Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Därför lever myten om den judiska konspirationen

Utøya, Norge.
Utøya, Norge. Foto: Peter Claesson

Anders Behring Breivik ansåg att Skandinavien förråtts av en kulturmarxism med rötter i den så kallade Frankfurtskolan. I den konspirations­tanken förenas hatet mot såväl judar som det mång­kulturella samhället, skriver sociologen Klas ­Gustavsson.

Historiken Håkan Blomqvist har beskrivit en antisemitisk retorik som löper samman med en antikommunism. Talet om judebolsjevismen var en del av Hitlers propaganda. Den ryska revolutionen antogs vara ett verk av judiska grupper. Såväl judarna som kommunisterna framställdes som ett hot mot den nationella gemenskapen och antogs förebåda apokalypsen.

Även i dag florerar myterna om en judisk-marxistisk-konspiration, men nu uttryckt med en förnyad vokabulär. Dagens signalord är: kulturmarxism, politisk korrekthet och mångkulturalism.

Frankfurtskolan – eller ”den kritiska teorin” – är beteckningen på en spretig och mångfasetterad samhällsteoretisk strömning som växte fram vid Institutet för social forskning i Frankfurt under 1930-talet. Frankfurtskolans teoretiker kan sägas företräda en marxism som var odogmatisk i den meningen att den integrerade teorier från andra idéströmningar som till exempel psykoanalys och tysk idealism i det egna teoribygget. Så gott som alla i den första generationens kritiska teoretiker hade judisk bakgrund och tvingades därför i landsflykt efter det nazistiska maktövertagandet.

I amerikansk exil författade så Max Horkheimer och Theodor Adorno klassikern ”Upplysningens dialektik”. I syftet att ”lägga grunden till ett positivt upplysningsbegrepp” kritiserar Horkheimer och Adorno en upplysningsidé som vanställts till blind maktutövning. Här behandlas samtidsfenomen som antisemitism och fascism och i en av bokens uppsatser kritiseras den framväxande kulturindustrins massbedrägeri. Under åren i USA skulle de också vara med om att genomföra en banbrytande attitydundersökning om antisemitiska fördomar och den auktoritära personligheten.

Den sverigedemokratiska nättidningen Samtidenägnade i höstas en hel artikelserie åt Frankfurtskolan. Dess inflytande framställs som närmast obegränsat eftersom det verkade ”överallt och samtidigt ingenstans”. Till och med borgerliga politiker står under Frankfurtskolans påverkan. I den sista artikeln levereras en häpnadsväckande slutsats. Artikelförfattaren leker med tanken att de marxistiska filosoferna i själva verket inte alls var marxister utan i stället ”intellektuella som insåg att de kunde utnyttja marxismen för att främja sina egna ambitioner”.

I våras närmade sig den förre etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg frågan om kulturmarxismens utbredning på ett liknande sätt. I en bloggtext som sedan återpublicerades på den högerextrema nätsidan Exponerat gick han direkt på saken: ”Jag startar med att i giftskåpet rota rätt på temat judar. Inom vissa politiska läger är det i dag helt ok att vara kritisk mot Israel och israelisk politik men att kritisera judar är fortfarande tabu […]”

Arnstberg övergår sedan till att argumentera för att det på 1920- och 30-talen fanns högst förnuftiga skäl till judehatet. För det första hade judarna avrättat Jesus. För det andra ansågs bolsjevismen vara ett judiskt påfund (Arnstberg påminner om att Marx, Lenin och Trotskij hade judisk bakgrund). För det tredje fanns det vid den här tiden flera mäktiga och rika judar. Genom studierna av antisemitism och den auktoritära personligheten har Frankfurtteoretikerna sedan lyckats pådyvla västvärlden en skuld för Förintelsen. Denna skuld hos den kristna världen har enligt Arnstberg blivit ideologi för alla möjliga grupper: kvinnor, invandrare och homosexuella. Arnstberg beskriver kulturmarxismen som ”en parasitär rörelse” och knyter så an till ett antisemitiskt språkbruk.

Dessa texter skvallrar inte om några djupare inläsningar av den kritiska teorin, men det går att förstå vilken sekundärlitteratur som man lutar sig mot. I USA har det vuxit fram en politiskt konservativ genre av konspirativa teorier om Frankfurtskolan.

Den kulturkonservative skribenten William S Lind skriver och föreläser om vad han kallar för ”den politiska korrekthetens” eller ”kulturmarxismens” ursprung. Efter första världskriget hade marxismen lidit nederlag, vilket ledde till en strategiförändring. I stället för att försöka erövra den ekonomiska och politiska makten i samhället övergick marxisterna till en kamp om den kulturella ledningen.

I Linds historieskrivning blir andra världskriget viktigt, men inte på grund av kriget eller Förintelsen. I stället är det de judiska flyktingarna från Frankfurt som tog marxismen till USA som är den verkligt historiska händelsen: ”I Amerika skiftade de fokus från att arbeta med att förstöra det tyska samhället till att i stället attackera sitt nya hemland. ”Med denna formulering gör Lind Frankfurtteoretikerna ansvariga för den förödelse som de flytt ifrån.

