Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Dags att prata om det

”Om vi inte kan berätta gör vi våld på oss själva.” Det skriver Johanna Koljonen i en personlig text om en sexuell kränkning och självbildens och skammens nyanser.

När jag var yngre och hade sämre självförtroende blev jag en gång bjuden på middag av en kanske femton år äldre man i min egen bransch. Han berättade ganska tidigt under kvällen att hans avsikt var att förföra mig; det tyckte jag verkade som en fantastisk idé. Vi drack oss oregerligt fulla på dyrare vin än jag någonsin haft råd med, åkte hem till mig och hade massor med härligt sex med varandra. Jag var berusad, men jag är ingen idiot: vi använde självklart kondom, på min begäran.

Förhandlade han om kondomen? Lirkade han för att slippa? Jag önskar att jag kom ihåg det. Det gör jag inte. Jag har resonerat med lirkande män så ofta att gångerna flyter ihop.

Följande morgon vaknade jag av ömma smekningar i hans famn, bakfull och ganska lycklig. Eller snarare så här: jag vaknade med honom inuti mig. Det är där minnet av morgonen börjar, med penetrationen som ett faktum, att jag ville ha mera sex men kunde inte koncentrera mig på grund av den bultande ångestfrågan. Har han kondom? Han måste väl ha kondom? Jag vågade inte fråga. Vår överenskommelse var ju så klämkäckt tydlig: kondom i varje hål, annars blir det inget. Han skulle väl inte…?

Det skulle han.

Vad rörde sig i mitt huvud? Banaliteter. Jag ville inte vara till besvär. Skadan var redan skedd. Jag hade ju redan visat min njutning, då vore det väl barnsligt att avbryta? Och tacksamhet över att han just då, när han rörde sig mot min kropp, i min kropp, kallade mig underbar. Någonstans, i ett töcken av sexuella val från natten innan som jag medverkat i och njutit av men inte riktigt stod för, låg också känslan att min rätt att dra gränser på något sätt var förverkad. Jag hade varit för villig. Det hade varit för kul att få vara hon, tjejen som okomplicerat njuter av sex.

Jag höll på tills det var klart. Jag kokade kaffe och följde honom till t-banan genom min förort och visste att vi aldrig skulle ligga igen. Jag kände mig inte som ett offer för ett övergrepp. Jag var inte arg på honom, bara lite på mig själv, medan jag pussade adjö och noterade i min mentala att göra-lista att jag behövde testa mig för könssjukdomar. Olusten jag kände för den här mannen var så vag i konturerna att det krävdes tio års distans för att urskilja dess form: ett as. Den här härliga snubben hade betett sig som ett as. Medan jag, feminist sedan de tidiga tonåren, var så fullständigt obekant med tanken om bestämmanderätt över min egen kropp att jag låg där och var tacksam när han förgrep sig på vår överenskommelse om villkoren för vårt samlag.

Jag berättade den här historien på mikrobloggen Twitter i tisdags. Det var inget jag hade planerat. Jag låg framför teven och slötwittrade med en kompis om Assange-fallet och sängkammarens gråzoner och plötsligt mindes jag den här historien som jag aldrig tänker på, utom när jag någon gång ser hans namn i tidningen. Jag häpnade över minnet, som nu stod i en annan dager. Jag undrade vad som hade hänt om jag sagt stopp och han kanske inte hade slutat. Hade jag vågat anmäla då? Det hade jag nog inte.

Det slog mig, twittrade jag, att det finns ett strukturellt problem i vår våldtäktslagstiftning. Den förlitar sig på att parterna ska kommunicera om sina gränser. Det är en viktig princip. Men vi förmår det inte alltid, inte ens med partner vi känner och älskar. Man kan vara hur kåt som helst och samtidigt för blyg, tacksam, skamsen, imponerad, rädd eller kär för att säga vad man faktiskt vill. Och om vi inte kan berätta för varandra om våra gränser, då gör vi våld på oss själva. Vi kanske till och med tillåter, som jag gjorde då, övergrepp i lagens mening att ske. I sexuella övergreppssituationer är offret ofta hjälplöst. Det var inte jag. Jag kunde sannolikt ha brutit situationen med ett enda ord. Men jag ville inte vara till besvär.

Ingen av oss vet vad som hände i Assange-fallet. Sannolikt minns till och med parterna det rätt olika. Hittills har den mediala uppståndelsen kring fallet bara avslöjat ett enda faktum: att också vi här i Sverige är extremt dåliga på att prata om sexuella situationer där kommunikationen fallerar. Vi vill tillskriva skuld, identifiera offer och förövare och sortera in dem i trygga fållor byggda av kulturella föreställningar och klichéartade egenskaper.

Jag känner mig inte som ett offer, men det hade jag haft rätt till. Killen jag låg med kände sig garanterat inte som en förövare. Det här är något vi måste prata om så att språket i framtiden alltid finns på plats i de fall där det verkligen räknas. Där någon har kommit till skada, där liv och karriärer står på spel.

Ungefär så skrev jag på Twitter. Eller, på Twitter-språk: vi måste prataomdet. Jag tappade snabbt räkningen på alla som hörde av sig och tackade för att jag berättat. Någon efterlyste ett upprop: ”det här måste vi tala om”. Jag svarade, nja, är det inte bättre att bara… tala? Jag har ju redan berättat det här, jag kan skriva det i en tidning. Om jag inte är ensam.

Jag är inte ensam. Hundratals människor har delat med sig av sina egna erfarenheter på nätet. Tiotals tidningar har hakat på. Vi finns överallt, vi som behöver prataomdet. För just mig är det viktigt att prata om självbildens och skammens nyanser. Någon annan berättar sårigt och rått om en brutal våldtäkt. En tredje om sorgen att inte vilja ha sex med sin älskade. En fjärde om sexuella trakasserier på jobbet. Både män och kvinnor berättar, både som offer och förövare, ofta förvånade över hur svårt det var att veta vilket man var. Den största överraskningen är hur mycket vi alla har på hjärtat.

Det är sorglig läsning. Ändå blir jag hoppfull om att jag nästa gång inte kommer att dra mig för att säga till en sexpartner – på skarpen, om det skulle behövas.

I dag kan jag prata om det.