Kulturdebatt

Därför är bristen på ödmjukhet en fara för världen

Foto: Alamy

Kulturdebatt. Ödmjukhet är inte en egenskap som står högt i kurs i dag. Ändå är den nödvändig för att människan ska överleva. Klimatförändringar och skuldkris får ursäkta, men vår tids största hot kan mycket väl vara psykologiskt, skriver Niklas Ekdal.

Ödmjukhet” är ett ord man sällan hör numera. Det är på väg att möta samma öde som ”anspråkslöshet”, ”förtröstan” och ”frid”. Inte så att unga människor tycker att det är något fel på innehållet – de förstår bara inte vad det betyder.

Den kämpande moralisten Karl Ove Knausgård har beskrivit vikten av ödmjukhet i vardagslivet med sedvanlig uppriktighet:

”Jag har inget emot ointressanta människor, de kan ha andra viktiga egenskaper som värme, omtänksamhet, vänlighet, sinne för humor och förmåga att få ett samtal att flyta på, att sprida trygghet omkring sig, att få en familj att fungera, men att vistas i närheten av ointressanta människor som själva tror att de är osedvanligt intressanta och skyltar med det gör mig nästan fysiskt illamående.”

Definitionen av ”pekoral” lär vara diskrepansen mellan bombastisk förpackning och trivialt innehåll. De flesta har väl likt Knausgård stött på pretentioner utan ödmjukhet och funnit dem en smula tröttsamma, till exempel i hans böcker. Om inte annat retar vi oss på folk som är lika självcentrerade som vi själva. Största skillnaden mellan moderna människor och Narkissos är ju att han höll sin narcissism för sig själv.

Detta är emellertid triviala fenomen jämfört med bristande ödmjukhet på högsta politiska nivå. Klimatförändringarna och skuldkrisen får ursäkta, men vår tids största hot kan mycket väl vara psykologiskt.

Allt som var moraliskt förkastligt på 1000-talet har blivit obligatorisk livsstil på 2000-talet.

För några år sedan hade jag det tvivelaktiga nöjet att möta Vladimir Putin på Världsekonomiskt Forum i Davos. I en panel föreslog datamogulen Michael Dell att hans företag kunde bistå med digitaliseringen av Ryssland. ”Vi är inte invalider”, svarade Putin med iskallt förakt. Sedan dess har han krossat motståndare med vilka medel som helst och utmanat den folkrättsliga världsordningen i tre krig.

Att den turbulenta ryska historien frambringar en auktoritär ledare kemiskt ren på ödmjukhet är inte förvånande. När USA verkar på väg att följa exemplet höjs fler ögonbryn.

För Donald Trump är storhetsvansinne själva affärsidén. Hans politiska program består bara av honom själv. Det ger en viss tröst om man tänker sig att han inte menar vad han säger, men skadan är skedd. Ju fler som påtalar det lögnaktiga och osmakliga i retoriken, desto starkare i tron blir Trumps anhängare. Detta är tyvärr inte så mystiskt som det kan verka.

Fastighetsmagnaten talar till den nya ekonomins förlorare. Samma teknologiska krafter som skapat smarta telefoner, sociala medier och ett samlat välstånd utan motstycke har gjort både arbetslivet och privatlivet svårare att navigera. Detta ger episka utmaningar för demokratin, i kombinationen växande klyftor och växande förväntningar. I stället för att ta sig an en krånglig desarmering av denna sociala och ekonomiska bomb skyller högern på invandringen och vänstern på Wall Street.

Republikanerna har bäddat för en karaktär som Trump genom decenniers antipolitik. En jobbigare insikt är att vi alla är mer eller mindre delaktiga, via den narcissismens kultur han symboliserar.

Trump är en dokusåpastjärna på steroider. Det gemensamma för hans sympatisörer är att de gillar auktoritet. De köper hans story om framgång i näringslivet och löftet att dunka in lika stora testiklar i politiken.

I själva verket är Trump en medioker affärsman. Enligt ekonomiprofessorn John Griffin vid University of Texas har han underpresterat i förhållande till fastighetsmarknaden med 57 procent de senaste fyrtio åren, motsvarande 13 miljarder dollar.

Vi känner igen mönstret från blygsammare exempel som Silvio Berlusconi och Bert Karlsson. När affärerna går sådär blir det lockande att växla in den uppblåsta framgångssagan i politisk valuta. Genvägen är populism, och populismens egen hårdvaluta är främlingsfientlighet.

Ödmjukhet eller bristen därpå är också en användbar mall för att analysera en politiker som Olof Palme. I samband med trettioårsminnet av hans död blev det påtagligt hur Sverige ännu famlar efter förklaringen till de heta känslor den socialdemokratiske ledaren väckte. Okritisk kärlek eller oresonligt hat. Mordet i sig visade hur långt febern hade gått.

Om Vladimir Putin representerar gangsterfasoner utan ödmjukhet och Donald Trump självbespegling utan ödmjukhet kan Palme sägas ha representerat välvilja utan ödmjukhet. Överklassbakgrunden, den amerikaniserade stilen och de progressiva idéerna blev tillsammans en utmaning mot Jantelagen som Sverige inte har hämtat sig från än.

