Kulturdebatt

Civilkurage är frihetens hopp

Foto: I samarbete med Svenska PEN och Kartago förlag publicerar DN en rad illustrationer av svenska tecknare, i dag Gunnar Krantz.
”Gör din röst hörd.” Den uppmaningen kommer från författaren Salman Rushdie. I dag på Pressfrihetens dag skriver han om behovet av ett nytt kurage i kampen för demokratiska rättigheter.

I dessa förvirrade tider är det enklare för oss att beundra fysiskt mod än civilkurage – modet som kommer sig av mänskligt medvetande, eller modet hos offentliga personer. En man i cowboyhatt välter ett staket för att hjälpa offer för bomberna i Boston medan andra flyr från platsen: vi hyllar hans mod, som vi hyllar modet hos de soldater som återkommer från fronten, eller hos män och kvinnor som kämpar mot handikappande sjukdomar eller skador.

Det är svårare för oss att i våra dagar uppfatta politiker, med undantag för Nelson Mandela och Aung San Suu Kyi, som modiga. Kanske har vi sett för mycket, blivit alltför cyniska när det gäller maktens oundvikliga kompromisser. Det finns inga Gandhi, inga Lincoln längre. Den enes hjälte (Hugo Chávez, Fidel Castro) är den andres skurk. Vi kan inte längre självklart komma överens om vad det betyder att vara god, principfast eller modig.

När politiska ledare faktiskt gör något modigt – som Frankrikes förre president Nicolas Sarkozy när han i Libyen ingrep militärt för att stödja upproret mot Muammar Khaddafi – finns det lika många tvivlare som anhängare. Politiskt mod nu för tiden är nästan alltid tvetydigt.

Än mer underligt är att vi har blivit misstänksamma mot sådana som tar ställning mot maktens och dogmernas övergrepp.

Det har inte alltid varit så. De författare och intellektuella som motsatte sig kommunismen, Solzjenitsyn, Sacharov med flera, var högt aktade för sitt motstånd. Poeten Osip Mandelstam beundrades mycket för sitt ”Stalin-epigram” från 1933, i vilket han beskrev den fruktade ledaren i oförskräckta formuleringar – ”de gigantiska kackerlackorna skrattar i hans mustasch” – inte minst för att dikten ledde till hans arrestering och så småningom död i ett sovjetiskt fångläger.

Så sent som 1989 blev bilden av en man som bärande två matkassar trotsar stridsvagnarna på Himmelska fridens torg nästan omedelbart till en global symbol för kurage.

Efter detta verkar saker och ting ha förändrats. ”Stridsvagnsmannen” har i stort glömts bort i Kina, medan de prodemokratiska demonstranterna, inklusive dem som dog i massakern den 3 och 4 juni, av kinesiska myndigheter framgångsrikt har omdefinierats som kontrarevolutionärer. Kampen för omdefinitioner fortsätter att fördunkla, eller i alla fall förvirra, vår uppfattning om hur ”modiga” människor bör bedömas. Det är så de kinesiska myndigheterna hanterar sina mest välkända kritiker: anklagelserna för ”omstörtande verksamhet” mot Liu Xiaobo och för påstådda skatte­brott mot Ai Weiwei är medvetna försök att blända människor för deras mod och i stället se dem som kriminella.

Den ryska ortodoxa kyrkans inflytande är så stort att kollektivet Pussy Riots fängslade medlemmar hos den ryska allmänheten anses vara amoraliska bråkmakare eftersom de genomförde sin kända protest på kyrkans område. Poängen – att kyrkans ledare har alltför starka band till president Vladimir Putin – har gått förlorad hos deras många vedersakare och deras protest uppfattas inte som modig utan som olämplig.

För två år sedan i Pakistan försvarade Punjabs förre guvernör Salman Taseer en kristen kvinna, Asia Bibi, som felaktigt dömts till döden för brott mot landets drakoniska blasfemilagar. För detta mördades han av en av sina egna säkerhetsvakter. Vakten Mumtaz Qadri hyllades vida omkring och överöstes med rosenblad när han anlände till rättegången. Den mördade Taseer kritiserades högljutt och den allmänna opinionen vände sig mot honom. Hans kurage utplånades av religiös yra. Mördaren kallades hjälte.

