Kulturdebatt

Därför är Polens väg avgörande för hela Europa

Jaroslaw Kaczynski är ledare för Polens styrande parti Lag och rättvisa (PiS).
Jaroslaw Kaczynski är ledare för Polens styrande parti Lag och rättvisa (PiS). Foto: Alik Keplicz

Med den nya regimen i Polen är risken stor att landet blir politiskt isolerat i EU. Det vore ytterst olyckligt eftersom det riskerar att stärka Putins makt, menar journalisten Eugeniusz Smolar.

Polen befinner sig i en djup kris. Vilken kris? frågar någon efter en blick på den enastående statistiken. Polen är ett av de mycket få EU-länder som har gått helskinnat genom den ekonomiska krisen och dessutom haft en exceptionell tillväxt i tjugo år. Under 2008–14 uppgick dess sammanlagda BNP-tillväxt till 28 procent; motsvarande siffra för EU var 2,5 procent

Statistik förklarar inte allt men bidrar till att belysa ett händelseförlopp som sannolikt får långtgående konsekvenser, och inte bara i Polen.

Sedan 1989 har samtliga regeringar, från den liberala centern, högern och den postkommunistiska vänstern, säkrat kontinuiteten i ett strategiskt val – vi går västerut, ansluter oss till Nato för säkerheten och till EU för utvecklingen och lämnar bakom oss det sjaskiga sovjet. Vi förankrar oss i en beprövad liberal demokrati av västerländsk typ. Någon ”tredje väg” har det aldrig varit fråga om.

Den ekonomiska omvandlingen var brutal. De som drev fram Solidaritets revolution fick betala ett särskilt högt pris, arbetarna i stora socialistiska industriföretag som gick under och privatiserades. Hela samhället har fått betala dyrt för anpassningen till marknadsekonomin.

Donald Tusk och hans parti Medborgarplattformen (PO) insåg detta och ledde från 2007 landet under mottot ”Fler reformer behövs inte”. PO var det enda partiet under hela den postkommunistiska perioden som 2011 fick mandat att bilda regering för andra gången. Många reformer genomfördes givetvis men de var minst sagt blygsamma. Tusk administrerade landet men ledde det inte, med några få undantag: år 2012 höjde PO pensionsåldern till 67 för alla, från 60 för kvinnor och 65 för män, ett beslut som mötte utbrett motstånd.

Tusk ansåg att sund ekonomisk tillväxt, det väldiga inflödet av EU-kapital som användes till att bygga och återuppbygga infrastrukturen, moderniseringen av landet, öppna Schengengränser, goda relationer med grannarna, en nyvunnen respekt för vad vi hade åstadkommit och även Polens höga status och tydliga politiska inflytande skulle tala för sig själva.

Så blev det också, till en viss gräns. Polen genomgick verkligen en förändring som saknar motstycke, och det gäller inte bara de största städerna utan också småstäder och byar. Men arbetslösheten låg kvar på över 10 procent, särskilt bland ungdomar, trots att över 1,5 miljoner polacker utvandrade i jakt på arbete. Arbetskraftens produktivitet ökade men följdes inte av motsvarande lönehöjningar. Arbetsgivarna har i stor skala återgått till korttidsanställningar och vägrar att erbjuda heltidssysselsättning. Den allt större osäkerheten har fördjupat en växande demografisk kris – polska kvinnor föder färre barn jämfört med Storbritannien eller Sverige.

Ännu en motsägelse: i många sociologiska studier uppger en majoritet polacker att deras egen och familjens personliga situation är god, men att det går utför med landet.

Sedan 2007 har Jaroslaw Kaczynski och partiet Lag och rättvisa (PiS) varit på krigsstigen och vägrat att acceptera PO:s demokratiska mandat. Deras propaganda har varit lika giftig som effektiv: Tusks regering gjorde allt fel. Den ekonomiska utvecklingen och de diplomatiska framgångarna var, menade PiS, illusorisk och Polen var i själva verket en halvkolonial stat behärskad av tyskar och ryssar. Flygolyckan utanför Smolensk 2010, där Jarosławs tvillingbror president Lech Kaczynski, dennes hustru och nittiofyra medlemmar av Polens högsta civila och militära skikt omkom, framställdes som en sammansvärjning där Tusk och Putin deltagit.

Fakta och logik förpassades in i dunklet. Och det fungerade, också tack vare den polska katolska kyrkans öppna stöd. I kyrkans ögon försvarade PiS de traditionella polska värdena, som hotades av ett slappt och dekadent väst.

Tusk förmådde inte kontra med politiskt ledarskap. Det stod klart att politik för honom enbart var en fråga om rationella val. Och så gav han sig av till Bryssel och lämnade sitt parti i flisor.

Detta var en fenomenal seger inte bara för Jaroslaw Kacynskis PiS utan också för några mindre, ännu radikalare proteströrelser. Över hälften av dem som röstade (cirka 50 procent av väljarkåren) önskade en förändring. Under valkampanjen höll sig Kaczynski och flera andra kända radikala kandidater i skymundan, medvetna som de var om att mer moderata väljare inte ville ha dem. I stället lanserade de nya ansikten och slagord. Nu lägger PiS fram verkligt revolutionära lagförslag, och vi kan alltså konstatera att Kaczynski grundligt har vilselett väljarkåren.

