Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Därför byggde Polhem Stockholms största sluss

Det är inte bara i dag som Slussen väcker debatt. När Christopher Polhems slusskonstruktion öppnades den 2 maj 1755 hade den föregåtts av nästan 50 års diskussioner.

På 1630-talet byggdes den första slussen i Stockholm – drottning Kristinas sluss, belägen närmast Södermalm. Söderströms hårt strömmande vatten och de ofta förekommande vårfloderna, särskilt den 1661, gick hårt åt den. Den växande staden och den ökande handeln krävde en ny fungerande sluss. De stockholmare som levde runt 1700-talets mitt skulle få följa sitt århundrades stora ”slussenprojekt” från första parkett. En föreställning som varade i elva år.

Den ende som ansågs kunna klara av det omfattande projektet var Christopher Polhem (1661–1751). Efter ett långt liv i teknikens tjänst hade han kunnat köpa sig det stora Daurerska huset på Hornsgatan intill Maria Magdalena kyrka, i vilket Carl Michael Bellman hade fötts 1740. Härifrån skulle han leda arbetet med den nya slussen. Både Karl XI och Karl XII hade insett hans värde och belönat honom med tjänster och adelskap.

I Falu koppargruva hade han skapat de första automatiska transportsystemen i världen – långt före det löpande bandet. I Stjärnsund i södra Dalarna hade han år 1700 startat sin världs­unika industri, där maskiner tillverkade varor ”utan menniskio händers tilhielp” – bland annat golvurverk som kunde köpas på postorder som montera-själv-byggsatser. Drygt 200 år före Clas Ohlson och Ikea! Genom bland annat dammen i Stjärnsund, slussarbeten i Vänersborg och Trollhättan, samt fartygsdockan i Karlskrona, hade Polhem visat att han även bemästrade byggandet av konstruktioner under vatten.

I början av 1700-talet tog debatten om problemen med sjöfarten fart. Med en bredd på ca 6 meter och ett djup på 1,5 meter var den gamla slussen sedan länge för liten. Farledsdjupet behövde ökas till 3 meter och myndigheterna bestämde sig till sist för en helt ny sluss. Därpå följde åratal av diskussioner rörande den nya slussens placering, de stora förmodade kostnaderna, hur arbetet skulle genomföras och om det skulle ske på entreprenad eller med stadens arbetsfolk. Polhem fanns tidigt med som rådgivare och många hoppades på honom som konstruktör och byggmästare.

Våren 1730 frågade magistraten om han, trots sin på den tiden höga ålder – 68 år – och dåliga hälsa, kunde åta sig projektet. En kostnad för hela projektet på 100 000 daler silvermynt nämndes. Polhem svarade ja, men brist på medel gjorde att ärendet sköts på framtiden. Under de elva år som gick förvärrades situationen rörande sjöfarten och blev till sist ohållbar. I februari 1741 ingrep rikets ständer varpå Kungl. Maj:t gav Överståthållarämbetet i uppdrag att genast ta itu med projektet. Ytterligare tre år hann gå innan man till sist gav uppdraget till Polhem, som då hade hunnit fylla 82 år.

I februari 1744 signerade Polhem kontraktet med Stockholms stad. Han ville skapa en extremt stabil konstruktion, och han förklarade noga hur dess delar skulle ”infogas till ewerlde­lig hållfasthet”. En kraftig timmerstomme av furu och ek skulle kläs med huggen gråsten och ”sidst med breda hällar öfwer­dragne”. Vindbrygga för gångtrafikanter och vagnar samt kraftiga pumpar med mera skulle byggas. Slussen skulle placeras på samma plats som den gamla.

Varken ritning eller modell gjordes inför den stora slussbyggnaden. Polhems goda rykte som konstruktör, arkitekt och byggmästare var så grundmurat att staden till fullo litade på hans unika kompetens. Till sin hjälp skulle han ha sin son Gabriel Polhem. Det fanns heller ingen tidplan för projektet, men om det drog ut på tiden mer än två år, skulle ersättningen till de båda stanna vid ett visst belopp. Kontraktet stipulerade vidare att om fadern ”skulle med döden afgå” innan slussen var färdig, så skulle sonen ta över hela ansvaret och slutföra projektet.

Samma dag som kontraktet undertecknades presenterade Polhem en mycket detaljerad plan för hela arbetet. Materialbeställningar gjordes, hantverkare och ”stadsens egit dagswärcksfolck” anlitades. Vattnet från Mälaren och Saltsjön utestängdes från arbetsplatsen med dammar, varpå drottning Kristinas sluss revs.

För att hålla platsen torr uppfann Polhem en hel serie med pumpar – drivna av vatten, människor och hästar. I de stora tramphjulsdrivna pumparna gick män mödosamt dygnet runt i skift. I vissa gick 20 man i bredd på utsidan av hjul försedda med trappsteg. Men trots att alla dessa pumpar hade en sammanlagd kapacitet på flera tusen liter per minut, räckte de inte till. Dessutom gjorde mycket svåra bottenförhållanden, med sten, lera och grus, att projektet drog ut på tiden.

Vattnets kraft i Söderström vann förs­ta ronden mot Polhem, som svarade med att ändra sin plan. I stället för att bygga slussen på plats, fick man göra det på land. Den konstruerades i form av en kasun, det vill säga en stor timrad låda – en portabel byggnad med en total längd som regalskeppet Vasa, ca 60 meter lång, 9,5 meter bred och 3 meter hög. Den byggdes på Kornhamnstorg i Gamla stan och sattes ihop med både dymlingar (kraftiga träpluggar) och grova bultar med fyrkantmuttrar i stål.

