Kulturdebatt

Därför drabbas politiker av höga hus-febern

Ända sedan det skandalomsusade Turning torso stod klart i Malmö 2005 har Sveriges kommunalpolitiker haft höga hus-feber. Göteborgs planer på en 200 meter hög skyskrapa utmanas av en skiss från Stockholm på ett 225 meter högt hus. Arkitekten Ola Andersson förklarar fenomenet.

Hösten 1999 besökte några herrar från Sverige den spanske arkitekten Santiago Calatravas kombinerade ateljé och bostad i Zürich. De var på jakt efter en arkitekt som kunde rita ”Framtidens hus” till Boutställningen Bo 01 i Malmö.

Santiago Calatrava visade dem den ena modellen efter den andra av strukturer han skissat på. Svenskarna begrep ingenting. Men så fick de i ett hörn av ateljén syn på en abstrakt skulptur av en människokropp, bestående av nio kuber. De svenskar herrarna beställde ett förslag utifrån modellen och åkte hem.

Två veckor senare kom en stor låda från Zürich med en modell av framtidens hus. De insåg direkt att projektet inte fick plats på den avsedda tomten, men HSB Malmös vd Johnny Örbäck råkade få se modellen. Han bestämde sig för att bygga den, men inte som ett framtidens hus utan som en skyskrapa med bostäder.

Projektet blev på många sätt en katastrof. Det kostnadsberäknades till 600 miljoner men kom att kosta 1,6 miljarder. Budgeten spräckte alltså med runt en miljard och HSB Malmö fick sälja stora delar av sitt fastighetsbestånd för att täcka kostnaderna. Bostadsrätterna gick inte att sälja, och de fick i stället hyras ut. Färdigställandet blev två år försenat, Johnny Örbäck sparkades som vd och dömdes i Malmö tingsrätt till fängelse för trolöshet mot huvudman.

Men ända sedan Turning torso, som skyskrapan i Malmö kallas, färdigställdes 2005 har höga hus febern härjat Sverige. Så fort huset stod klart gick landshövdingen i Stockholms län och kommunalrådet i Stockholm ut i en debattartikel och lade i ett slag om stadsbyggnadskursen i huvudstaden. Nittiotalets tillbakablickande arkitektur skulle ersättas med ”märkesbyggnader”.

Att landets högsta hus plötsligt låg i Malmö har sedan dess inte gett våra kommunalpolitiker någon ro. Det ena höga huset efter det andra har presenterats. Några har byggts, som Victoria Tower i Kista och de höga husen i Hornsberg på Kungsholmen. Häromveckan presenterades planer på en 200 meter hög skyskrapa i Göteborg. Stockholm svarade med en 75 våningar hög skyskrapa 225 meter hög. Fortfarande är dock Turning torso Sveriges högsta byggnad, med sina 190 meter och 54 våningar.

Att alla höga hus inte blir av är inte så konstigt. Höga hus, det vill säga hus på tjugo våningar och däröver, är sällan en god affär, och det förklarar att det varit svårt att hitta någon enskild aktör villig att bygga så högt.

I fonden av via Rizzoli, en av huvud­gatorna i Bologna står två mycket höga, smala torn. Det ena, Torre Asinelli, är 97 meter högt. Det andra, Torre Garisenda är 48 meter högt. De är de två mest kända av de knappt tjugo som bevarats av ursprungligen över 150 torn som byggdes i Bologna under elva- och tolvhundratalet.

Dessa torn byggdes av de mäktigaste adelsfamiljerna, så långt är alla överens. Varför de byggdes är dock oklart, men de byggdes knappast av praktiska skäl. Deras huvudsakliga uppgift var att manifestera familjens ära.

Så är det än i dag. Bygger man högt är det inte av praktiska eller ekonomiska skäl. Det är varken lönsamt eller ändamålsenligt att bygga högre hus än omkring tio våningar. Anledningen är enkel: så länge man inte bygger högre räcker det med en hiss och ett enda trapphus. Resten av ytan på varje plan kan användas för att bo, arbeta eller något annat praktiskt och lönsamt ändamål.

Bygger man högre behövs det fler hissar och fler trappor, och inte nog med det: stommen som skall bära huset tar allt större del av ytan på varje plan i anspråk, tillsammans med en allt större yta för de tekniska installationerna.

För varje våning som tillförs över de första tio eller så, ju större del av husets yta går åt till trappor, hissar, pelare och väggar, el- och VVS-installationer, och ju mindre del av husets yta kan användas för praktiska ändamål. Höga hus handlar om något annat: att synas.
Är utrymmet begränsat i en stad kan husen skjuta i höjden. Det gällde muromgärdade städer som det medeltida Edinburgh eller Barcelona som av militära skäl tvingades hålla sig innanför en obebyggd zon. Men även i dessa fall byggdes husen endast undantagsvis högre än tio våningar.

Så var det även i New York när de första skyskraporna byggdes. Svårigheterna att få ihop en tillräckligt stor tomt genom att slå samman Manhattans mycket små tomter, här liksom på många andra håll i den anglosaxiska världen avsedda för enbostadshus, kan ha bidragit, men den avgörande drivkraften var helt enkelt reklam.

