Kulturdebatt

Därför vore konflikten i Palestina enkel att lösa

Konflikten mellan israeler och palestinier är ett historiskt och globalt undantag. Att omvärlden har tolererat detta i decennier är en gåta, menar historikern Yuval Noah Harari.

I det tidiga 2000-talet kan världen glädjas åt en era av aldrig tidigare skådad fred. Inte bara har antalet internationella krig och deras intensitet minskat: själva definitionen av fred har ändrats. För inte länge sedan betydde fred ”ett tillfälligt krigsuppehåll”. Också när två länder ”hade fred” var ett krigsutbrott dem emellan inte otänkbart. De internationella relationernas järnlag postulerade att ”för var två närliggande stater finns möjligheten att de kommer befinna sig i krig inom ett år”. Om det var fred mellan Tyskland och Frankrike 1913, så var det ändå helt vettigt att anta att de skulle slita varandra i stycken 1914.

På 2000-talet har denna djungelns lag upphävts och begreppet ”fred” har fått en ny innebörd. I dag är fred inte blott ”ett tillfälligt krigsuppehåll” utan snarare ”krigets osannolikhet”. När man i dag säger att det råder fred mellan Tyskland och Frankrike menar man att ett krigsutbrott är otänkbart.

Denna nya sorts fred råder mellan de flesta av världens länder. Det är högst osannolikt att fullskaligt krig skulle utbryta nästa år mellan Spanien och Marocko, Malaysia och Thailand, eller Brasilien och Uruguay. När den brasilianska regeringen dryftar statsbudgeten för 2015, är det omöjligt att föreställa sig att försvarsministern skulle resa sig ur stolen mitt i sammanträdet, slå näven i bordet och hojta ”Vänta nu ett tag! Om vi vill invadera och erövra Uruguay då? Det räknade ni inte med. Vi måste lägga undan några miljarder dollar så att vi kan finansiera denna erövring.”

Det finns i och för sig några få platser där försvarsministrar fortfarande säger sådana saker, och det finns platser där den nya freden inte har lyckats finna fäste. Israel–Palestinakonflikten är ett av dessa undantag. Tre anomalier, avvikelser, gör konflikten särskilt sällsam.

Genom historien har de flesta politiska enheter levt under ständigt hot mot fortlevnaden av sina grannar. Vare sig du var polack, mohikan eller zulu – du visste att grannarna när som helst kunde invadera din mark, slå ut armén, undertrycka eller sända dig i exil och svepa ditt kungarike eller din stam från jordens yta.

I 2000-talets värld finns det fortfarande en uppsjö gränsdispyter, konflikter om landområden, inbördeskrig och regimskiften. Men den breda majoriteten av nationer behöver inte längre frukta för sin existens. Sedan 1945 har det aldrig hänt att en brett erkänd FN-stat eliminerats med våld. Saddam Hussein försökte göra just detta med Kuwait, men en internationell koalition stoppade honom och gjorde klart att vi inte längre lever på Nebukadnessars eller Djingis Khans tid.

Detta beskydd har förlänats också stater som tillkommit efter godtyckliga överenskommelser mellan kolonialmakter; stater som saknade genuin nationell identitet och som existerade i teorin snarare än praktiken. Efter den formella självständigheten har åtskilliga afrikanska stater upplösts i totalt kaos. Men även om deras grannar gärna lagt sig i dessa staters affärer har de aldrig utnyttjat situationen till att helt förinta en förfelad nation.

Israel är den enda nation i världen som är internationellt erkänd av en bred majoritet men ändå hotas till sin existens av sina grannar. De flesta staterna i närområdet vägrar erkänna dess rätt att existera och kungör ofta sina avsikter att utplåna Israel från kartan.

Genom historien har det aldrig funnits några gemensamma överenskommelser om vilka politiska modeller folk ska anamma. Några organiserade sig i stammar, andra i feodala kungariken. Några områden styrdes av imperier, andra av stadsstater. Det fanns också stora landområden som helt saknade politisk organisation.

