Kulturdebatt

Därför måste vi lura hjärnan att bli moralisk

Författaren och läkaren P C Jersild.
Författaren och läkaren P C Jersild. Foto: Claudio Bresciani / TT

Evolutionen har inte hunnit anpassa våra hjärnor till globaliseringens utmaningar. Fortfarande värnar den automatiskt om den egna gruppen och är i grunden främlingsfientlig. P C Jersild läser ett tankeäventyr.

Förr kom moralen uppifrån, från Gud. Sedan fick vi moralen utifrån från våra föräldrar. Sedan några år tillbaka kommer moralen inifrån – åtminstone om man får tro den nya experimentalfilosofin. Under den rubriken arbetar filosofer, hjärnforskare och kognitionsforskare ihop och utsätter försökspersoner för knepiga konfliktsituationer – som i ”fångarnas dilemma” – medan en kamera avläser vad som händer i hjärnan.

Hjärnan arbetar med två hastigheter: en snabb och intuitiv process styrd av känslor. Känslor, som rädsla, driver oss att handla snabbt. Tid att tänka efter finns inte, det hela sker automatiskt och omedvetet. Hjärnan kan också arbeta långsamt och eftertänksamt inför problem då magkänslan inte räcker. Men då det medvetna systemet är energikrävande, försöker hjärnan om möjligt peta över processen till automatiken. När vi en gång mödosamt lärt oss något, som att cykla, behöver vi inte tänka efter; vi hojar vidare på autopiloten.

Vi föds med en rad program i hjärnan, för såväl språkinlärning som gång på två ben. Men eftersom evolutionen går så långsamt tvingas vi leva med program avsedda för överlevnad i en helt annan värld än den nuvarande. Detta har varit känt länge, men det är först nu som forskarna har börjat granska hjärnans inpräntade moral och fråga sig om denna i själva verket är kontraproduktiv. Inför ett moraliskt dilemma ”känner” vi ofta vad som är rätt eller fel. Men ibland räcker inte intuitionen om vi står inför ett nytt moraliskt val. I det läget måste man slå på eftertänksamheten. De två systemen kan då råka i konflikt: vi känner för en sak men inser att vi måste handla tvärtom.

Med hjärnavbildning kan man se vilka delar av hjärnan som aktiveras av de olika systemen. Vi behöver inte gå in på detaljer. Det räcker med att veta att magkänslan, ”samvetet”, sitter på framhjärnans insida bakom näsroten och är kopplad till känslocentrum i amygdala. Medan den långsamma eftertänksamheten styrs av ett område utanpå framhjärnan som är centrum för logiskt övervägande och planerande.

Om detta har Harvardprofessorn Joshua Greene skrivit en fascinerande bok, ”Vi och Dom” (Fri Tanke 2014, översatt av Jim Jakobsson). Titeln kommer av det faktum att varje människa är en del i en grupp, eller stam. Samtidigt är varje individs biologiska, egoistiska mål att sprida sina gener. Men om alla individer tillåts vara ohejdade egoister skulle gruppen splittras. Denna balansgång mellan individualism och kollektivism regleras av de båda moralsystemen i samverkan: snabbsystemet styrs av känslor som habegär och erotisk attraktion, men kan bromsas av skuld och skam som håller oss på mattan. Skulle detta inte räcka kan den tröga eftertanken slås på för att likt ett bannande överjag ta oss i kragen.

Systemen har dock en farlig nackdel: de är anpassade för samarbete inom den egna gruppen. Snabbsystemet varnar för allt konstigt och är i grunden främlingsfientligt, medan eftertanken kan verka i båda riktningarna. Vi kan använda vårt fina kreativa tänkande för att hävda vår grupps intresse på främlingars bekostnad – men också för att hitta kompromisser med andra grupper.

Vi måste – skriver Greene – acceptera att grupper (stammar, partier, nationer) inte bara har olika intressen utan också olika moraluppfattningar. Det kan vara snart sagt omöjligt att rubba förutfattade meningar eftersom de i grunden är intuitiva och känslomässiga. Vi böjer oss bara för fakta i den mån fakta stödjer vår sak. Går fakta oss emot använder vi gärna vårt kreativa tänkande till att ”rationalisera” bort obekväma fakta.

Lösningen skulle då vara att hitta en metamoral – en ”övermoral” – som alla kan om inte precis hylla så i varje fall vara beredda att överväga. Metamoralen bygger på upplevelser som lycka och lidande. Alla, skriver Greene, föredrar lycka framför lidande. Eller, eftersom sökandet efter lycka har en dålig klang, kan man säga att vi alla strävar efter att undvika lidande. (När någon ber mig definiera lycka, brukar jag svara: när tandvärken släpper.).

Den positiva upplevelsen (lyckan) kallar Greene metamoralens valuta. Metamoralen går ut på att maximera mänsklighetens lycka. Om någon har hört det förut, så brukar uppfattningen kallas utilitarism eller konsekvensetik: att maximera lyckan opartiskt. Det som till slut gäller är en handlings konsekvenser.

