Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Därför förstår inte Norge faran med regeringens rasism

Foto: Vegard Grøttt/TT

I dag avgår Jens Stoltenbergs socialdemokratiska regering och efterträds av Høyre och Fremskrittspartiet. Den norska rasismen är unik i Europa, skriver Henrik Arnstad.

För första gången någonsin har ett utpräglat rasistparti av egen kraft tagit sig till regeringsställning i Norden. Valet i Norge – och den nya regering som blir resultatet – blir därmed en mörk händelse i Europas historia.

Den norska utvecklingen riskerar att sprida sig internationellt; traditionell höger kan i framtiden få ökade impulser att inkludera högerextrema och neofascistiska partier för att erhålla parlamentarisk majoritet. Rasism – till skillnad från det ofta sammanblandade begreppet ”främlingsfientlighet” – är en medveten politisk strategi, där aktörer gör specifika minoriteter i samhället till fiender. Målet är att rasismen ska bli en accepterad ”sanning”, det vill säga att den rasistiska fientligheten uppfattas som normal och att försvar av de drabbades rättigheter därmed blir extremism.

I Norge har inte medvetenhet om situationens allvar fått genomslag. Den omedelbara faran gäller landets internationella anseende. I samband med Anders Behring Breiviks terrordåd fanns en global förvåning över att just Norge drabbats av fascistisk terror – landet ansågs tryggt invaggat i demokratisk ideologi. Men Breivik fick sin politiska identitet och skolning i det rasistiska och populistiska Fremskrittspartiet (FrP), som i dag går i regeringsställning, insläppt av det traditionella högerpartiet Høyre.

Breivik gick med i FrP som 20-åring 1999 och gick ur partiet först 2007. Han var förtroendevald (ordförande och styrelseledamot) för en lokalavdelning i Oslo 2002-2004. Under denna tid radikaliserades både partiet och Breivik i rasistisk riktning efter 11 september-attackerna i USA. ”Jag har själv jobbat i många år för FrP och kan garantera att partiet hade haft mindre än tio procents uppslutning om de inte hade valt Vienna school of thought [ett islamofobiskt tankekomplex, förf. anm.] som ideologisk grundlag”, har Breivik sagt.

Internationella medier har i sina rubriker anmärkt på att Breiviks före detta parti, bara två år efter massakern på Utøya, släpps in i regeringen. ”Anti-immigrant party with links to mass murderer Anders Behring Breivik set to enter government”, skrev exempelvis brittiska The Independent. BBC har refererat till FrP som ”Breivik-partiet”. En norsk undersökning efter valet visade att pressbevakningen i de flesta länder sammankopplade FrP med Breivik.

Vreden är betydande angående detta inom FrP och det tidigare marginaliserade partiet får hjälp av statsapparaten. Norska UD har tagit på sig uppgiften att ”korrigera” den utländska rapporteringen. ”Vi bidrar i utlandet med information om det norska valet och det norska politiska systemet och FrP:s plats i vår demokrati som mångårigt parti i parlamentet”, meddelar myndigheten.

Det intressanta är att stora delar av det norska samhället – inte bara högern utan även vänstern och norska politiska journalister – till stor del sluter upp i försvaret av FrP. Partiet har ”oförtjänt dåligt rykte” och är inte rasistiskt, hävdar exempelvis en av landets mest erkända politiska kommentatorer, Harald Stanghelle. Bland norska antirasister existerar ingen enighet, men vissa försvarar FrP, som ett parlamentariskt skydd mot ”riktiga” rasister. I övrigt har försvaret av FrP riktat sig mot svenska kritiker, som inte anses begripa norsk politik.

Så när hela världen kallar Norges näst största regeringsparti för Breivik-parti mobiliserar stora delar av Norge i ett gemensamt försvar. Hur kan detta förstås?

Norge är ett land där nationalismen tolkas synonymt med godhet och inte utifrån antidemokratisk 1800-talskonservatism. I stället står självständigheten 1905 och motståndet mot den nazityska ockupationen 1940-1945 i centrum. Norsk nationalism är liberal, frihetlig och snäll. Den anses diametralt motsatt rasism, fascism och högerextremism. Utifrån denna starka kontext blir det omöjligt för något ondskefullt (som exempelvis Breivik eller för den delen Vidkun Quisling) att vara en del av ”norskheten” – och vice versa. Eftersom FrP onekligen är en del av Norge kan det omöjligen vara moraliskt ruttet, enligt den norska nationalismens logik.

FrP kallas ibland för allmänt ”invandringskritiskt”, men detta är alltför generaliserande. FrP är i stället rasistiskt, med två huvudfiender: islam och romer. Angående muslimer och ”radikal islam” hävdar FrP samma sak som exempelvis Breivik; det pågår en konspiration – en hemlig sammansvärjning – bland världens ”islamister” angående att Norge ska smygislamiseras. ”Norska värden är under ständig press – islamiseringen är i full gång”, säger partiledaren Siv Jensen (VG 10/2). Liksom Breivik anser hon att den norska socialdemokratin – Arbeiderpartiet – landsförrädiskt har låtit detta ske. Enligt Jensen är den norska nationen akut hotad av muslimernas hemliga konspiration – islam är ”en mörk och skum ideologi, och bekämpandet av den är vår tids viktigaste kamp” (Dagbladet 2/3, 2009). Islamism liknas vid nazism och FrP har presenterat en handlingsplan i kampen mot ”smygislamiseringen” av Norge.