Så närmade sig den stora dagen när slussen skulle monteras. På grund av värkande fötter fick Polhem bäras ner i bärstol från sitt hem längs gatorna till den brusande arbetsplatsen. Kasunen sjösattes och flottades bort till den färdigställda slussgraven. Folkmassan betraktade det magnifika skådespelet och såg ”med största förundran” hur kasunen hängde i luften över graven – innan den sänktes ner på plats – ett arbete som tog 22 timmar. Den passade precis! Den gamle Polhem hade själv skapat alla maskiner, som hissanordningar, tramphjulsdrivna pålkranar, de två tramphjulsdrivna vindbryggorna som utgjorde vindbron, byggnaderna, pumparna, slussportarna, och alla inblandade hade gjort ett mycket gott arbete.

Med kasunen på plats kunde man klä de timrade slussväggarna med sten, men mycket fick muras fast under vatten. Slussportarna monterades, varpå slussen kunde tömmas. Kung Fredrik I ­ utnämnde den 16 april 1748 Polhem till kommendör av Nordstjärneorden för hans många innovationer. Vid ett senare tillfälle bars den högtidsklädde Polhem i sin bärstol, med ett stort följe, från sitt hem på Hornsgatan ner till slussen. Där firades han ner med rep och block i den torrlagda slussgraven. På dess botten dekorerades han med ordensinsignierna som fästes på hans bröst, så som vi alla i dag kan se honom på våra 500-kronorssedlar.

Fyra röda torn uppfördes vid bron för bland annat broskötarna, och i folkmun fick Söderslussen eller Polhemsslussen ett tredje namn – Den röda slussen. År 1793 byggdes ytterligare en vindbro, i den andra änden av slussen mot Saltsjön. Den döptes till Den blå slussen, trots att den endast var en bro. Gabriel Polhem blev den som kom att fullborda slussen – trots svåra problem med det strömmande vattnet, lera, flytande stockar med mera, samtidigt som kostnaderna sköt alltmer i höjden. Efter elva års hårt arbete hade slussbygget slukat nästan fyra gånger sin ursprungliga budget och slutade på 386 000 daler silvermynt.

Först den 2 maj 1755 öppnades Christopher Polhems sluss i Stockholm officiellt. Med längden 45 meter, bredden 9,5 meter och djupet 3 meter kunde större fartyg än någonsin passera, något som betydde stora vinster för staden och handeln mellan Mälaren och Saltsjön. Den röda slussen blev Polhems sista stora konstruktion – en vacker, funktionell byggnad mitt i huvudstaden. Han fick aldrig stå staty i Stockholm. I stället skapade han ett monument på sitt eget maner – ett nyttigt hydromekaniskt byggnadsverk, som skulle komma att studeras, diskuteras av tusentals stockholmare dagligen i 175 år. Den röda slussen kom att göra tjänst i 95 år och blev därefter regleringskanal för Mälaren, när Nils Ericsons sluss byggdes 1850, närmast Gamla stan.

Nu skriver vi 2012. Samma plats, men nya tider och nya problem. 1930-talets funktionella stilrena trafikkarusell Slussen är nu i fokus i den riksbekanta debatten. Inför framtida förändringar har Stockholms stadsmuseum på uppdrag av exploateringskontoret tillsatt en utredningsgrupp med fokus på kulturmiljön. Denna grupp ska undersöka och bevaka Slussenområdet och bland annat förhindra att fornlämningar kommer till skada. Mellan Södermalm och Gamla stan finns viktiga lämningar från äldre tider, som Gustav Vasas befästningar, vallgraven och Yttre söderport.

”Mycket finns kvar att hitta i området”, konstaterar Stadsmuseets arkeolog John Hedlund. Han berättar också att de första undersökningarna har visat att ”i mångt och mycket finns kajkanterna och kanske hela slussrännan efter Polhems sluss kvar”. 1930-talets betongkonstruktioner vilar på 1700-talets kajkanter och andra fundament från den tiden, som Blå slussens kajkant, som nyligen frilagts.

Natten mellan den 30 och 31 augusti 1751 avled Christopher Polhem, 89 år gammal. Dödsorsaken noterades som ”hetzig feber”. Han begravdes inne i Maria Magdalena kyrka. År 1737 hade hans kära industrianläggning Stjärnsund slukats av lågorna. I juli 1759 svepte en stor vådeld över Södermalm, ödelade 300 gårdar och skadade Polhems hus allvarligt. Lågorna slet tag i Maria Magdalena kyrka och som ett sista märkligt sigill över hans dramatiska liv krossades hans grav när taket störtade in. Polhem och hans livsverk var borta. Men under Slussen vilar ännu stora delar av Den röda slussen.

Varför inte lyssna till historien och gå lite försiktigt fram. Tänk att möjligheten kanske finns för oss snabba moderna människor från 2000-talets början att återigen vandra över vindbron, mellan de fyra röda tornen i Christopher Polhems sista stora skapelse – den vackra röda slussen.

Michael H Lindgren är civilingenjör och filosofie doktor i teknik och social förändring. Han är författare till ”Christopher Polhems testamente”. (Innovationshistoria Förlag 2011).

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.