Kulturdebatt

Därför finns ingen motsättning mellan invandring och välfärdsstat

Världen i Sverige.
Världen i Sverige. Foto: Beatrice Lundborg

Det går att ha både en generös flyktingpolitik och en bibehållen välfärd. Forskningen visar att det är våra föreställningar om nationell gemenskap som påverkar vad som anses som störande för sammanhållningen. Det skriver statsvetaren Clara Sandelind.

Hotas nationalstaten av invandringen? Spelar det någon roll? Flyktingkrisen har på flera sätt konfronterat oss med frågan om var exakt gränsen går för vår solidaritet. En del menar att solidaritet och tillit enbart kan frodas inom en avgränsad nationell gemenskap. Om solidariteten görs gränslös kommer den följaktligen att förtvina. Obegränsad flyktinginvandring utgör på så sätt ett hot emot själva grundbulten av välfärdsstaten, eftersom det inte finns någon garanti för att flyktingarna smidigt kommer att bli en del nationella gemenskapen.

Resonemanget skapar ett obehagligt dilemma för den som vill värna både välfärdsstat och flyktingar. Dagens demokratier präglas av normen om jämlikt medborgarskap, tanken att ett samhälle inte bör bestå av människor med betydligt olika ekonomiska, sociala eller politiska rättigheter. Demokratiska länder gör allt mindre skillnad mellan medborgare och personer med permanent uppehållstillstånd i fråga om sociala och ekonomiska rättigheter. Till och med politiska rättigheter skiljer sig föga i Sverige, då invandrare som inte är medborgare kan rösta i kommunal- och landstingsval. Rädslan för framväxten av så kallade parallella samhällen är stor och även de som föreslår inskränkningar av sociala rättigheter för invandrare och flyktingar gör det försiktigt.

För att principen om jämlikt medborgarskap ska hållas intakt måste den som fått uppehållstillstånd inkluderas fullt ut. Ska exkludering ske anses det som mer legitimt att den sker vid landets territoriella gräns, i stället för välfärdsstatens.

Men att inkludera flyktingar och invandrare som jämlikar är också riskabelt, enligt de som hävdar nationalstatens överlägsenhet i att skapa ett tillitsfullt och solidariskt samhälle. Den brittiske vänsterdebattören David Goodhart menar därför att den som värnar välfärdsstaten måste stå upp för en progressiv nationalism och samtidigt begränsa invandringen. Enligt Goodhart delar vi med oss inom välfärdsstaten därför att vi uppfattar att mottagarna är ungefär som vi. Vi delar samma nationella identitet och då blir vi mer solidariska. Följaktligen uppstår ett progressivt dilemma: Antingen generös flyktingpolitik eller generös välfärdspolitik, men inte både ock.

 

För att principen om jämlikt medborgarskap ska hållas intakt måste den som fått uppehållstillstånd inkluderas fullt ut.

 

Det finns dock skäl att anta att dilemmat inte är riktigt så knivigt som de framställs. För det första är det inte nödvändigtvis sant att det är på grund av en upplevt delad identitet som människor stödjer en omfördelningspolitik. För det andra är den nationella gemenskapen just upplevd och föreställd, vilket innebär att idéer om vilka som hör samman skapar upplevelsen att gemenskapen är hotad. Dilemmat är alltså ingen naturlag. Det går att kravla sig ur genom att föreställa sig en gemenskap som inte per definition hotas av invandring.

Den svenska välfärdsstaten vilar på åtminstone två föreställningar. Å ena sidan ses välfärdsstaten som ett försäkringssystem, där den som betalar in kan förvänta sig att få något tillbaka. Å andra sidan vilar välfärdsstaten på idén om folkhemmet, där medborgarna tar hand om varandra som vore de familjemedlemmar. Den senare är en tydligt nationalistisk tanke som bygger just på tanken att vi är mer solidariska gentemot dem vi identifierar oss med. Men det är tveksamt om det är folkhemstanken som är den främsta orsaken till att dagens omfördelningspolitik har stöd bland medborgarna.

Dessvärre är det så att vi inte vet vad en gemensam nationell identitet faktiskt har för betydelse för demokrati och välfärd. Förespråkare av nationalism menar att just denna gemensamma identifikation skapar tillit och solidaritet och därmed utgör en förutsättning för välfärdsstaten. Om invandrare inte delar denna identitet, eller, vilket ofta är ett minst lika stort problem, inte anses dela den av den nuvarande befolkningen, minskar tillit och solidaritet. Men dagens forskning kan inte säga oss huruvida detta stämmer eller inte.

Vi vet att andra saker spelar stor roll. Länder som är mycket patriotiska, så som USA, har inte per automatik mer ekonomisk omfördelning. I USA:s fall har frånvaron av ett sådant samband förklarats med att den mångfald, framför allt av hudfärg, som funnits i USA i större utsträckning än i Europa har försvagat den nationella solidariteten. Det finns förvisso studier som visar att etnisk mångfald har en negativ effekt på tillit och solidaritet. Denna effekt kan dock också förklaras med hjälp av ett samhälles institutioner. Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, presenterade i höstas forskningsresultat på DN Debatt (1/11 2015) som visade ”att i regioner där rättfärdigheten hos myndigheterna uppfattas vara hög, där har en omfattande etnisk mångfald ingen negativ effekt på den sociala tilliten.”