I de första höga husen, som skyskraporna byggda av tidningen New York Tribune, försäkringsbolaget America Surety, symaskinstillverkaren Singer och enhetsprisvaruhuset Woolworths, var det bara några få våningar som användes av det egna bolaget. Resten hyrdes ut.

På det sättet betalade hyresgästerna för ett monument över varumärket som syntes vida omkring och kunde användas som symbol på brevpapper och årsredovisningar. När Metropolitan Life Insurance Company byggt sin skyskrapa vid Madison Square förklarade dess vice vd för styrelsen att byggnaden var en reklam för företaget som inte kostade dem en cent, eftersom hyresgästerna betalade för den.

Höga hus syns, och det är det som ger dem existensberättigande, inget annat. Ibland framförs möjligheten till ökad täthet som ett argument, men det är inte särskilt trovärdigt. Samma sak som gäller de höga husens interiör gäller nämligen deras exteriör. Över en viss höjd leder höga hus inte till ökad täthet, tvärtom.

Precis som den ökande höjden innebär att mer och mer av varje våningsplan upptas av sekundära funktioner som trappor, hissar och stomme innebär den högre höjden att mer och mer av ytorna runt huset upptas av sekundära funktioner. Parkeringsplatser för dem som bor eller arbetar i huset eller ytor för att lossa och lasta in de varor som verksamheterna i huset.
Den stad som är tätast befolkad i Europa är Paris. Där finns bara en enda skyskrapa, Tour Montparnasse. I stället är det den täta bebyggelsen i sex till sju våningar som gör elfte arrondisementet vid Bastiljen till Europas mest tätbefolkade stadsdel.

Detta fenomen kan förvirra även de skarpaste iakttagare. ”Triumph of the city”, en av de senaste årens mest omtalade böcker om stadsutveckling, är en lovsång till den täta staden. I boken ägnar författaren Edward Glaeser ett helt kapitel åt att beklaga att Bombay, på grund av höjdrestriktioner, inte kan uppnå tillräcklig täthet, och kontrasterar Bombays låga bebyggelse mot tornen av stål och glas längs New Yorks Fifth Avenue.

Vad som undgått honom, trots att han på ett annat ställe i boken själv redovisar siffrorna, är att Bombay med sin relativt låga bebyggelse är mer än dubbelt så tättbebyggt som New York.

Turning torso har visat sig vara en lysande framgång på det symboliska planet. Herrarna som var nere hos Santiago Calatrava var inte bara på jakt efter ett framtidens hus, de var på jakt efter en framtid för hela staden.

Malmö var då en industristad nere för räkning vars silhuett dominerades av kranen på Kockums nedlagda varv. Den symboliserade inte bara dess indus­triella förflutna utan också dess dystra framtid i en epok då industri­jobben flyttat till andra världsdelar.

När Johnny Örbäck bestämde sig för att bygga Turning torso var det knappast ett rationellt beslut ur HSB:s perspektiv, men det fanns andra bevekelsegrunder. Innan han blev vd i HSB han hade varit socialdemokratiskt borgarråd i Malmö under ett antal år, och även om beslutet att bygga Turning torso var katastrofalt ur HSB:s perspektiv var det ett genidrag ur stadens perspektiv.

Att Malmö är på god väg att lyckas med sin förvandling beror inte på Turning torso. Långt viktigare var lobby­arbetet för att få Öresundsbron, högskolan, citytunneln och beslutet att bygga Bo 01 vid havet. Men Turning torso fyller funktionen som symbol för omvandlingen. Det höjer sig över havet och slätten som en visuell påminnelse om att Malmö blivit något annat än vad det var för bara halvtannat decennium sedan. Vad det innehåller och vad det kostat är sekundärt.

Johnny Örbäck friades i hovrätten och fick se en modell av Turning torso utställd på Museum of Modern Art i New York. En slutsats man kan dra av detta är att ett högt hus i sig självt är helt poänglöst. Det är som symbol för något det kan spela en roll, oavsett om det är adelsfamiljens ära i Bologna, ett försäkringsbolag, en tidning eller en symaskinstillverkare i New York eller något annat.

Här finns frågan som vi ska ställa oss inför de höga hus som lanserats i Stockholm och Göteborg. Vad är de symboler för, annat än önskan att bräcka Malmö genom att frånta dem titeln som innehavare av landets högsta hus?

Finns det någon stadsutvecklingsstrategi eller något annat innehåll de kan symbolisera? Eller är det bara en tom gest, en sätt att dölja att den obeslutsamhet och brist på politisk vilja som kännetecknar stadsbyggandet i landets två största städer?

Kanske kan de, åtminstone i Stockholm, sticka upp ur skogen runt innerstaden där stadsdelarna ligger utspridda i skogen. Men varken det eller ambitionen att ”sätta staden på kartan”, vad det nu betyder, räcker. En symbol måste symbolisera något. I annat fall är den meningslös.

Så nästa gång ni hör en politiker, byggare, planerare eller arkitekt presenterar ett högt hus, ställ er själva frågan: Vad symboliserar det, egentligen?