Låt vara att det inte är direkt enkelt att komma överens om vad som menas med goda konsekvenser. Om det alls ska vara möjligt måste bedömningen vara opartisk; min lycka är inte mera värd än din. Moral som bygger på heliga skrifter eller gudsord är därför oanvändbara som metamoral eftersom de kan kräva absolut tolkningsföreträde oberoende av konsekvenserna.

Det finns enligt Greene tre i västvärlden aktuella moralsystem: Aristoteles dygdemoral, Kants pliktetik och utilitarismen. Dygdemoral sägs vara ett stamtänkande där det centrala, dygderna, definieras av den egna gruppen. Kant å sin sida fäster stor vikt vid ”morallagen inom mig”, något som enligt Greene inte är att lita på, eftersom intuitionen är primärt främlingsfientlig och förleder Kant till att kalla svarta ”borna slavar”. Alltså skulle bara den tredje moralen, utilitarismen/pragmatismen, kunna fungera som metamoral i en globaliserad värld där olika stamintressen konkurrerar och kolliderar. Greene beklagar att utilitarism, likt lycka, har fått en nedsättande klang, särskilt dess synonym nyttomoral. Men det måste vi sätta oss över, ty konsekvenser är i längden det enda som går att diskutera mellan vitt skilda grupper.

Utilitarismen är kontroversiell, inte blott för att den anses ytlig, utan för att den kan leda till absurda konsekvenser. En maximering av lyckan säger inget om fördelningen. Ett ofta anfört exempel är fyra människor som behöver ett nytt organ för att överleva. De träffar på en frisk person och hävdar då att för att maximera lyckan måste den friske dödas och hans organ transplanteras till de fyra. På plussidan fyra liv, på minussidan en död. För att hindra detta är den klassiska lösningen att förse människor med mänskliga rättigheter med absoluta förbud, som att ta någons liv för att främja en annans överlevnad.

Greene, som anser mänskliga rättigheter vara resultatet av ett cirkelbevis, menar att utilitarismen kan fungera utan rättigheter. I och för sig erkänner han att rättigheterna är en sorts försäkringar, men helst vill han klara sig utan dem. I praktiken, skriver han, skulle utilitaristen aldrig göra något så absurt som i organexemplet. Jag är inte lika säker. Själv är jag väl någon sorts utilitarist – men jag vågar inte vara utan mänskliga rättigheter som kan vara den svages enda försvar mot de starka.

Boken rymmer mycket mer än ett kort referat kan rymma. Hans genomgång av abortdebatten är både roande och oroande: han finner att varken motståndarna eller de som är för abort har tillräckligt goda argument. Intressant är också Greenes polemik med en annan forskare på området, psykologiprofessorn Jonathan Haidt. En spridd uppfattning, inte minst i den svenska kulturdebatten, är att värdekonservativa (kristdemokrater, sverigedemokrater, moderater) är okänsliga för andras lidande, för att inte säga onda – medan liberaler (alla till vänster) visserligen erkänns vara känsliga för andras lidande men samtidigt är populistiska, för att inte säga korkade.

Haidt menar att liberaler snarare är ensidiga och lider av dövhet för vissa moraliska värden. Medan värdekonservativa är lyhörda för en större spännvidd av värden. För att undersöka sin hypotes identifierar Haidt sex ”moraliska grunder”: omsorg/skada, rättvisa/bedrägeri, lojalitet/svek, auktoritet/omstörtning, helighet/besudlande och frihet/förtryck. Sedan har han undersökt moraluppfattningarna hos liberala respektive konservativa amerikaner. Och fått sin hypotes bekräftad: liberalerna lider av ett ”moraliskt underskott” och är döva för lojalitet, auktoritet och helighet; i stället bejakar de omsorg, rättvisa och frihet. Medan de konservativa visar sig ta lika hänsyn till alla sex kategorierna. Konservativa är också bättre på att förutsäga hur liberaler kommer att ställa sig till moraliska frågor, än tvärtom. Greene – själv liberal – menar att liberalernas djupa känslor för omsorg, rättvisa och frihet väger tyngre än de konservativas moraliska bredd. Och att liberalernas underskattning av lojalitet, auktoritet och helighet i själva verket är positiv och gagnar en universal moral som utilitarismen.

Likt optimister som Steven Pinker och Hans Rosling anser Joshua Greene att världsutvecklingen i det stora hela går framåt: fattigdomen och krigen har minskat. Hjärnan har under evolutionens gång lärt sig att hjälpligt hantera den egoistiska människans nödvändiga inordning i sin grupp (Jag kontra Oss). Men hjärnan är dåligt anpassad att hantera motsättningen mellan grupper (Vi kontra Dom). Greene listar tre vi-kontra-domproblem som återstår: terrorismen, massförstörelsevapnen och miljöförstöringen. För att klara dem måste vi föra våra urmodiga hjärnors intuition bakom ljuset. Eller för att citera Wittgenstein: ”moralen kan klättra upp på evolutionens stege och sedan sparka bort den”.

En del kommer säkert att bli provocerade av bokens biologiska förklaringsmodeller och Greenes plädering för utilitarismen. Men hur som helst har Greene med ”Vi och Dom” skrivit en högst stimulerande, rolig och pedagogisk bok – ett riktigt tankeäventyr.

Fakta:

Joshua Greene

”Vi och Dom”

Övers: Jim Jakobsson

Fri Tanke förlag