Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Därför tror skolforskare inte längre på disciplin

”Förvrängning är en metod som Björklund använt sig av under hela sin karriär som skoldebattör och skolpolitiker.”
”Förvrängning är en metod som Björklund använt sig av under hela sin karriär som skoldebattör och skolpolitiker.” Foto: LOTTA HARDELIN

I dag börjar jullovet för elever runt om i landet. Skolan de går i ifrågasätts ständigt – med Jan Björklund etablerades bilden av ett akut behov av tidiga betyg och hårdare disciplin. Men är det vägen? Eva-Lotta Hultén diskuterar ny forskning om lärande.

Det senaste året har allt fler börjat ifrågasätta idéerna om hårdare krav och tidigare betyg i skolan. Det gäller även liberala debattörer, och från forskarhåll har kritiken varit hård länge. När en ny regering röstades fram i september var vi därför många som hoppades på att det skulle leda till en ny skolpolitik. Riktigt så enkelt blev det nu inte. Alliansen, med stöd av Sverigedemokraterna, kan fortsätta diktera villkoren för skolan. Det ger anledning till oro även för kommande kunskapsresultat.

När Jan Björklund förra året presenterade sin utredning om forskningsstödet för hans reformer (”Det tar tid”), konstaterade den handplockade utredaren på punkt efter punkt att stödet antingen var svagt, obefintligt eller att det saknades forskning. Björklund hävdade ändå att rapporten visade på goda effekter för hans reformer (och eftersom journalister i dag inte har tid att läsa långa utredningar så uteblev ifrågasättandet).

Förvrängning är en metod som Björklund använt sig av under hela sin karriär som skoldebattör och skolminister. När han började hävda att det gick dåligt för den svenska skolan presterade Sverige exempelvis över, eller en bra bit över genomsnittet i alla Pisadelarna. Men Jan Björklund har varit skicklig på att formulera sig och servera medierna det de vill ha: kris och konflikter.

Journalister har inte varit svårbedda när det gällt att framställa en kamp mellan dem som är emot kunskap, de flummiga, och dem som är för; trots att några debattörer som är emot ”kunskap” inte finns. Bara debattörer som vill nyansera synen på vad kunskap är, vilken kunskap som är viktig och på hur skolan bör arbeta för att förmedla den. I spalter och debattprogram har det också varit fritt fram för vilt tyckande utan grund i någon kunskap om hur lärande går till. Lite paradoxalt eftersom de där tyckarna så unisont framhållit vikten av mer kunskap i skolan. Är kunskapsinhämtning bara för elever?

Så har den tydliga kampen mellan ”kunskapsskolan” och ”flumskolan” blivit ett självspelande piano de senaste 15 åren. Men inte mycket är nytt när det kommer till skolan. Under hela 1900-talet har striden mellan ”traditionalister” och ”progressivister” rasat. Kort sammanfattat anser de förra att kunskap är fakta som ska förmedlas från lärare till elev med traditionella metoder och är lätt mätbart, och de senare att kunskap är processbaserad och måste sättas i relation till eleven och omvärlden – meningsfullhet är ett nyckelord. Skillnaderna kan också beskrivas i synen på eleven som passiv mottagare eller som aktiv medskapare av kunskap.

Det var kring det förra sekelskiftet som ett ifrågasättande av den etablerade skolan började få fäste både i USA och i Europa. Nytänkarna vände sig emot skolans fixering vid drill och disciplin, den skarpa ämnesuppdelningen och bristen på anpassning till individerna. Den amerikanske pedagogen John Dewey drev en experimentskola i Chicago där ett friare undervisningssätt prövades och han blev progressivismens främste företrädare. Inte bara tankens utan också handens kunnande skulle ses som viktigt. Eleverna skulle uppmuntras att tänka och ifrågasätta, ämnesuppdelningen brytas upp, undervisningen kopplas till samhället utanför skolan och hänsyn tas till elevernas kunskaper och intressen. Hans idéer fick stor spridning. I Sverige fick Ellen Keys bok ”Barnets århundrade”, med liknande tankar, stort genomslag och spreds även den internationellt. Men det är skillnad på teori och praktik. Visserligen öppnades skolor som byggde på progressivismens idéer. Göteborgs högre samskola, som startade redan 1901 (av en grupp liberaler) och internatet Viggbyholmsskolan, som drog igång 1928, är några exempel, men de var få. Något bredare genomslag i skolan generellt var det inte tal om. Efterhand smög sig Deweys idéer ändå in i skolmedvetandet och i läroplanerna, både under socialdemokratiskt och så småningom borgerligt styre. Exempelvis folkpartiet stod periodvis tydligt på den progressiva sidan (den så flumanklagade läroplanen från 1994 antogs under borgerlig regering, liksom den föregående från 1980; så när Jan Björklund går på om den socialdemokratiska flumskolan måste det alltså vara den skola som styrdes av läroplanen från 1969, och dem före det han avser).