I svenska tidningar förekom ordet ”kulturmarxism” knappt alls före terrordåden i Norge 2011. Det kompendium som Anders Behring Breivik ville sprida genom sitt terrordåd var i mycket influerat av counterjihad­rörelsens antimuslimska retorik. Men ett annat bärande tema handlar om hur Europa och i synnerhet de skandinaviska länderna förråtts av en ”kulturmarxistisk elit”. De första femtio sidorna i terroristens textsamling är ett rent plagiat av en antologi med texter som Lind skrivit eller redigerat och handlar om Frankfurtskolan. Man kan gissa att Breivik hittat dessa texter via sin idol – den norske skribenten Fjordman – som tidigare hade åberopat samma skrift.

På sin blogg lyfter också Arnstberg fram den amerikanske utvecklingspsykologen och antisemitiske ideologen Kevin MacDonald. MacDonald har skrivit flera böcker i vilka han påstår att judarna har utvecklat en särskilt framgångsrik ”gruppevolutionär strategi”. Detta innebär att judar genom framgångsrik fortplantning, genetisk förädling och etnisk medvetenhet lyckats omforma den västerländska kulturen så att den gynnar det egna gruppintresset.

MacDonalds bok ”The culture of critique” har getts ut på svenska av nynazistiska Nordiska förlaget i översättning av en känd svensk Förintelseförnekare. MacDonald ser i Adornos kritik mot antisemitismen och den auktoritära personligheten ett försök att patologisera alla icke-judiska gruppgemenskaper.

I den gängse historieskrivningen talas om ett generationsskifte inom Frankfurtskolan där Horkheimers och Adornos idéer togs i arv och självständigt utvecklades av deras lärjunge Jürgen Habermas. Habermas är en försvarare av både demokratin och förnuftstanken och gick redan 1980 i skarpt angrepp mot de franska poststrukturalistiska tankar som han menade ersatte maktkritik med social apati. Men i konspirationsteorierna om Frankfurtskolan går det en rak linje mellan den kritiska teorin och det som brukar kallas för postmodern dekonstruktivism. MacDonald ser kopplingen i det att dekonstruktivismens främste filosof Jacques Derrida var jude.

Förre Yaleprofessorn Paul Gottfried har tagit MacDonald i försvar. Gottfried håller sig visserligen borta från genetiken men lyfter fram judarna som den mest framgångsrika minoritetsgruppen i nedbrytandet av den västerländska kristna civilisationen. Gottfried skriver om hur judiska lobbygrupper i USA kommit att diktera den amerikanska Mellanösternpolitiken.

Samma tankar finner vi hos den kände konservativa politikern Pat Buchanan, som arbetat åt såväl Nixon som Reagan. I sin bok ”The death of the west” från 2001 ägnar han flera sidor åt att beskriva hur Frankfurtskolans idéer undergrävt den västerländska kulturen genom att förebrå den kristna civilisationen för att ha gett upphov till fascism och antisemitism.

En forskare som undersökt konspirationsteorierna om kulturmarxismen är den amerikanske historiken Martin Jay. Jay har skrivit ett av de verkliga standardverken om Frankfurtskolan och är själv en anhängare av den kritiska teorin, men 1999 medverkade Jay i William S. Linds tv-dokumentär om kulturmarxismen. Jay har här rollen att i några korta filmsekvenser rabbla läroboksmässiga baskunskaper om Frankfurtskolan. Först senare förstod Jay att han utnyttjats som nyttig idiot för att ge vetenskaplig legitimitet åt Linds berättande.

Jay spårar konspirationsteorierna till en artikel från 1992 publicerad i en tidskrift kopplad till rörelsen runt Lyndon LaRouche, som i Sverige representeras av Europeiska arbetarpartiet (EAP). Teorin har sedan dess dykt upp i andra märkliga sammanhang. Jay berättar om den litauiskfödde författaren Daniel Estulin, som skrivit en bok i vilken han återupprepar den kända konspirationsteorin om Bilderberggruppens globala styre, men också lanserat idén om att Usama bin Ladin i själva verket var CIA-agent.

Estulins bok vann gillande hos den kubanske diktatorn Fidel Castro. I ett utdrag ur boken som Castro återgav i regim­tidningen Granma 2010 berättas det om hur Rockefellerfamiljen i maskopi med Frankfurtskolans teoretiker under 1950-talet iscensatt en listig plan där rockmusiken användes för att avleda massornas kamp för medborgarrätt och social rättvisa. Så blir Adornos kritik av kulturindustrin förvanskad till en apologi för populärmusik. Och så går det konspirativa tänkandet hela varvet runt på den politiska skalan – från Pat Buchanan till Fidel Castro.

Antisemitismens konspirativa världsbild kan utgöra en lockelse för både vänstern och högern. Socialister vänder sig mot en ekonomisk makt som är anonym och oåtkomlig. Här kan föreställningen om mäktiga judar smyga in som en del av förklaringen. ”Antisemitism är socialism för dumbomar”, som den tyske marxisten August Bebel sägs ha uttryckt det. Politiskt konservativa vänder sig i stället mot ett kulturradikalt debattklimat, och även här tycks idén om judiska marxistiska konspiratörer alltjämt vara en lockelse.