en skrämmande estetisering av styrka. Kanske det är tur att det inte fanns tv-soffor på den tiden. Därför är det trist att märka att andra intressen än litteraturen verkar ha tagit över hos Witt-Brattström.

Som sagt, jag drar mig för att diskutera uttalanden från en Karl Ove Knausgård på humör att provocera, eller från en Stig Larsson, men jag tycker inte som Ebba Witt-Brattström att dessa uttalanden får passera med ett tyst medgivande. Troligen beror våra skilda uppfattningar på att vi tillhör två olika generationer där hennes är mer förlåtande mot ”kulturmän” medan min inte alls är det. Jag tycker att det är bra att dessa attityder förändras. Samtidigt försvarar jag litteraturens möjlighet att fungera och verka bortom författaren.

Efter att jag läst Witt-Brattströms försök till karaktärsmord på mig skulle jag kunna drista mig till en formulering: Kulturkvinnan är den nya kulturmannen, men det ju stämmer inte riktigt, strukturerna finns fortfarande kvar men kanske håller de på att förändras, debatten om kulturmannens vara kan i alla fall tolkas som ett tecken på att något håller på att hända. Men jag häpnar faktiskt över det förminskande tilltalet, över den njutning som anas i att som professor få fälla en ung manlig student till marken. Witt-Brattström använder klassiska härskartekniker, troligen medvetet men ändå provocerande. Visserligen avslutar hon med en vänlig inbjudan till sitt läger, kulturkvinnans demokratiska sida. Men hon gör det först efter att ha brutit ned mig och förringat både mig och mina argument. Det är en beprövad metod, men inte direkt hämtad från demokratier.

Witt-Brattström målar upp två diametralt skilda världar, kulturkvinnans och kulturmannens. Själv tror jag på att bryta sig loss från 70-talets dikotomier, och vägra bli såväl kulturman som kulturkvinna och i stället öppna ett tredje rum, ett förhoppningsvis friare rum, det kanske låter utopiskt eller naivt, men jag ser ingen annan framkomlig väg. Witt-Brattström berättar att hon har läst mig men har tydligen inte hittat mina sågningar av Stig Larssons självbiografi och Kjell Esp­marks (två kulturmän!) senaste romaner. För Berlinmuren – det som enligt Witt-Brattström skiljer kulturkvinnan och kulturmannen åt – är faktiskt raserad och det är i mellanrummen, i de områden muren tidigare löpt som det mest spännande i Berlin händer i dag. Välkommen till 2000-talet, Witt-Brattström!

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.