Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Därför flyttar allt fler unga israeler till Berlin

Flyttvågen av unga från Tel Aviv till den tyska huvudstaden är en rörelse med många laddade historiska dimensioner. Men framför allt ska det ses som en protest mot Israels föråldrade självbild, skriver författaren Anita Goldman.

När Yael och Yousef flyttade till Berlin i somras tillägnades detta tre helsidor i Israels största dagstidning Yedioth Aharonot. I den feta ingressen delges att de köpt enkelbiljett. I Berlin skall de arbeta och njuta av friheten från allt det som trycker och förtrycker i Landet. Och lille Alexander skall få tillfälle att utveckla sig och öppna sig för världen ”innan han förstår vad Minnesdagarna för de döda Soldaterna och för Förintelsen betyder”.

Yael heter Ronnen i efternamn och är regissör, hennes föreställning ”Den tredje generationen” om förhållandet mellan israeliska, tyska och palestinska ungdomar gästspelade på Dramaten för ett par år sedan. Den unge arabiske skådespelaren Yousef Sweid träffade hon under arbetet på ”Plonter”, den kanske mest radikala av alla teaterföreställningar som gjorts om den israeliska ockupationen, åtminstone på en etablerad israelisk scen.

Det är förstås kittlande med det kända ”blandparet” från Tel Avivs kulturella elit. Men sedan i somras har israeliska medier inte upphört med att porträttera attraktiva unga israeler som lever i Berlin: kläddesigner, ägare av boutiquer, konstnärer, akademiker.

Snart nog växer mediebilden från enskilda individer till en rörelse. Någon skriver att ”tiotusentals” israeler är bosatta i Berlin. Andra vet att de är fyrtio tusen. Ett lämmeltåg av unga, välutbildade, konstnärliga, politiskt liberala israeler från Tel Aviv – den första moderna staden som den judiska nationella rörelsen skapade – till Berlin. Av alla ställen!

I en stort uppslagen artikel i tidningen Haaretz berättar Ilan, Yotam, Mati, Liora, Shir, Maayan, Valeri och Michal att de är på väg till Berlin. Eller redan bor där. Det speciella med just de här unga människorna är att de samtliga var mycket aktiva i den stora protest­rörelsen sommaren 2011, då medelklassungdomar reste tält på paradgatan Rothschildboulevarden i Tel Aviv. Det var den enskilt största sociala protesten i Israels historia, den tog det israeliska samhället med storm och det politiska skiktet med rumpan bar. Det var ekonomin och inte ockupationen som fick ut desillusionerade medelklassungdomar på gatorna, i protest mot extremt höga boendekostnader (förhållandet mellan genomsnittslön och genomsnittspris på lägenhet är dubbelt så högt som i USA och tre gånger högre än i Sverige) kopplat till låga löner och mycket höga priser på dagligvaror. Samma ekonomiska fälla slår igen för ungdomar i hela västvärlden, men i Israel får en sådan rörelse en extra dimension eftersom det just är dessa ungdomar, de välutbildade och sekulära, som ger åratal av sina liv till staten som soldater. Och när de lämnar landet för att flytta till Berlin – av alla städer! – blinkar alla patriotisk-historiska rödljus som vid en ambulansutryckning.

Den som genast rycker ut för att brännmärka "förrädarna" är den ständigt Facebookuppdaterade finansministern Yair Lapid.

”Ett ord till alla som fått nog och lämnar för Europa. Av en tillfällighet råkar jag befinna mig i Budapest, dit jag kommit för att tala i parlamentet om antisemitismen och påminna dem om hur de försökte mörda min far bara för att judarna inte hade en egen stat och hur de dödade min farfar i ett koncentrationsläger och hur mina farbröder svalt och hur min farmor räddades från dödsmarschen i sista ögonblicket. Så förlåt mig om jag inte har tålamod med folk som är beredda att kasta bort den enda stat judarna har, därför att det är billigare att leva i Berlin.”

Lapids inlägg på Facebook möttes av ett medialt ramaskri från just den missnöjda sekulära medelklass som bidrog till det meteoriska lyftet för ett helt nytt parti, Yesh Atid (Det finns en framtid), i det senaste valet. Den snarfagre superkändisen och tv-journalisten Yair Lapid paketerade sig som medelklassens riddare och hans parti blev över en natt Israels näst största. Men redan under de långa koalitionsförhandlingarna kopplade Lapid ihop sig med bosättarrörelsens främsta representant i Israels politiska liv och är nu efter sju månader förbrukad – en trött finansminister som knappast kan röja upp i sörjan av råliberal utförsäljningspolitik till nygamla oligarker, kraftigt växande extremt socioekonomiskt svaga befolkningsgrupper (de ultrareligiösa, araberna) och fortsatt gigantiska utgifter för att upprätthålla ockupationen och försvarsmakten.

De ekonomiska svårigheterna har israeliska ungdomar gemensamt med sina jämnåriga runt om i Europa. Och till skillnad från andra länder runt Me­delhavet är Israels ekonomiska situation på makronivå mycket god: Israels är starkare ekonomiskt och militärt än staten varit sedan den grundades, man har väldiga valutareserver och god betalningsbalans, låg arbetslöshet, hög likviditet och naturliga gastillgångar. Men samtidigt blir civilsamhället allt svagare, nedskärningarna allt råare och klyftorna mellan rika och fattiga har vuxit sig groteska.

