Kulturdebatt

Därför har det blivit dags att gå tillbaka till efterkrigstiden

Både talet om massmediernas ”mörkläggning” och Socialdemokraternas dåliga opinionssiffror döljer ett historiskt jordskred där Sverige bara är en tuva. Samhällskontraktet försvagas överallt i världen. Och det brådskar att upprätta ett nytt, skriver Niklas Ekdal.

Någonting har hänt” heter en barmhärtigt bortglömd film av Roy Andersson från 1987. Där drevs tesen att hiv-viruset inte alls uppstod hos någon apa i Afrika – som forskare och myndigheter påstod – utan i amerikanska laboratorier. Teorin gick före sin tid på ett sätt som kanske inte var avsikten.

År 2016 kan man lugnt konstatera att någonting har hänt, besläktat med temat i Anderssons story. Misstro mot officiella, gemensamma berättelser är inte bara en angelägenhet för konspirationsteoretiker utan varje människas morgonmüsli. Något har gått sönder, som Socialdemokraterna konstaterade inför valet 2014, inte bara i Sverige utan i hela den fria världen. Det slutgiltiga beviset stavas med fem bokstäver och har blond toupé.

Donald Trump är liksom andra populister resultatet av ett brutet kontrakt mellan makten och massan. Uppsägningen är ömsesidig. De där uppe sägs ha slutat leverera och vänt ryggen åt nationalstaten, parkerat pengarna på Caymanöarna och Bentleyn i Notting Hill. De som däremot har rötterna kvar och sitt medborgarskap som enda tillgång är förbannade. Det 1900-tal när alla slöt upp kring ”välfärdsstaten”, ”full sysselsättning” eller ”EU-projektet” känns avlägset.

Så vad hände? Låt oss åkalla några döda vita män som kan förklara.

Historieprofessorn Christopher Lasch läxade upp den nya globala överklassen i boken ”Revolt of the Elites” 1995. De som har blivit rika och rörliga tack vare offentlig utbildning var nu opatriotiska kosmopoliter, med aristokraters olater men utan deras dygder. Enligt Lasch klipptes därmed de band som säkrat den gamla ordningen.

Vinkeln fick en hel del uppmärksamhet eftersom höger och vänster här kunde enas om en syndabock bakom sociala och ekonomiska påfrestningar. En IT-bubbla och en finanskris senare har den kapitalistiska eliten själv insett att den sitter på Versailles med en uppretad mobb utanför. Ingen oroar sig mer för växande klyftor än stjärnkolumnisten Martin Wolf i Financial Times.

Hårda siffror som visar att de flesta har det bättre än någonsin faller platt. Ingen litar riktigt på vad som sägs, och därför kan en man som Donald Trump säga vad som helst. Det handlar om en stämning snarare än om materiella fakta, om sociologi lika mycket som ekonomi.

Sociologen Ralph Dahrendorf konstaterade att det tar tre månader att skriva en konstitution, tre år att genomföra ett ekonomiskt program och tre generationer att bygga en politisk kultur. Men det var då, när ett mannaminne fortfarande var 70 år. På Twitter är det 70 sekunder, och ingen ”bygger” längre politiska kulturer. De är liksom normer till för att utmanas.

I ”Class and class conflict in industrial society” 1959 förädlade liberalen Dahrendorf den marxistiska definitionen av klasskamp. Det fundamentala var inte tjockleken på plånboken utan maktklyftorna. Snarare än mellan rika och fattiga gick konfliktlinjen mellan ”ordertagare” och ”ordergivare”.

Dahrendorfs terminologi må ha åldrats men hans beskrivning av samhället blir tyvärr mer relevant för varje dag. Epoken, mannaminnet, 1945–2015 är över och på väg att ersättas av … ja vad då? Ingen har något hållbart svar, allra minst ”ordergivarna”.

Efterkrigstidens robusta överenskommelse mellan elit och folk byggde som bekant på tillväxt och sociala reformer. Men det fanns också mer komplicerade förutsättningar, som glömska och enkelhet. I Europa var man tvungen att förtränga stora sjok av det förflutna för att börja om från scratch, med nya samhällsmodeller, i ett etniskt rensat landskap där nästan alla plötsligt levde i homogena stater.

Sedan 1989 har det, som historikern Tony Judt konstaterade i boken ”Postwar” 2005, blivit plågsamt tydligt hur mycket av efterkrigstidens stabilitet som vilade på Hitlers och Stalins verk. Tack vare EU, murens fall och nya folkvandringar är vår världsdel åter multikulturell, ett imperium som kämpar med resultatet av sina egna enastående framgångar, sin attraktionskraft.

Kontrolltornet verkar obemannat. Det beror inte främst på inkompetens utan på ökade förväntningar och exploderande komplexitet på marken. En alltid lockande utväg är att knyta upp lösa trådar genom etnisk och nationell mobilisering – ett recept som Europa redan prövat med apokalyptiska resultat.

Om man ska reprisera något från förra seklet måste det likna 1950-talet och inte 1930-talet. Offentliga investeringar, social ingenjörskonst, repressiv tolerans, en politisk färdriktning – det lugna framåtskridande som sammanfattades i västtyske förbundskanslern Konrad Adenauers devis ”Keine Experimente”. När allting gungar hamnar efterkrigstidens ofta baktalade samhällskontrakt i ett nytt och mildare ljus.

