Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Därför bör också humanister studera den smältande isen

Världen är full av fruset vatten.
Världen är full av fruset vatten. Foto: Alamy

Med sommarens ankomst syns också de smältande glaciärerna och den krympande havsisen tydligare. I själva verket har isen en viktig roll i samhället och börjar allt mer att studeras som en företeelse med en egen historia, skriver Sverker Sörlin.

År 2010 debatterade Argentinas parlament en lag till skydd för landets glaciärer. Gruvbolaget Barrick Golds ville öppna guldgruvor i Chile och Argentina och för att komma åt fyndigheten ville man avlägsna glaciäris i Anderna. Man gjorde provborrningar genom isen och ökade avsmältningen av glaciärerna genom att bygga vägar och öka stoftmängden i området. Lokalbefolkning och miljöaktivister motsatte sig bolagets planer, jurister och politiker anslöt sig. Men att ändra lagen var lättare sagt än gjort. Den befintliga lagstiftningen skyddade vatten, men inte is eller snö. Och snö är inte is, lika lite som is är vatten, även om den ingående H2O-molekylen är densamma.

Några år tidigare, 2005, hade inuiter i Kanada stämt amerikanska staten för brott mot de mänskliga rättigheterna på grund av koldioxidutsläppen som förstör isarna och därmed lokalbefolkningens försörjning och livsvillkor, men det fanns inga legala möjligheter att agera. I Argentina var läget ett annat. Eftersom konsekvenserna skulle bli vattenbrist i bestämda områden, resonerade de argentinska juristerna och politikerna, borde glaciärerna få lagligt skydd. Behovet av skydd blev bara mer akut till följd av att klimatförändringen redan krympte glaciärerna och gjorde dem än mer sårbara. Så blev det. Sedan oktober 2010 är skydd av is argentinsk lag.

Jorge Daniel Taillant, en Berkeleyutbildad statsvetare verksam i Argentina, berättar historien i boken ”Glaciers: The politics of ice” (Oxford 2015). Is har alltså sin politik.

Is har också sin kunskap. Sedan lång tid fanns en naturvetenskaplig kunskap om glaciärer som förstås gällde också i Anderna. Vad som fattades var det sociala sammanhang och de lokala röster som kunde formulera ett politiskt och legalt fall som satte isen i centrum för lagstiftningen. Taillants term för detta är ”isaktivism”, cryo-activism. Han har rätt i att denna är ny, som en social rörelse som framträder i några av världens isklädda periferier (Anderna, Arktis, Himalaya, Pamir). Men skydd av glaciärer har funnits tidigare, från andra utgångspunkter. Frankrikes ”bergslagstiftning” (Loi de Montagne) från 1985 gav visst skydd åt glaciärer. Så tidigt som 1921 fastslog en italiensk domstol att glaciärer var allmän egendom och borde ges samma skydd som vattendrag.

Har allt detta med iskunskap att göra? Är det glaciologi, med det begrepp som använts sedan mitten av 1900-talet? Det har inte varit det, men det håller på att bli. I takt med klimatförändringarna vidgas själva basen för vad som är intressant, och giltig, kunskap om is, och därmed byter också glaciologins repertoar skepnad. När glaciärernas drastiska minskning orsakas av mänskliga handlingar dras isen också in i samhället och börjar allt mer att studeras som en företeelse som har en politik och en historia, på ungefär samma sätt som vi sedan länge förstått att växter, djur, sjukdomar, miljö, klimat, ja, själva jorden har en historia som är en del av den mänskliga.

Smältande glaciärer och krympande havsis har blivit ikoniska tecken på det människoskapade klimatet. Men denna roll hos glaciologin har kommit mycket sent. Iskunskapen var tvärtom länge ett fäste för skepsis mot idén om mänsklig klimatpåverkan. Isforskningens tidiga former var nära knutna till strapatsfylld alpinism och utfördes av män. Den moderna glaciologin växte fram under det kalla kriget, nära kopplad till militära intressen. Forskarna försummade vanligtvis andra kunskapstraditioner än den rent naturvetenskapliga. Is är ett långsamt medium och många isforskare höll fast vid klimatskeptiska uppfattningar längre än forskare inom andra områden. Några av dem tvivlade också på modellering av den typ IPCC använder. Glaciärer har ingått i nationalistisk kult av storvulen natur, inte minst i mellankrigstidens Italien och Tyskland. Nazistisk film från Pamir, där Sven Hedin färdades, kretsade kring myten om det ariska urhemmet. Makt, kön och klimat hör samman och is ingår i denna farliga cocktail.

