Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Därför borde det anses som ”osvenskt” att vara nationalist

Typiskt svenskt?
Typiskt svenskt? Foto: Jonatan Stålhös

Det var länge idén om solidaritet och rättsprinciper som skapade Sveriges ”nationella identitet”. Därför riskerar de internationella institutionernas sammanbrott att leda till att högerextrema krafter tar patent på begreppet ”svensk”, skriver Ola Larsmo.

I skildringar av Röda arméns invasion av Budapest i december 1944 återges den förvirring som uppstår när soldaterna möts av ett stort antal svenska flaggor på husfasaderna. Var man i rätt land?

Det rörde sig om de skyddshus som via Raoul Wallenberg stod under svenska ambassadens beskydd, för att husera de tusentals ungrare med judisk bakgrund som försetts med svenska ”skyddspass”. (På andra hus hängde schweiziska flaggor; det fanns ett nätverk av neutrala diplomater som gjorde vad de kunde för Ungerns judiska befolkning.) Wallenberg själv sade vid några tillfällen uttryckligen att han ansåg sig verka i en ”svensk tradition” och hänvisade bland annat till Elsa Brändströms arbete bland flyktingar under första världskriget.

När jag först läste om flaggorna på Budapests väggar var det ett ögonblick då jag var stolt över att vara svensk. Ett annat när jag först hörde om hur Harald Edelstam med okonventionella metoder, mycket lika Wallenbergs, i Chile räddade livet på människor militärjuntan annars torterat till döds. Det är vad jag vill att Sverige ska stå för.

Det har dock aldrig funnits en odelbar Sverigebild. Granskar man samtidshistorien finns mycket att känna avsmak för, som härvan av vapenaffärer som pågått oberoende av politisk färg på regering, vapenexport till kriget i Östtimor och Boforsaffärer – och längre tillbaka kullagerförsäljning till Nazityskland och de berömda malmtransporterna. Vi kan fortsätta längre bakåt med särbehandlingen av romer och samer.

Men allt detta framstår som vedervärdigt utifrån en särskild norm. Vi talar om svek och brott mot något den demokratiska staten påstår sig stå för. Vilken norm då? Det diskuteras sällan – som om den demokratiska människosynen ännu var en sådan självklarhet att den inte behöver formuleras. Men det är just denna norm som står på spel i ett ögonblick då det är mer oklart än på länge vad Sverige ska stå för.

Runt förra sekelskiftet stod striden hård om vad Sverige var för något. På högerkanten talade man gärna om ”fornstora dar” – men hade problem med att Sverige just vid 1600-talets mitt råkade vara runt som en boll med Stockholm i mitten. På minimperiets yta talades kanske tolv-tretton språk och fanns så där fyra religioner. Imperier är sällan renodlade etniska konstruktioner.

Renodlad och tuktad var däremot den Sverigebild som tog form under 1800-talets nationalromantiska uppsving; efter förlusten av Finland 1809 gjorde man dygd av nödvändigheten och betonade i stället den språkliga (och ”rasliga”) enhetligheten. Strävsamma lintottar uppe i norr, alla lika som bär. Det hade vi aldrig varit förut.

Under nationalromantikens 1890-tal var Sverige ett land i stark förändring. Unga människor emigrerade i hundratusental. Urbaniseringen var i full gång. De stora industrierna tog form och det gjorde även arbetarrörelsen. Det är i detta flytande Sverige som Artur Hazelius grundar Skansen och Nordiska museet – några decennier efter det att vi på bred front importerat en rad traditioner som luciatåg och julgranar.

Det brukar reta en del när man talar om ”det svenskas” föränderlighet. Men det är inte samma sak som att relativisera. Idéer om samhörighet är viktiga saker. Vi talar här om vad som brukar kallas ”det sociala bandet”, det som gör att människor anser sig ha skyldigheter mot och tillit till varandra.

Den som förklarat nationalismens förhållande till de sociala banden bäst är i mitt tycke den nyss avlidne socialantropologen och statsvetaren Benedict Anderson, som i ”Föreställda gemenskaper” (1983) går i närkamp med den moderna nationalstaten. Anderson menar inte att alla idéer om kultur eller etnicitet skulle vara ”föreställda” i betydelsen overkliga. Men när de moderna nationalstaterna tar form under 1800-talet lyfts gemenskaper av ekonomisk, kulturell och språklig natur in ett nytt, större sammanhang. Somligt tvingas bort och görs osynligt, annat uppfinns för första gången som ”urgamla sanningar”.

Anderson urskiljer två olika slag av ”föreställda gemenskaper” som skapas för att människor ska känna samhörighet i detta större sammanhang. Han talar om samhällen byggda på idén om ”etnisk identitet”. Liksom om samhällen som tvärtom byggs på gemenskap kring en politisk idé där ”blodsgemenskapen” får stryka på foten. Västtysklands gamla medborgarlag får vara exempel på det ena, USA:s på det andra. Och intressant nog har Sverige under 1900-talet genomgått en utveckling från det förra till det senare.