Även detta känner vi till från Europa, men varken Anders Borg eller hans kolleger runt om i Europa skulle komma på tanken att ropa "förräderi" när unga medborgare rör sig över gränserna i den nya globala världen. Men i Israel har det – fram till nu – inte existerat vare sig immigranter eller emigranter. Endast olim – från ett verb som betyder att gå upp och yordim – bokstavligt talat de som går ned. Tel Avivs en gång så populäre borgmästare, den före detta generalen Shlomo Lahat, kunde under det första Kuwaitkriget 1989 kalla de många Tel Aviv-bor som flydde staden i rädsla för Saddam Husseins missiler för ”förrädare”. Men en ny generation har fått nog av den högspända patriotismen, av att vara kanonmat i ständigt nya krig, av tröstlös tjänstgöring i de ockuperade områdena, av den rädslans och hotets politik som utnyttjar Förintelsen som ständig klangbotten. Samma vecka som finansministern gör sitt inlägg på Facebook säger premiärminister Benjamin Netanyahu i FN att Israel även ensamt kommer att hålla stånd mot Irans hot. Kopplingarna han gör mellan utplåningshoten från Iran och Förintelsen är glasklara och Yediot Aharonots jätterubrik dagen efter att amerikanerna fallit till föga för Irans ”charmoffensiv” är ”Ensam”.

I veckotidningen Time Out, som speglar det unga liberala Tel Aviv-klimatet, skämtas det om veckans händelser:

Netanyahu i FN: ”Om vi måste, står vi ensamma i kampen mot Iran.”

Svar: ”Om du behöver något, så är vi i Berlin.”

Tydligare kan inte en ny tidsanda uttryckas. I samma tidning skriver Nissan Shur, författare, journalist och en känd röst för det unga Tel Aviv om sina tre bästa vänner som alla bor i Berlin: ”Mina vänner har emigrerat till Europa utan ideologiska skäl. De flyttade för att de tillhör en ung generation för vilken emigration är en naturlig handling, en generation som inte är intresserad av att skjuta på tillfredsställelsen till senare och som inte har tid att slösa på dumheter som stat, religion eller nation. Denna generation är i ständig rörelse, man snurrar på rouletten tills den stannar någonstans. Kanske vinner man högsta vinsten? Kanske inte. Hur som helst är utsikterna att vinna högsta vinsten i Israel numera försvinnande små.”

Och en annan röst i samma tidning: ”Låt Yair Lapid utnyttja sin farmor för att fara ut mot dem som lämnar landet. Men emigranterna kommer att fortsätta att emigrera, och i större mängder än någonsin. De lämnar sina döda farmödrar bakom sig och med all rätt. Farmor får inte plats i resväskan!”

Kanske har de unga skribenterna i Time Out träffat rätt? Kanske handlar det om en ny generation som kräver snabb behovstillfredsställelse. Shlomo Zender, professor i det moderna Tysklands historia och filosofi vid Tel Avivs universitet, menar att alla som är under trettio år är historielösa och att det tabu mot allt tyskt som varit förhärskande i Israel under så många år – och som till och med märkte de tyska flyktingar som talade "mördarnas språk" – nu är passé. Samtidigt tror han att israelerna i Berlin ändå utnyttjar historien:

”Orsaken till att israelerna trivs så bra i Berlin till skillnad från andra europiska länder är att det någonstans hos varje tysk, i hans vindskontor så att säga, gömmer sig ett dåligt samvete och därför är tyskarna helt enkelt mer vänligt inställda till israelerna än vad fransmän eller italienare är. Att många av de israeliska immigranterna dessutom är kritiska till ockupationen är en extra fjäder i hatten. Att vara såväl israel som vänster är en oslagbar kombination i Tyskland.”

I ett tal häromveckan vid Bar-Ilan-universitetet (samma plats där Netanyahu för fyra och ett halvt år sedan för första gången öppet stödde etablerandet av en palestinsk stat) utpekades inte endast Iran utan även de palestinska ledarna för att de inte gjort upp med historiska anknyt­ningar till nazismen. Dagen därpå, inför den gästande tjeckiske presi­denten Milos Zeman, liknande han Israels situation vid Tjeckoslovakiens 1938, landet som britterna offrade för att blidka Hitler. Så offras nu Israel för att blidka Iran. Ledarskribenten i Haaretz kommenterar: ”Netanyahu ignorerar medelklassens ekonomiska svårig­heter och hukar bakom Förintelsetal ... Och om Israel verkligen går mot undergång eller åtminstone mot ett evigt krig med nazisternas arvtagare, kan man förstå varför unga människor söker framtiden någon annanstans.”

Eller som en av aktivisterna från 2011, nu boende i Berlin, uttrycker saken:

”Jag ser ingen möjlighet till en förändring i Israel i en nära framtid. Den typ av israelisk identitet våra ledare presenterar för oss är 'Titanic' – också i morgon kommer vi att höra hur de ropar till oss att komma tillbaka till livbåtarna.”