I februari 2012 skickade en saudisk poet och journalist, Hamza Kashgari, tre tweets om profeten Muhammed:

”På din födelsedag vill jag säga att jag har älskat rebellen i dig, att du alltid har varit en inspirationskälla för mig och att jag inte gillar den gudomliga glorian kring dig. Jag ska inte be för dig.”

”På din födelsedag finner jag dig vart jag än vänder mig. Jag vill säga att jag har älskat delar av dig, hatat andra, och att jag inte har begripit flertalet.”

”På din födelsedag tänker jag inte buga för dig. Jag tänker inte kyssa din hand. I stället ska jag skaka den som jämbördiga gör och le mot dig som du ler mot mig. Jag ska tala med dig som till en vän, inget mer.”

Efteråt hävdade han att han ”krävde sin rätt” att få uttrycka sig och tänka fritt. Han mötte föga stöd hos allmänheten och fördömdes som avfälling; många ville se honom avrättad. Han sitter fortfarande fängslad.

Också författare och intellektuella under den franska upplysningen ifrågasatte sin tids religiösa dogmer och skapade den moderna idén om tankefrihet. Vi associerar till Voltaire, Diderot, Rousseau och övriga intellektuella hjältar. Sorgligt nog skulle ytterst få människor i den muslimska världen tänka det samma om Hamza Kashgari.

Detta nya påfund – att författare, forskare och konstnärer som ifrågasätter ortodoxi eller bigotteri kland­ras för att göra människor upprörda – sprider sig snabbt, också till länder som Indien som en gång stoltserade med sina friheter.

På senare år jagades det indiska måleriets grand old man, Maqbool Fida Husain, i exil till Dubai och London, där han dog, för att han avbildade den hinduiska gudinnan Saraswati naken (trots att även en hastig blick på antika hinduiska Saraswati-skulpturer ger vid handen att hon ofta är draperad i juveler och smycken men lika ofta oklädd).

Rohinton Mistrys hyllade roman ”En sådan lång resa” lyftes från kursplanen på universitetet i Bombay sedan lokala fundamentalister protesterat mot dess innehåll. Forskaren Ashis Nandy attackerades för att ha uttryckt icke-ortodoxa synpunkter på korruption hos de lägre kasterna. Och i samtliga dessa fall har den officiella hållningen – vilken många kommentatorer och en betydande del av den allmänna opinionen tyckts dela – i princip varit att konstnärerna och forskarna har haft sig själva att skylla. Dessa som i andra epoker kunde ha hyllats för originalitet och frihetligt tänkande, får allt oftare höra: ”Sitt ner i båten!”

USA är inte immunt mot denna trend. Occupy-rörelsens unga aktivister har blivit rejält nedsvärtade (även om kritiken har dämpats en aning efter deras mycket effektiva hjälparbete efter orkanen Sandy). Intellektuella som gått i otakt, som Noam Chomsky och den nu avlidna Edward Said, har ofta avfärdats som galna extremister, ”anti-amerikans­ka” och – i Saids fall – absurt nog också som apologeter för palestinsk ”terrorism”. (Man kan vara oense med Chomskys ifrågasättanden av USA men det torde fortfarande vara möjligt att respektera det mod som krävs för att rakryggat gorma dem in i den amerikanska maktens ansikte. Man kanske inte nödvändigtvis är pro-palestinsk, men man bör kunna notera att Said ifrågasatte Yassir Arafat lika vältaligt som han kritiserade USA.)

Det är en frustrerande tid för oss som tror på rätten för konstnärer, intellektuella och vanliga, kränkta medborgare att tänja på gränserna, ta risker och på så vis, ibland, förändra hur vi ser på världen. Det finns inget annat att göra än att fortsätta befästa nödvändigheten av denna sorts kurage och att försöka se till att dessa förtryckta individer – Ai Weiwei, medlemmarna i Pussy Riot, Hamza Kashgari – tas för vad de är: män och kvinnor som står i frihetens frontlinje. Hur bär man sig åt för att åstadkomma detta? Skriv under petitionerna mot deras behandling, anslut till protesterna. Gör din röst hörd. Varje liten handling räknas.