Under 70-talet kan man börja tala om en ”statsprogressivism” i Sverige med stark inriktning på individualisering av undervisningen – men i övrigt ganska urvattnad, som progressivism betraktad. Det fanns ändå de som tyckte att allt hade gått för långt och ville se en återgång till det som varit. Den så kallade Kunskapsrörelsen växte sig under slutet av 70-talet och början av 80-talet stark. Skolan anklagades för slapphet, låga krav och bristande ordning. Dess företrädare ville se traditionell undervisning, mer prov, läxor och betyg, färre grupparbeten och mindre elevinflytande. Ändå gick det bra för de svenska eleverna. Så vad handlar traditionalisternas oro om? Är det en rädsla för det man har svårt att begripa?

Det är inte lätt att förändra skolan. Alla har vi gått där, alla vet vi hur en riktig skola ”ska” se ut. Traditionalisternas budskap har en fördel gentemot progressivisternas genom att vara enkelt: tala om för eleverna vad de ska kunna, förhör dem, sätt betyg, klart. Progressivisterna envisas med att resonera och relativisera – det de säger kräver mer ansträngning att förstå. Det kräver helt enkelt den förmåga att reflektera och tänka kritiskt som de förespråkar att skolan ska arbeta med att utveckla.

Samtidigt har det ibland funnits fog för en del av traditionalismens kritik mot det progressiva arbetssättet. På sina håll har det förekommit för mycket ogenomtänkt grupparbetande, elever i behov av styrning har släppts vind för våg, och kanske söker inte alla elever kunskap av sig själva. Men lösningen på det kan inte vara att avskaffa grupparbeten eller eget arbete, eller att utgå från att barn bara lär sig med hjälp av piskor och morötter. Samhället behöver ju människor som kan arbeta i grupp, därför bör barn träna på det i skolan. Vi behöver människor som kan ta ansvar för sitt eget lärande och driva projekt, därför behöver de träna på det med. Samhället behöver också nyfikna människor som vågar ta initiativ, därför måste skolan vara försiktig så att man inte tar de egenskaperna ur eleverna. Inte bara vad vi undervisar om utan också hur är av stor betydelse för hur barn lär och utvecklas. Och barn är inga datorer som ska programmeras, relationer spelar roll. Ropen på att lärare bara ska undervisa och inte behöva lägga kraft på det sociala är absurda. Framför allt för yngre barns lärande är relationen till läraren mycket viktig. Forskaren Lennart Grosin, som studerat vad som gör skolor effektiva, kallar det för pedagogisk kärlek.

Dagens progressivister hävdar att ansvarstagande, samarbetsförmåga, initiativkraft och kritiskt tänkande inte är något man enkelt kan mäta. Traditionalismens rigida kunskapssyn och mätfixering riskerar därför få dessa, och många andra svårmätbara förmågor, att hamna i skymundan. Det gynnar varken samhället eller individerna på sikt, och det riskerar dessutom att få många unga att tycka att skolan är dödande tråkig. Varför ska vi göra så, när det nu inte finns några kända motsättningar mellan faktakunskapande och eget tänkande, initiativtagande, elevinflytande och kreativitet? Tvärtom, den som drivs av lust att lära lär sig bättre och kunskaperna sitter kvar längre.

Striden mellan traditionalister och progressivister är i dag, precis som för hundra år sedan, internationell. I USA fick traditionalisternas vurm för tester, kontroller och tragglande starkt fäste under president Bush, med bland annat programmet No child left behind. Barack Obama tog över stafettpinnen och sjösatte Race to the top.

Men denna mät- och disciplinkultur har börjat möta alltmer motstånd. En av de främsta kritikerna är numera Diane Ravitch, utbildningsprofessorn som en gång var med och utformade No child left behind. Hon har, efter att ha studerat effekterna, kommit till slutsatsen att de reformer hon då rekommenderade är kontraproduktiva och skriver nu kritiska böcker och artiklar om det negativa med mätande och testande.

I sin bok ”The death and life of the great American school system” konstaterar hon: ”Skolan misslyckas om elever lämnar den med kunskapen om hur man väljer rätt svar på en fleralternativsfråga men är oförberedda för att leva tillfredsställande liv, agera som ansvarsfulla medborgare och göra goda val för sig själva, sina familjer och samhället.” Och i våras skrev hon tillsammans med en lång rad skolforskare från bland annat USA, England, Nya Zeeland, Kanada och Sverige ett öppet brev, publicerat i The Guardian, till OECD:s utbildningsenhetschef Andreas Schleicher, där de uttryckte sin stora oro för vad Pisatesterna (som det är OECD som står bakom) gör med skolsystemet: mätfixering, kortsiktighet, ytlig syn på lärande, en reducering av skolans uppgift till att bara handla om samhällsekonomi och inte om demokrati och välbefinnande, främjandet av vinstdrivande företag i skolans värld, ökad stress för både lärare och elever, mindre professionell frihet för lärarna och en mer ensidig undervisning.

Också i Sverige har kritiken mot det myckna testandet, tidigare betyg och mer disciplin alltså börjat komma upp. För inte länge sedan hade traditionalisterna det självklara tolkningsföreträdet och närmast monopol på att synas i medierna. Så är det inte längre och det har vi alla stor anledning av känna hoppfullhet inför. Människan och lärandet är så oerhört mycket mer komplext och fantastiskt än vad traditionalismen låter oss tro.