Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Dags för allvar i fallet Dawit

Medan det officiella Sverige förbereder sig för Almedalen sitter ensvensk journalist fortfarande fängslad i Eritrea. Innan regeringen tar sin sommarvila är det dags att kräva handling för Dawit Isaak, skriver Susanne Berger och Arne Ruth i en appell.

Med juli väntande runt hörnet förbereder sig svenska politiker och tjänstemän för sommaruppehållet, fjärran från plikterna. De närmaste två månaderna kommer endast en minimal personalstyrka att finnas på plats för att handha rutinärenden. Liksom tidigare år kommer dessa rutinärenden att omfatta Dawit Isaaks ouppklarade fall; den svenske journalisten försvann i Eritrea i september 2001.

Vid det här laget vet Dawit var han hör hemma – ett namn, i en mapp, på ett i stort sett övergivet utrikesdepartement. Den mappen kommer, tillsammans med fallet, att få ge sig till tåls till slutet av augusti då det officiella Sverige vaknar till liv igen. Tänk inte på att den genomsnittliga sommartemperaturen i Eritrea kan gå uppemot 45 grader och att Dawit inte är en frisk man. Tänk inte på att han, en svensk medborgare, har hållits fången illegalt i 4 296 dagar, utan formell anklagelse eller rättegång. Ingen svensk politiker förväntas avbryta eller skjuta på sin välförtjänta semester för Dawit Isaaks skull.

Den politiska klassen tar sig kanske en kort avstickare till Almedalen, där de med allvarlig uppsyn inför rullande kameror uttrycker sin "djupa oro" inför Dawits öde. Kanske testar de till och med i den modell av Dawit Isaaks isoleringscell som monterats upp inför politikerveckan. De lär dock inte utropa att Dawits fängslande är "oacceptabelt" eller "omöjligt att tolerera". Ett sådant utspel skulle nämligen kräva omedelbar handling, vilket definitivt skulle komma att konkurrera med sommarplanerna.

Sveriges representanter i Genève måste ha tagit semester ännu tidigare. När de den 5 juni, i samband med ett möte i FN:s råd för mänskliga rättigheter, konfronterades av Sheila B Keetharuth, FN:s särskilda rapportör för Eritrea, så kunde de inte frambringa en enda kommentar i ärendet. Slovenien, Österrike, Tyskland, Estland och Storbritannien gick allihop ut med ett formellt krav om att Eritrea måste respektera sina medborgares grundläggande rättigheter. Sverige, med en samvetsfånge fast i landet, sade ingenting.

I stället reste sig en orädd tonåring vid namn Abie Seyoum för att konfrontera den eritreanska delegationen under ett parallellt seminarium. "Jag vill ha min far tillbaka", sade dottern till den fängslade journalisten Seyoum Tsehaye lugnt. "Var är fångarna? Vad har ni gjort med dem, och varför?" Tsehaye har liksom Dawit Isaak hållits fången sedan september 2001, tillsammans med mer än ett dussin eritreanska intellektuella.

Den svenska EU-parlamentarikern Olle Schmidt (FP), som var närvarande och som har arbetat outtröttligt för Dawit Isaaks frigivning, hade också en del hårda ord om den svenska mediebevakningen av mötet. Trots pressmeddelanden från både honom och Reportrar utan gränser kände inga svenska journalister att det var nödvändigt att ställa den svenska regeringen till svars i ett så viktigt internationellt forum.

Sedan Keetharuth utsågs till rapportör 2012 har ingen svensk regeringsrepresentant haft någon formell diskussion med henne om Dawit Isaaks utomrättsliga fängslande. I stället är det medlemmar ur Isaaks juridiska stab som har informerat Keetharuth om de viktiga privata juridiska initiativ som vidtagits för att få Dawit Isaak frigiven. Det gäller en ansökan om habeas corpus 2011 samt en formell begäran om frigivning framförd i samarbete med Afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter.

Givetvis bör ingen hysa några illusioner om Eritrea. I sin årliga lista rankar Freedom House landet som "det värsta av de värsta", i fråga om respekt för politiska och medborgerliga rättigheter. International Crisis Group har kallat Eritrea för en "fängelsestat". Utsikterna för att kunna påverka händelseutvecklingen är givet dessa fakta ytterst begränsade.

