Kulturdebatt

Därför är den medicinska etiken på KI bristfällig

Det behövs en nystart för läkaretiken, menar professorn och författaren Johan Frostegård.
Det behövs en nystart för läkaretiken, menar professorn och författaren Johan Frostegård. Foto: Hilda Arneback

Filosofen Torbjörn Tännsjö har hävdat att Macchiariniaffären beror på att Karolinska institutet har en svag akademisk kultur. Men han har själv bidragit till att skapa den kulturen, menar Johan Frostegård, professor i medicin.

I det mycket omdiskuterade fallet med kirurgen Paolo Macchiarini vid Karolinska institutet (KI) och Karolinska universitetssjukhuset, vars metoder i praktiken var som djurförsök på människor, finns det ett flertal olika aspekter som behöver belysas. Att det nu sker genom olika utredningar är välkommet.

Forskare är mer påpassade än nästan alla yrkesgrupper, med ständiga kontroller, rapporter och redovisningar. Till detta kommer överbyggnaden, en rad kommittéer, nämnder och byråkrater, med eller utan forskningskompetens. Notabelt är att det är forskare inom fältet som den här gången har larmat – inte överbyggnaden. Vi är inte betjänta av att expandera överbyggnaden ytterligare vilket det säkert kommer att resas krav på nu, tyvärr.

När det gäller Macchiarini har det rört sig om en ”stjärnrekrytering” – ett led i en strävan att knyta internationella berömdheter till KI. Med sig i bagaget har de artiklar i högt rankade tidskrifter och de får väldigt stora anslag.

Något som märkligt nog nästan inte alls har diskuterats är den medicinska etiken vid KI och i vårt land i allmänhet.

Torbjörn Tännsjö beskriver på DN Debatt (11/2) hur han över en lunch med dåvarande rektorn, blev rekryterad som professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet 2010. Detta sammanfaller ungefär i tiden med rekryteringen av Macchiarini och även Tännsjö får betraktas som en ”stjärnrekrytering”. Han är en av Sveriges mest kända filosofer utomlands och landets förmodligen mäktigaste person inom medicinsk etik med en central roll i exempelvis Socialstyrelsens etiska råd.

Han ondgör sig över sin egen rekrytering i artikeln, och klagar på KI:s akademiska kultur. I det avseendet har han säkert en poäng, som säkerligen gäller även andra av landets universitet och högskolor. Ett exempel är att professorer inte är fast anställda i vanlig mening utan förväntas tjäna in sin egen lön, genom anslag och new public management i form av aktivitetspoäng. Dessa poäng beräknas med algoritmer, alltså en maskin, där en viktig faktor är hur högt rankade tidskrifterna där man publicerar sig är, samt hur ofta ens artiklar citeras. Liknande gäller vad jag vet på humanistiska fakulteter.

Inom universitetsvärlden har alltså en maskin inflytande över hur statens skattepengar kommer forskare och lärare till del. Även vid medicinska fakulteter påverkar maskinen forskningen så att man inte bara söker kunskaper om kroppen och naturen, utan också hela tiden försöker öka sina aktivitetspoäng.

Tännsjö ger pikant nog själv uttryck för det allra sämsta inom akademisk kultur, när han småaktigt och på lösa boliner hänger ut andra akademiker inom fältet medicinsk etik. En av dem, Erwin Bischofberger, som inte kan försvara sig eftersom han avled för några år sedan, har gett ut många böcker och skrifter inom fältet. Tännsjö avfärdar honom som klent meriterad - samt för att han var teolog.

En nuvarande professor vid KI medicinsk etik var, upplyser Tännsjö, mycket sämre meriterad än den som tackade nej till tjänsten. En tredje läkare vid fakulteten har enligt Tännsjö inga forskningsmeriter alls inom ämnet - sådant det snävt definieras av Tännsjö själv.

Torbjörn Tännsjö är renodlad utilitarist och anser att vi alltid ska handla på ett sådant sätt att det leder till största möjliga lycka åt största möjliga antal kännande varelser, även i framtiden. Inte att undra på att denna typ av filosofi kallats en etik för gudar – det är ju ganska svårt att mäta lyckan på det viset. I själva verket kan man fundera på om Tännsjö själv alls är meriterad som forskare inom medicinsk etik, på det vis forskning vid medicinsk fakultet uppfattas. Det är lyckoupplevelser man ska maximera. Om man kunde konstruera en upplevelsemaskin där man flöt i en lyckobassäng, så skulle livet gärna kunna tillbringas där.

Själv är jag förundrad över hur man kan tro att det finns en enda sorts etik som skulle gälla, som Tännsjös utilitarism. I själva verket måste en fungerande etik sättas samman av mindre delar och byggas underifrån: lite utilitarism och plikt- och dygdeetik, en del magkänsla, samt gärna en rejäl dos insikter från evolutionsforskningen som ju visar att vi människor har en medfödd moralisk och etisk förmåga som inkluderar altruism. Vi vill hjälpa de sämst ställda. Läkaretiken är en typiskt sammansatt etik, ett oting för en sann ideolog!