Samtidigt är denna fascistoida del av FrP kontroversiell. Forskningen påpekar, både nationellt och internationellt, att ”smygislamiseringen” är modellerad på judehatets klassiska tanke om den judiska världskonspirationen. Den kroknäste österlänningens kippa har enbart ersatts av en turban i de ”karikatyrer” som alltid varit den moderna rasismens följeslagare. Ändå sker de grovt antimuslimska utspelen på en enormt mycket bredare norsk arena än bara inom FrP.

Islamhatet finns även inom den norska vänstern, exempelvis Sosialistisk Venstreparti som – på fullt allvar – föreslog att myndigheter skulle tvinga sig in i minoriteters hem. Man skulle där genomföra förhör, för att säkerställa att de boende ”inte bryter mot norska kärnvärden”. Även den norska socialdemokratin (Arbeiderpartiet) har anklagats för att snarare imitera FrP:s politik i stället för att konfrontera den. Den ovan nämnde Harald Stanghelle har kommenterat att ”den invandringskritiska retoriken har adopterats av Arbeiderpartiet – utan att FrP ges ett erkännande för att de debatterade problemen först”.

Den andra delen av det rasistiska hatet rör romerna, som i sig inte ses som lika lömskt intelligenta och intriganta som ”islamisterna”. Romerna ska inte överta Norge via en underjordisk konspiration utan tolkas i stället som parasiter, vilka anländer till Norge i stora grupper för att livnära sig på naiv godhet.

FrP:s lösning på ”problemet” är radikalt – Siv Jensen kräver tvångsdeportationer av romerna. De är ”människor som inte kan försörja sig själva och som begår mycket kriminella handlingar”. Bussar ska köras in till Oslo, romerna packas ombord och tippas utanför gränsen någonstans. Kravet på massdeportationer ställdes gemensamt med det traditionella högerpartiet Høyre.

Inte bara FrP och Høyre omfattar hatet mot romer. Grövst har den liberala och inflytelserika tankesmedjan Civita varit. Denna har beställt en rapport från en av sina sociologer, Pål Veiden, som fastslår att romerna bör berövas sina barn. Kollektivt skiljer sig romerna från andra kulturer eftersom de inte vill arbeta, utan föredrar att tigga. ”Det upprätthåller fattigdom och de blir aldrig integrerade. Jag tror att det vore en stor fördel om fler romska familjer blev fråntagna sina barn” (VG 10/8).

Det är svårt att förstå alla dessa utspel från hela det norska politiska spektrat – inte bara FrP – som annat än rasism. Dessutom så grov att den vore omöjlig för exempelvis Sverigedemokraterna. Norge framstår för en utomstående som ett exempel på hur snabbt och obemärkt rasismen rent språkligt kan flytta fram sina positioner, varpå den gör sig själv osynlig. För om det blir tillåtet inom etablerade partier att föreslå massdeportationer, tvångsförhör i hemmiljö och barnarov utifrån rasistiska föreställningar – då görs väldigt mycket tillåtet att säga högt i ett samhälle. Och antirasism blir i praktiken svår, eftersom den anses extremistisk.

Vi har därmed redan ett samhällsklimat i Norge som är unikt, jämfört med situationen i de flesta EU-länder. Det är då viktigt att oroa sig för den framtida norska radikalisering som är sannolik de närmaste åren, då FrP går i regeringsställning. Kommer den nya regeringen att verkställa allt de propagerat för angående utsatta minoriteter i Norge? I vilken takt kommer detta att ske? Hur kommer grundläggande demokratiska rättigheter så som religionsfrihet, yttrandefrihet och organisationsfrihet att påverkas? Vilket tryck kommer exempelvis norsk public service-journalistik att utsättas för?

Europa har reagerat kraftfullt mot den antidemokratiska utvecklingen i Ungern. Även gentemot nazistiska Gyllene gryning i Grekland har tonen varit hårt avvisande. Men vilken kan effekten bli i Europa när en sådan process påbörjas i ett nordiskt land, bestående av blonda och blåögda norrmän som alls inte genomlider någon akut ekonomisk kris, utan tvärtom bor i världens kanske rikaste land? På längre sikt är risken överhängande att ett radikaliserat Norge med statligt organiserat rasistiskt förtryck av många utomstående – även i Sverige – ses som ett ideal.

Moderaterna under Fredrik Reinfeldt är i dag ett antifascistiskt europeiskt föredöme, ställningstagandet mot Sverigedemokraterna är mycket tydligare hos moderatledaren än hos socialdemokratin. Men detta kan förändras, efter ett förlorat val för den svenska högern 2014 när kanske Reinfeldt avgått och en ny politisk plattform söks inom borgerligheten inför valet 2018. Detta kräver ett bibehållet aktivt antifascistiskt och antirasistiskt medvetande i hela det svenska samhället.

Det går en sjukdom genom Europa. Extremistiska och neofascistiska partier är mäktigare i dag än de var 1933 (med Tyskland som exempel på ett undantag). Men vi har provat deras politik en gång redan och fick betala ett alldeles för dyrt pris 1939-1945. Europa har inte råd att betala det igen.

Artikeln är rättad.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.