De som illustrerar detta bäst är paradoxalt nog kontraktets argaste kritiker. I boken ”Repressive tolerance” 1965 noterade studentvänsterns gudfader Herbert Marcuse: ”Det som i dag proklameras och praktiseras som tolerans, tjänar i många av sina effektivaste former förtrycket.”

Med samma glasögon kan man läsa terroristerna Röda Armé-fraktionens febriga texter från 1970-talet. Ordkaskader som nyss bara verkade prilliga blixtbelyser nu pelarna i efterkrigstidens demokratibygge: ”FRÅGA: Vilken är er analys av tillståndet i förbundsrepubliken? SVAR: Imperialistiskt centrum, USA-koloni, militärbas. Sammansmältningen av den västtyska imperialismen genom det identiska utsugningsintresset i tredje världens länder och homogeniteten i samhällsstrukturen p.g.a. kapitalkoncentrationen och konsumtionskulturen.”

Av filosofer och dårar ska man höra sanningen. Även det friaste, fredligaste, öppnaste, socialt och industriellt mest utvecklade samhället vilade på auktoritet, på något mått av repression och våldsmonopol. Framför allt vilade det på en kollektiv idé om vad man inte representerade. Vad man hade glömt.

I dag saknas ofta både negativa och positiva referenspunkter. På nätet kokar dialektiken ner till invektiv mellan ”antirasister” och ”patrioter”. I brist på en kärna av gemensam verklighetsuppfattning kretsar mycket kring identitet och position. Att skylla detta på skolan blir en sammanblandning av orsak och verkan. Att skylla det på mångkulturen är inte bara att göra det enkelt för sig utan direkt ansvarslöst.

För Sverige är den nya osäkerheten förstås en chock, manifesterad i näthat, polarisering, fritt fall för statsbärande strukturer. Plötsligt är nationalism den enda politiska kraften med styrfart, en på samma gång logisk och otippad utveckling i världens mest kluvna land – maximalt globaliserat vad gäller näringsliv och migration, maximalt folkhemskt vad gäller välfärd och skatter.

Högt skattetryck och social tillit är två sidor av samma enkrona. Svenskens fantastiska förtroende för det offentliga har illustrerats av den bottenlösa besvikelsen när staten fallerar: ministermord, kronförsvar, färjekatastrof, ubåtshysteri, tsunami, flyktingkris.

Tjattret om massmediers ”mörkläggning” eller Socialdemokraternas ynkliga opinionssiffror döljer ett historiskt jordskred där Sverige bara är en tuva. Samhällskontraktet försvagas överallt. Detta får extra dramatiska effekter där överenskommelsen har varit som starkast.

Flyktinginvandringen är en utmaning i sig men i detta perspektiv mest en katalysator. Viktigare är den snabba teknikutveckling som via marknaden drar isär vinnare och förlorare när hela världen knyts ihop och kompetenskraven ökar. Om de frustrerade väljarna i tomrummet efter medelklassen blir tillräckligt många så riskerar vi, med basebollegenden Yogi Berras ord, ”déjà vu all over again”: populism, protektionism, socialism, fascism …

Utvecklingen beror varken på en ideologisk konspiration för att göra de rika rikare, på dåligt politiskt handlag eller bristande europeisk flexibilitet. I grunden gäller det avsaknaden av en samlande idé, en berättelse som kan matcha förändrade teknologiska villkor. Även folkvandringen har ju sina tekniska förklaringar.

Bara för att det finns ett problem är det inte säkert att det finns en idealisk lösning. Bara för att saker gått snett är det inte säkert att någon är skyldig. Kausalitet är inte den mänskliga hjärnans starkaste sida. Suget efter perfekt renhet och rättvisa, efter radikala grepp, hotar detta underbara öppna samhälle som vi lärt oss att ta för givet.

Jag läser Åsa Linderborgs episka uppgörelse med socialdemokratin i Aftonbladet (, och hör alla dessa 1900-talsmän mumla i bakgrunden: Lasch, Dahrendorf, Judt, Marcuse, Baader. Linderborg skriver: ”Reformismens styrka var att den ständigt bekräftades. En tredje semestervecka blev en fjärde, vi fick ATP och barnbidrag. Mot ett sånt facit hade en revolutionär inte mycket att sätta emot. Socialdemokraterna har slutat intressera mig, de liksom finns inte. Tänker jag på dem, känner jag mig likgiltig. Det är mycket värre än att hysa ilska. Om socialdemokraterna så fick tre timmars egen sändning på prime time, skulle de inte kunna förklara varför vi ska rösta på dem.”

Åsa Linderborg är kulturchef i ett av landets största medier och har doktorerat i historia, med alla normala mått en representant för eliten. Men hon räknar ut mannaminnets statsbärande parti (som hon själv är akademisk expert på) från vänster, från en folklig utgångspunkt.

Symboliken är förödande. Elit, folk och medier hackar tillsammans på kvarlevorna av gårdagens samhällsingenjör. Men vad tänker vi oss i hens ställe?

I den mån tomrummet diskuteras i Sverige är det i termer av Stefan Löfvens torftiga språk eller oppositionens krumbukter för att slippa regera med ungefär samma politik. Betydligt större frågor ligger i luften, och det brådskar att formulera svaren.