Tusks PO begick misstag och fick sota för det, vänstern kom inte ens in i parlamentet. Därmed fick PiS egen majoritet, och för första gången sedan 1989 kunde ett enda parti bilda regering.

Kaczynski har gjort helt klart att han ämnar följa Victor Orbáns exempel i Ungern och dennes modell för ”icke-liberal demokrati” och sätta den politiska viljan över lagen. Ett uttalande under en parlamentsdebatt nyligen – ”folkets bästa går före lagen” – fick stående ovationer av majoriteten. Flera biskopar har förklarat att ”den naturliga lagen” och moralen är viktigare än författningen.

Efter bara ett par veckor och utan större debatt har en ny regering lyckats angripa själva grunden för den liberala demokratiska ordningen och dess institutionella maktfördelning. Inför risken att författningsdomstolen skulle förklara en del nya lagar författningsstridiga har PiS infört en lag som gör domstolen maktlös. Partiet har tillsatt politiska anhängare på alla nivåer i civilförvaltningen och gjort de offentliga medierna direkt beroende av regeringen. Åklagarämbetet, som hittills varit självständigt, kommer återigen att underställas justitieministeriet. Hela rättsväsendet ska läggas om. Mycket mer väntar. Och det går fort.

Kaczynski sitter inte i regeringen och är formellt en parlamentsledamot som alla andra. Men i egenskap av PiS ledare har han sina anhängares odelade lojalitet och även president Andrzej Dudas, som lydigt rättar sig efter partilinjen. Kaczynskis mål är att ta kontroll över alla maktfaktorer: parlament, regering, rättsväsende, offentliga medier och även näringslivet, med påtryckningar som medel. Liksom under den onda kommunisttiden har alla som kritiserar förändringar pekats ut som landsförrädare och som främmande intressens hantlangare, ofta med tydliga tyskfientliga undertoner.

En av de mest imponerande prestationerna under åren efter 1989 var närmandet till och partnerskapet med Tyskland, vilket är något helt nytt. Det har skett på alla plan: politiskt, ekonomiskt och personligt. En del nya inslag har ifrågasatts (till exempel Nordstream), men Tyskland stödde starkt Polens ansökan om medlemskap i Nato och EU och har bidragit till att förstärka den regionala säkerheten. Handelsutbytet mellan Polen och Tyskland är större än Tysklands handel med Ryssland, och ändå har Polen varken olja eller gas att sälja. Hundratusentals människor på ömse sidor om gränsen är direkt beroende av detta ekonomiska samarbete. Det hindrar inte PiS från att mobilisera stöd genom att ta till de gamla tyskfientliga klyschorna och det historiska offerskapet, som åter klingar i det polska samhället.

PiS är inte öppet EU-fientligt eftersom mer än 75 procent av befolkningen står bakom medlemskapet i EU. Men flera europeiska kriser och hot från öster och söder (till exempel flyktingströmmen) i kombination med det bristfälliga ledarskapet har försvagat EU som den viktigaste referenspunkten i den polska politiken.

Strategerna i PiS lyfter fram den orealistiska idén om en ny allians av mindre stater från Östersjön till Svarta havet. En sådan koalition kommer inte att förverkligas. Det största hindret är de olika attityderna till Putins revanschistiska Ryssland. Också de baltiska staterna, som direkt hotas av Ryssland, inser att en sådan koalition blir lika mycket tyskfientlig som ryskfientlig. Det växande säkerhetssamarbetet med Sverige och Finland kommer att upphöra.

Den verkliga risken är att Polen, vars säkerhet och ekonomiska utveckling är totalt beroende av det europeiska samarbetet, blir politiskt isolerat. Det är det sista Polen behöver, eftersom en effektiv begränsning av Rysslands handlingsfrihet i vårt gemensamma grannskap är direkt betingad av den europeiska och transatlantiska enigheten och sammanhållningen.

Sedan 1989 har Polen haft den tryggaste perioden i sin historia på hundratals år (faktiskt ända sedan den svenska invasionen 1655). Ekonomiskt och socialt har landet snabbt hunnit ifatt Västeuropa.

Oppositionen från liberalerna och vänstern har enats kring målet att försvara författningen. Tiotusentals människor har redan gått i protestmarscher i många städer. Motståndet kommer bara att växa och många väljare i mittfåran, som röstade för förändring i valet, har redan blivit mer kritiska mot PiS just på grund av angreppet på författningen. Risken är att demonstrationerna övergår i våld på gator och torg. Jag är en av de många som i årtionden har kämpat för Polens oberoende, demokrati, liberalism och öppenhet. Nu hotas detta historiska storverk.

Polen är nu ett djupt splittrat land. Det vi har bevittnat är inte bara politik. Det är också ett brinnande kulturellt krig mellan två stammar som inte har något gemensamt: traditionalisterna och modernisterna, precis som i Turkiet, Ungern och Ryssland. Därför är en kompromiss svår att föreställa sig. Jaroslaw Kaczynski och hans anhängare kommer att göra allt de kan för att säkra sin makt i framtiden. Om de vinner får inte bara Polen utan också EU betala priset.

Eugeniusz Smolar är journalist och utrikespolitisk analytiker. Han satt i fängelse 1968–69 efter att ha organiserat protester mot Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien. Har varit aktiv i demokratirörelser som Solidaritet och Charta 77.