Inför ett sådant prekärt scenario är det ofta omöjligt att ta hänsyn till enskilda människoöden. Istället måste makthavare välja strategier som på lång sikt resulterar i största möjliga nytta för största möjliga antal människor. De måste välja det "mindre onda", som USA:s FN-sändebud Samantha Power har uttryckt saken. Power representerar en modern variant av en principstyrd men ändå "realistisk" människorättsdoktrin, en som hon artikulerade 2002 i sin bok om bristen på snabb handling inför humanitära kriser i Kambodja, Bosnien, Kosovo och Rwanda.

Power känner dock mycket väl till att den grundläggande tanken om mänskliga rättigheter aldrig kan reduceras till ett generellt koncept. Själva idén är alltid djupt rotad i individers lidande. Det är därför vårt engagemang för mänskliga rättigheter alltid måste vara "idealistiskt", i så måtto att vi alltid kämpar för varje enskild människa, även när det är extremt svårt. Det är den hållningen, att värdera och värna varje enskilt liv, som till syvende och sist skiljer demokratiska länder från totalitära.

Vi ska därför inte nöja oss med det näst bästa alternativet när det rör sig om mänskliga rättigheter. Václav Havel, den avlidne tjeckiske dramatikern och dissidenten som själv satt fängslad under kommunisttiden och sedan blev president, betonade detta i sin bok från 1997, där titeln avslöjade hans avsikter: "The art of the impossible: Politics and morality in practice."

Vi som är medborgare i demokratiska stater, menade Havel, måste ständigt stå fast vid de humanistiska och demokratiska principer vi deklarerar oss bundna av. Som president vaknade han varje morgon och frågade sig om han hade blivit dem, det vill säga de byråkrater han en gång i tiden så kraftigt hade motarbetat.

Inte ens en man av Havels resning hade väl på allvar kunnat påverka förhållandena i Eritrea till det bättre, men en sak framstår som självklar. Han skulle inte ha tigit. Han skulle ha känt det som sin moraliska plikt att yttra sig, att erbjuda sitt stöd till de fängslades anhöriga – inte minst om en tjeckisk landsman hade suttit inspärrad i mer än ett decennium.

Vi tillåter oss därför ett ögonblicks sommardröm om att svenska makthavare likt Havel ska ställa sig upp och försöka göra det omöjliga möjligt och slutligen agera kraftfullt för att få sin Dawit Isaak frigiven – en landsman som redan tillbringat en fjärdedel av sitt liv i eritreanskt fängelse.

Vi hoppas på journalister som ställer genomträngande frågor och kräver svar utan dröjsmål. När riktade UD senast en officiell begäran till den eritreanska staten om att få besöka Dawit Isaac i fängelset? Vilket blev svaret? Exakt vad tänker den svenska regeringen göra för att förmå Eritrea att äntligen uppfylla kravet på habeas corpus, att en fängslad person inom fastställd tid ska få veta skälen till att han eller hon har berövats friheten?

Varför har Sverige inte upprättat officiella kontakter i frågan med Afrikanska Unionen eller FN:s rapportör om Eritrea?

Varför har regeringen avstått från att vidta straffåtgärder mot eritreanska diplomater i Stockholm, en självklar markering så länge Dawit Isaaks öde förblir ouppklarat?

Förra månaden utvisade den kanadensiska regeringen Eritreas chefsombud i Toronto sedan han vägrat upphöra med politiken att utkräva två procents exilskatt från eritreaner som lever utanför sitt hemland. Kanada betraktar denna tvångsavgift som ett brott både mot internationella sanktioner och mot kanadensisk lag eftersom pengarna används till vapenköp och indrivningsmetoderna bryter mot kanadensisk lagstiftning.

Ska Sverige på denna punkt följa Kanadas exempel? Innan Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt tar sin säkert välförtjänta sommarvila är det dags att de äntligen svarar på frågor som kräver tydliga ställningstaganden.

Översättning från engelska Kristina Lindquist.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.