För varför har svenskar betydligt högre mellanmänsklig tillit än till exempel greker? Beror det på att svenskar har en starkare nationell gemenskap än grekerna? Kanske, men mer troligt är att det beror på utformningen av landets institutioner. En av liberalismens mest centrala tänkare, John Rawls, menade just att rättfärdiga institutioner skapar sitt eget stöd. Det behövs ingen förpolitisk nationell gemenskap enligt denna syn, utan de politiska och sociala institutionerna kommer att finna stöd om de behandlar alla opartiskt, är fria från korruption och uppfattas som legitima. Detta kan uppfattas som liberalt önsketänkande, men finner stöd i forskning som framhåller hur tillit och solidaritet skapas genom institutionell design.

 

Det är dock högst troligt att vi är mer solidariska med de vi identifierar oss med.

 

Det är dock högst troligt att vi är mer solidariska med de vi identifierar oss med. Sådant gruppbeteende har människor uppvisat i alla tider. Detta evolutionärt betingade beteende kan vara moraliskt både positivt och negativt. Vilka vi identifierar oss med, varför och med vilka konsekvenser förändras nämligen konstant beroende på sociala normer och moral.

Att gruppbeteende i sig har evolutionära förklaringar säger oss inte så mycket om nationalstatens berättigande. Forskning i social psykologi har visat hur lätt det är att manipulera och framkalla ”vi och dem”-tänkande genom att skapa känslan av att två grupper skiljer sig åt i något godtyckligt avseende. Sådant tänkande leder till att människor prioriterar den grupp som upplevs som den egna, även om gruppidentiteten alltså grundar sig på godtyckliga attribut.

Exemplet om USA:s brist på omfattande välfärdsstat ses som stöd åt hypotesen att det är svårare att skapa solidaritet i ett samhälle där människor inte har samma hudfärg eller etnicitet. Denna verklighetsbeskrivning stämmer dock enbart om samhället också präglas av rasism. I avsaknad av sociala normer som skapar hierarkier och skillnader på grund av fysiska attribut är det omöjligt för ett mångkulturellt samhälle att ha en sådan negativ effekt på sammanhållningen.

Våra föreställningar om vad som håller oss samman och vilka vi identifierar oss med är alltså varken skrivna i sten eller moraliskt vägvisande. En förändrad självbild innebär också en förändrad syn på vem som hotar vår solidariska gemenskap. Solidariteten utvidgas ständigt. Djur anses nuförtiden dela en del attribut med människor, vilket ger dem vissa rättigheter. Detta är också en slags identifikation som skapats med hjälp av spridningen av idéer och moraliska uppfattningar. Den empiriska verkligheten ändras således av normativa ideal.

På samma sätt kan man tänka sig att den påstådda empiriska verkligheten som ligger bakom det progressiva dilemmat också kan ändras om våra föreställningar om nationen och dess nödvändighet ändras. Kanske är det så att själva tron på att vår solidaritet vilar på att vi hör ihop inom en nationell gemenskap skapar den verklighet i vilken flyktinginvandringen hotar den nationella solidariteten.

Statsvetaren Karin Borevi har fört fram en teori om att Sveriges och Danmarks syn på vad som skapar tillit och solidaritet skiljer sig åt. Medan Sveriges syn bygger på ett ovanifrånperspektiv, en tilltro till att ”systemet” skapar tillit, går Danmarks ut på att tillit skapas hos folket, ett underifrånperspektiv. Denna skillnad, som alltså inte består i vad som faktiskt skapar tillit, skulle kunna förklara varför Danmark uppfattar invandring som ett större hot än Sverige. Invandring påverkar ju sammansättningen av folket, vilket skulle kunna hota dess tillitsframkallande effekt.

Om svenskar även fortsättningsvis föreställer sig att solidaritet skapas genom gemensamma, rättfärdiga institutioner snarare än etnisk-kulturell homogenitet bör det progressiva dilemmat inte vara lika svårt att ta sig ur. Om vi däremot föreställer oss att välfärdsstaten förutsätter en nationell gemenskap byggd på en identitet som invandrare inte delar återstår dilemmat. Just en sådan eftersträvan av homogenitet kan i sig skapa konflikter. I konfrontationen med en stor flyktinginvandring kommer alla försök att skapa nationell homogenitet att sluta i frustration över upplevda olikheter. Denna frustration, som skapas av föreställningen om nationalstatens nödvändighet för det solidariska välfärdssamhället, kan i sig vara det som förstör för det tillitsfulla och solidariska samhället, snarare än mångfalden i sig.

Våra föreställningar om den nationella gemenskapen och vad vi ska med den till påverkar hur vi upplever verkligheten och vad som anses som störande för sammanhållningen. Identitet och solidaritet är inte bundna till nationalstaten av naturlagar, utan finns till så som de gör på grund av normer och idéer. Dessa förändras just genom att vi föreställer oss andra identiteter och andra grunder för solidaritet.