Som medicinsk forskare kan man tycka att Tännsjös resonemang är komiska om det inte vore så att skrattet fastnar i halsen med tanke på den aktuella KI-affären. Han menar nämligen i bland annat boken ”Du skall understundom dräpa” att det kan vara moraliskt rätt att i hemlighet döda en person, och ge organen till fler som behöver dem för att överleva. Att han ändå inte tycker att man bör göra det motiveras med att det skulle kunna väcka oro i samhället.

Han vill också tillåta dopning, med hjälp av medicinska experter. Han anser alltså att läkare ska kunna medverka till att genom illegala preparat avsiktligt skada ungdomar – det är väldigt svårt att tolka honom på något annat vis. ”Kvinnliga idrottare skulle få möjlighet att inhämta männens försprång i muskelstyrka”.

Tännsjö menar även att den berömde filosofen Peter Singer löst problemen med djurens rättigheter – de kan inte skiljas från människans, så länge det rör sig om kännande djur som kan företa någon form av mentala operationer. Senildementa gör sig alltså inget besvär! Man kan notera att Singer skrivit en bok om att man ska kunna döda oönskade bebisar upp till en månads ålder.

Med det synsättet är det rätt så besvärligt att förstå varför man inte kan göra försök på människor utan att göra djurförsök.

Tännsjö är förstås fullt fri att tycka och skriva vad han vill. Däremot måste man dra slutsatsen att hans filosofi mer är en ideologi, ett antagande som stöds av andra engagemang, till exempel var han med och skrev ett utkast till Vänsterpartiets partiprogram medan partiet fortfarande hade vänskapliga förbindelser med Sovjet (och hans åsikter om doping för tankarna till sovjetisk idrott). Samma sak gäller hans tankar om yttrandefrihet och tryckfrihet i skriften ”I stället för yttrande- och tryckfrihet”, som han menar borde kunna avskaffas eller underkastas en nyttokalkyl.

Tännsjö blev alltså enligt egen utsago hastigt och lustigt professor vid KI och placerades genast i rektorns etikråd. Man skulle kunna uttrycka det så att man satte bocken till trädgårdsmästare.

Där satt han 2010–15 under ledning av en medicinetiker som även var samarbetspartner och medförfattare till vetenskapliga skrifter. Under den perioden hanterade etikrådet tre fuskanmälningar avseende Macchiarini. I alla tre fallen friade man. Man kan alltså notera att det ringt flera varningssignaler.

I en av anmälningarna framför den belgiske professorn Pierre Delaere mycket allvarliga anklagelser på flera olika punkter mot Macchiarini. Etikrådets svar är filosofiskt hållet. Ett svar handlar om stamceller, där Delaere som menat att det som Macchiarini beskriver inte ens är teoretiskt möjligt, ifrågasätts av rådet. Ett annat svar handlar om hur forskare kan styras av sina fördomar. Sedan menar etikrådets ordförande att alla operationerna genomfördes av humanitära skäl, patienterna var i dåligt skick och detta var sista utvägen– vilket, som framgår av Bosse Lindquists SVT-dokumentär, knappast var fallet.

Utbildningen för läkarstudenter i medicinsk etik vid KI är bristfällig. Den har inte läkaretik, regelverket som finns samt dess historik, exempelvis Helsingforsdeklarationen, som tydligt och avgränsat ämne. En annan svaghet är kunskaperna om hur kliniska prövningar av läkemedel, operationer och proteser faktiskt sker. Detta borde förbättras.

Ett flertal faktorer har på ett olyckligt sätt samverkat till den tragiska utvecklingen för patienter som opererats med Macchiarinis metod. Rent konkret har läkaretiken brutits på ett flagrant sätt. Den etiken har funnits och utvecklats under lång tid och finns för att skydda patienter och även läkare. Patienterna skyddas från skadliga ingrepp och övergrepp, samt från läkare och makthavare som inte vill dem väl. Läkare skyddas från andra intressenter, från de som betalar för vården men även från patienter.

Läkaretiken har i dag pressats tillbaka av new public management. Där försöker man med pinnräkning av allehanda mer eller mindre märkligt slag göra sjukvård, där mötet mellan läkare och patient bör vara centralt, till en industriell process. Läkaryrket avprofessionaliseras. Hälsoekonomiska metoder som är besläktade med utilitarism av ett mildare slag än Tännsjös, kan till och med innebära att somliga patienter fått ett negativt värde – mätt med så kallade Qualys: deras liv är inte värt att leva.

En liknande utveckling har skett rent allmänt inom forskningen, där de inflytelserika algoritmerna och jakten på pinnar genom citeringar och prestigetidskrifter kan förblinda chefer och bedömare.

Det behövs en nystart för läkaretik och annan vårdprofessionsetik inom sjukvården!

Läs tidigare artiklar i debatten:

Jonas Ludvigsson: Ki är inte Macchiarini

Torbjörn Tännsjö: KI har bländats av Nobelpriset och saknar akademisk kultur