De som under 1900-talets början kallade sig ”nationella”, från ”Unghögern” över fascistoida rörelser som Sveriges Nationella Förbund, gjorde det i tydlig opposition mot den framväxande demokratin. De ”kosmopolitiska” (annars ett vanligt kodord för judar, som ansågs särskilt ”o-nationella”) var socialdemokrater och liberaler, de som höll på att ”förstöra landet”. Det blev i det klimatet närmast en självklarhet för den som var för demokrati och ett jämlikare samhälle att markera distans till nationalismens symboler. Så är det ännu.

För en av Unghögerns intellektuella inspiratörer, statsvetaren Rudolf Kjellén, var det skillnad på nation och stat. Staten var en politisk konstruktion, nationen något mer ogripbart men samtidigt unikt, ett ”inre väsen”. Svensk blev man inte genom medborgarskap utan genom att ha del i detta ”väsen”.

Mot detta står en helt annan idé, så som den formuleras främst (men inte bara) av liberaler och socialdemokrater och tar form i den välfärdsstat som småningom lånar stora idésjok från Roosevelts New Deal. Det är ganska lätt att känna igen Benedict Andersons två idéer om ”etnisk identitet” kontra ”politiskt kontrakt” i den idéstrid om vad Sverige är som rasar fram till andra världskrigets sista år.

Sedan blir det stilla. Idéerna om ”blodsgemenskap” har ytterligt komprometterats och ingen vill bli ertappad med dem i handen. I stället växer det fram ett annat kontrakt, med stark förankring långt bortom blockpolitiken: nämligen det som av extremhögern föraktfullt kallas för ”FN-ideologin”. Under efterkrigstiden enas riksdagen kring en utrikespolitik där Sverige kan spela en roll: arbetet för en juridisk världsordning med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som rättesnöre. En gemensam paraplyideologi som knakar – men håller – under påfrestningar som förslaget om svensk atombomb, bojkotten mot Apartheid-Sydafrika eller protesterna mot USA:s bombning i Vietnam. Dess symbolfigur och martyr heter Dag Hammarskjöld.

Som framväxande identitet kommer detta åter nära Andersons idé om det politiska kontraktet. Etnicitet tonas ned, rättighetstanken blir central. Man kan skoja till det och säga att ”Det är osvenskt att vara nationalist”. Men det var länge svenskt att vara internationalist. Och det var en idé om solidaritet och rättsprinciper som kom mycket nära vad andra skulle kalla ”nationell identitet”. (Och ungefär här är det dags att för säkerhets skull åter påminna oss alla vapenaffärer.)

Som barn kunde jag få för mig att alla utländska politiker talade svenska. Vad skulle man tro när Willy Brandt och Bruno Kreisky i tv uttryckte sig på begriplig skandinaviska? Senare kunde Greklands dåvarande premiärminister Giorgios Papandreou intervjuas på svenska - precis som representanter för Autonoma Kurdistans regering i norra Irak. Samtliga hade de fått skydd i vår del av världen undan terror. Min barnsliga idé som tioåring var inte helt fel: det är så ett litet land kan spela en internationell roll.

När regeringen i dag utsätts för hård kritik från såväl vänster som höger för lappkast i asylpolitiken ska det ses i ljuset av dess uttalade önskan att bedriva vad man kallat en ”klassisk” svensk utrikespolitik. Regeringen har i det längsta agerat som om de internationella systemen faktiskt fungerar - som det EU vilket i mina ögon befinner sig i ett tillstånd av snabbt och livsfarligt sönderfall. När dessa system visar sig sakna bärkraft måste man retirera in i vad alla nu bedömer som ett stort nederlag. Men utan fungerande internationella institutioner kan ett litet land inte spela någon roll i den internationella politiken - utan blir hänvisat till att dra sig undan i sitt hörn.

Det senaste decenniet har sett Kjelléns tankar om nationen som Väsen göra comeback i politiken och detta på bred internationell front. De svenskar som i dag kallar sig ”nationella” propagerar för en aldrig definierad ”svenskhet” vars främsta egenskap att den är en negativ identitet – det handlar om vad svenskhet inte är. Och det man hätskt vill avvisa är den moderna ”svenskhet” som förknippas med ”FN-ideologin”. Denna negativa definition syftar till att utesluta den andra idé om svenskhet som tagit form under efterkrigstiden. Det politiska kontraktets Sverige; medborgarskapstankens Sverige. I svensk debatt i dag, och inte längre bara i högerextrem undervegetation, används ord som ”Sverige” eller till och med ”stolt svensk” på ett sätt som får mig att inte bara må illa utan fyllas av vrede. Och jag känner, mycket enkelt, att sådana ord inte får lämnas till dem som bara ser Sverige eller svenskt som en negativ definition av vad man inte är och vilka man ska hata.

Ola Larsmo är författare och mångårig medarbetare i DN Kultur.