Sedan något årtionde har forskningen om is genomgått en nästan explosionsartad utvidgning inom humaniora och samhällsvetenskap. Sheri Gearhard, en geovetare verksam i Nunavut, Kanada, har skildrat isen som arktiskt livsvillkor. Antropologer som Igor Krupnik vid Smithsonian Institution i Washington och Kirsten Hastrup vid Köpenhamns universitet har, var för sig, under mer än ett årtionde följt lokala befolkningars förhållande till isens förändringar i områden som sträcker sig från Alaska över Kanada till nordvästra Grönland. Julie Cruikshank, antropolog vid University of British Columbia i Vancouver, har studerat mötet mellan lokala föreställningar om glaciärerna vid nordamerikanska stillahavskusten och dem som anlände med franska naturalhistoriker på Lapérouses berömda expedition 1786. Historikern Brigid Hains i Canberra skildrade isen som nationell symbol i Australien och jämförde den med den röda öknen i landets inre. Mark Carey, amerikansk historiker, har analyserat den lokala kunskapens betydelse för kunskapen om sambandet mellan krympande glaciärer och vattenbrist i norra Anderna.

När man tagit del av denna framväxande kunskap kan man nästan tycka att den känns självklar. Ändå tycks den fortfarande provocera. Det har nyligen en grupp kulturforskare vid University of Oregon fått erfara. Fyra författare, två kvinnor och två män (en av dem för övrigt den nämnde Mark Carey), har intresserat sig för glaciärkunskap hos kvinnor och lokalbefolkningar och skrivit en artikel om förhållandet mellan ”glaciärer, kön och vetenskap”, publicerad i Progress in Human Geography, en av världens högst rankade geografitidskrifter.

Under våren har artikeln varit en följetong i Fox News, Wall Street Journal och andra konservativa och klimatskeptiska medier i USA. Den ”feministiska glaciologin” förlöjligas och skandaliseras som ett slöseri med skattemedel. Forskningen bakom den har nämligen finansierats av National Science Foundation, en prestigefylld finansiär, liktydig med kvalitet. Men inte bland bloggtroll och hökar. På den libertarianska sajten reason.com (som brukar kritisera Trump från höger…) uttrycker man sig så här: ”I ett land där arbetarklassen tvingas finansiera den postkoloniala genusteorins forskning om smältande glaciärer – behöver man undra varför en del av dem längtar efter en karismatisk demagog som lovar att slå till mot deras plågoandar?” Vi talar alltså om medier och bloggare som regelmässigt hånar ord som Donald Trump och hans meningsfränder brukar kalla ”PC”: feminism, genus, postkolonial. Signalvärdet hos dem är: flum, mjukis, opålitligt.

Drevet sker i ett vidare sammanhang. I februari genomdrev den republikanska majoriteten i kongressen ännu mer frihetsinskränkande regler för NSF än dem man införde 2014 och 2015. Att finna samhällsforskning att förlöjliga ingår i brutaliseringen av amerikansk politik, som även inkluderar forskningspolitik.

Science, en av världens mest ansedda tidskrifter, gör i stället en respektfull intervju med huvudförfattaren Mark Carey. Seriösa medier, som New York Times, och mer välinformerade bloggare har tvärtom förvånats över oförståelsen. Den välinformerade glacierhub.org, baserad vid Columbiauniversitetet i New York, citerar glaciologer som uppskattar artikeln. Elisabeth Isaksson vid Norsk Polarinstitutt säger att hon nog skulle ha ”rullat med ögonen” för några år sedan, men att hon vid närmare eftertanke och efter diskussioner bland kollegerna insett att studien är viktig.

Ett återkommande tema i den kritiska opinionen är att det bara är naturvetenskap som kan ge oss kunskap om fruset vatten. Kön och kunskap hör inte ihop. Riktig vetenskap är universell. Vetenskap om is likaså. När forskare talar om kvinnors och lokalbefolkningars kunskap om is och snö ägnar de sig åt att på ett otillbörligt sätt överskrida vetenskapens gränser.

Man kan därför se debatten om vad som är auktoritativ kunskap om is som en av de mer problematiska följderna av det gränsdragningsarbete kring det vetenskapliga kunskapsbegreppet som alltmer präglat debatten på senare år. Naturvetenskapens status och precision används i denna gränsbevakning på samma gång inskränkande och anspråksfullt. Dess traditionella exkluderingsarbete brukar inriktas på religion, folkliga fördomar eller vanlig humbug. Men möjligen ter sig en föregivet förnuftsundergrävande humanistisk eller samhällsvetenskaplig forskning ännu farligare än ren vidskepelse eftersom den faktiskt är just vetenskap och fungerar helt och hållet i enlighet med vetenskapens normala premisser.

Naturvetenskapens strama gränsvakter, som oftast brukar återfinnas i delar av forskarsamhället, har hamnat i betänkligt sällskap den här gången. Vi bör undra varför. Orsakerna ligger förmodligen i en diskussion om vad som skall räknas som erkänd och angelägen kunskap när världens utmaningar växer och ställer nya krav även på vetenskapen – och på vilka den bygger sina samhälleliga allianser med.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.