Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Dan Jönsson: Tidstypisk öga för öga-moral har förblindat recensenterna

Det finns en scen i slutet av Anna Odells ”Återträffen” där en av mobbarna, Kristoffer, sitter på en uteservering och plötsligt får syn på en man han känner igen som den skådespelare som gör hans roll i filmens första del, iscensättningen av klassfesten.

När han går fram och hälsar utspelar sig en kort, förvirrad dialog som åtminstone för mig blir något av en nyckelscen – eller snarare, en gömma nyckel-scen. För denne ”Kristoffer” är ju själv en skådespelare? Frågan är inte längre om filmen är fågel eller fisk – fiktion eller dokumentär – den verkar inte veta riktigt själv. Nyckeln är borta.

Jag funderar på om det är denna förvirring, denna estetiska gömma-nyckeln-lek som gjort att det har tagit sådan tid att faktiskt börja diskutera innehållet i Odells film. Men bättre sent än aldrig. Förra veckan var det kritikern Anders Johansson i Aftonbladet som i det entusiastiska mottagandet av filmen spårade en kritisk underdånighet gentemot ett budskap han uppfattar som individualistiskt, antisocialt och delvis inhumant. Och i torsdagens DN (9/1) skrev filosofen Tulsa Jansson att hon finner filmen ”tveksam ur ett moraliskt perspektiv” med dess ohöljda revanschbegär.

Kritiken har fog för sig. Precis som Anders Johansson har jag haft svårt att förstå de unisona hyllningarna av Odells i grunden svajiga filmprojekt, och undrar om de beror på att dess individualistiska öga för öga-moral kanske ligger så väl i tiden att vi helt enkelt har svårt att få syn på den. Jag kan nog också hålla med Tulsa Jansson om att filmen inte etiskt förmår försvara sin metod.

Men för mig är det trots allt metoden, inte moralen som är problemet. ”Återträffens” glidningar mellan det fiktiva och det dokumentära skapar en vaghet som gör att också filmens ärende blir tvetydigt. Är den verkligen ute efter att konfrontera det förflutnas demoner, eller är den mest en postmodern lek med identiteter och realitetsplan? Det ena behöver inte utesluta det andra, men här blir det svårt att få ihop det. Oklarheten är förstås en följd av att filmen rent formellt är resultatet av ett konstnärligt misslyckande – när Odell inte fick de autentiska mobbarna att ställa upp i filmen tvingades hon in i en estetisk kompromiss som ledde henne ut i dramadokumentärens halvfiktiva moras. Men helt släppa autenticitetens kittlande effekter kunde hon inte.

”Återträffen” blir därmed en berättelse som inte löper linan ut. Man kan jämföra med Odells modiga genombrottsverk från 2009, ”Okänd kvinna”, som med sin kompromisslösa personliga satsning och sin brutala konsekvens fick den för all del diskutabla moralen att kännas obönhörlig. Jag föreställer mig att ”Återträffen” från början var tänkt som något liknande. Men att den körde fast i verklighetens dy.

Just därför blir moralen svårare att svälja här. Och maktkritiken fastnar även den någonstans på halva vägen. När ”Kristoffer” går fram till ”sin” skådespelare undrar han hur han tror det känns att se sig själv som en roll i en film. Men faktum är att just den frågan aldrig ställs i ”Återträffen”. Det bara ser så ut.