Det är slående hur modern Olof Palme var under första halvan av sin politiska karriär – och hur i otakt med tiden han blev under andra halvan. Till alla tragiska dimensioner av attentatet ska läggas vad detta inneburit för den svenska självbilden. Det plötsliga tomrummet efter modernitetens och neutralitetens arkitekt orsakade fantomsmärtor som vi fortfarande dras med. Resan från kollektivism till individualism var tillräckligt hisnande ändå.

Den viktigaste aspekten av Palmes personlighet var just hans frihet, både att forma det egna ödet och Sveriges. Grubblande ödmjukhet av Tage Erlanders typ hade inte varit någon tillgång i den processen. Resultatet blev både sociala framsteg och politiska återvändsgränder som löntagarfonder, stöd till diktaturer och övertro på den monolitiska staten.

Om man ska vaska fram någon tendens i allt det insiktsfulla som sagts och skrivits om Olof Palme i samband med 30-årsminnet är det kanske att han äntligen beskrivs som en människa snarare än en ikon. Som om fler nu ställer sig frågan: vad handlade egentligen denna enorma upphetsning om?

En förklaring kan vara att så många fler svenskar i dag åtnjuter samma tankens och tillvarons aristokratiska frihet som han gjorde, ovilliga att ödmjukt inta en given plats i ledet. Palme gick före, men inte riktigt på det sätt han tänkte sig.

Under antiken stod dygder högt i kurs. När kristen filosofi tog över hamnade ödmjukheten så småningom i topp på listan av berömvärda egenskaper medan fokus försköts till den mörka sidan, till synderna.

Under medeltiden var folk besatta av de sju dödssynderna. Om syndaren inte bättrade sig blev det evig fördömelse. För att ingen skulle glömma detta, hur okunnig och korkad man än var, kopplades lasterna till djur som alla var bekanta med.

Stoltheten var en påfågel, avunden var en hund, vreden var en varg, lättjan en åsna, girigheten en räv, frosseriet en gris och lusten en get. Det är talande att nästan ingen bryr sig om dessa dödssynder längre, samtidigt som de utpekade djuren har disneyfierats.

Påfågeln är en beundrad skönhet numera och stolthet har blivit en dygd; varje förälder försöker göra sitt barn stolt över den enklaste streckgubbe.

Hunden är människans bästa vän och avunden satt i system via medier, skatter och jämförelser av fotoshoppade livsstilar på Instagram.

Vargen är i våra dagar älskad av många och hatad av få. Terapeuterna säger att man ska släppa ut vreden, lätta på trycket. Konflikträdd är bland det sämsta man kan vara.

Åsnor anses inte längre dumma utan som beklagansvärda arbetsdjur, samtidigt som lättjan höjs till skyarna. ”NJUT!” lyder det vanligaste tillropet på Facebook när någon lägger upp semesterbilder från Thailand.

Rävar skjuts visserligen i tiotusental men de flesta utanför Jägarförbundet tycker att det är förfärligt. Och rävens påstådda girighet är nu mycket riktigt en dygd – se bara på börstips, extrapriser, bostadsannonser, råden inför löneförhandlingar och skatteplanering.

Grisen är på god väg att omvärderas som ett känsligt och intelligent djur, inte alls den smutsiga frossare medeltidsmänniskan tänkte sig. Och matlagningsprogram utgör mycket riktigt teves basutbud. Aldrig tidigare har vi stoppat i oss så mycket läckerheter.

Geten, slutligen, har också fått hygglig image. Ordet ”kåtbock” lever visserligen kvar på ställen som Flashback men knappast med associationer till denna fridsamma idisslare. Den enda synden när det gäller sexuell lust är nu att inte ha någon.

Allt som var moraliskt förkastligt på 1000-talet har blivit obligatorisk livsstil på 2000-talet. I mångt och mycket är det förstås ett framsteg att vi kan glädjas åt livet utan hot om att hamna i helvetet. Men någon liten poäng fanns det kanske med de medeltida förmaningarna.

Dödssyndernas genomgående tema är ju att de sätter jaget i första rummet: min njutning, mina pengar, min rätt att slappa, gapa, ta för mig, brösta upp mig. Anledningen till att prästerna försökte hålla dessa drifter i herrans tukt och förmaning var inte bara att folk skulle veta sin plats, böja sig för överheten. Någonstans fanns också en omsorg om individen.

När alla sätter sig själva i främsta rummet blir det kaos, inte bara socialt utan också mentalt. Det är helt enkelt saligare att giva än att taga. Se vad som händer med hårt arbetande människor som plötsligt vinner mångmiljonbelopp på lotterier – det är snarare regel än undantag att de drabbas av giftig avund och råkar i olycka när allting plötsligt ska kretsa kring detta moderna budord:

NJUT!

En odiskutabel paradox är ju att psykisk ohälsa och frustration ökar trots att den materiella tryggheten aldrig varit större. Till en del handlar det kanske om frihetens pris, med större teoretiska valmöjligheter men ökad press i praktiken.

För 35 år sedan födde den amerikanska högern en presidentkandidat som Ronald Reagan. Oavsett politiska preferenser kan man notera att han prickade in åtminstone de sex första av antikens sju dygder: ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod, flit. Poängen med Donald Trump är att han spottar på samtliga, och att han har allas vår hjälp.