Men efter 1945 har en ny global ordning uppstått som för första gången i historien erkänner endast ett legitimt politiskt arrangemang: den suveräna staten. Om man studerar världskartan kan man se att det inte längre finns några stamsammanslutningar, självständiga stadsstater eller imperiekolonier. Frånsett några mindre undantag – som Vatikanstaten och det amerikanska men självstyrande Puerto Rico – är kartan indelad i färgade bitar som representerar suveräna stater. Det är sant, att på platser som Somalia och Afghanistan är den suveräna staten mer fantasi än verklighet, men den internationella ordningen vill inte erkänna något annat än den fantasin.

Det finns emellertid två platser på jorden som ger kartograferna huvudvärk: Antarktis – och Judéen, Samarien och Gazaremsan. Antarktis är ingen suverän stat, och enligt 1959 års Antarktisfördrag gör ingen stat anspråk på det. Men Antarktis har ingen bofast befolkning och består mest av is och pingviner, så kartograferna nöjer sig med att färga området vitt.

Fallet med Judéen, Samarien och Gazaremsan är mycket mer komplicerat. Miljoner människor bor i dessa områden, men inte en enda stat har hävdat suveränitet där. Jordanien och Egypten har avstått alla anspråk, Israel har aldrig annekterat (förutom östra Jerusalem), och Palestina finns ännu inte. I praktiken styr Israel dessa områden som om de vore 1800-tals­kolonier. Men 2000-talets globala system vill inte kännas vid en sådan politisk modell, och kan tänka sig stå ut med den endast genom att betrakta den som ett ”tillfälligt arrangemang” i väntan på en ”lösning”. Judéen, Samarien och Gaza är därmed de enda av jordens befolkade områden som så påtagligt avviker från den förhärskande globala ordningen.

Många områden i världen slits mellan två stater. Både Ryssland och Ukraina hävdar att Krim är deras. Men ett territorium befolkat av miljoner människor som inte en enda stat gör anspråk på? Något sådant kan bara hittas mellan Jordanfloden och Medelhavet.

Den globala ordningen föredrar kompromiss och fred framför rättvisa. Det är till exempel därför som den globala ordningen håller fast vid de godtyckliga gränser som europeiska stater ritade upp under kolonialeran. Det är helt klart att gränserna för de flesta stater i Afrika och Mellanöstern fastställdes av europeiska diplomater utan någon som helst hänsyn till den lokala befolkningens historia, ekonomi eller önskemål. Men varje försök att dra nya, mer ”rättvisa”, gränser skulle leda till oändliga dispyter, så den globala ordningen har valt den pragmatiska lösningen att helighålla de existerande gränserna.

Den globala ordningen har en liknande ståndpunkt i frågan om flyktingar. I de flesta fall bryr den sig mer om att förse flyktingar med mat, tak över huvudet och arbeten än om rättvisa. När den nya globala ordningen utformades efter andra världskriget, flödade Europa och Asien över av flyktingar. Över 12 miljoner tyskar förlorade sina hem i Östeuropa. Runt 14 miljoner hinduer, muslimer och sikher tvångsförflyttades från Pakistan och Indien. En och en halv miljon polacker kördes ut ur Sovjetunionen, en halv miljon ukrainare ur Polen och cirka 350 000 italienare ur Jugoslavien. Hundratusentals judiska överlevande från Förintelsen tvingades lämna sina fosterländer. Ungefär 700 000 palestinier kördes i väg från Israel, medan ett liknande antal judar kördes i väg från arabstater. En bred majoritet av dessa flyktingar rotade sig på nytt i sina olika asylländer, och även om de och deras efterkommande ännu bär på ärren och stundtals fortfarande lider av diskriminering och fattigdom, så är de inte längre flyktingar.

Bara de palestinska flyktingarna, som för närvarande uppgår till fem miljoner människor, betraktas fortfarande som flyktingar, nästan 70 år efter 1948 års krig. Deras värdländer, såväl som internationella organisationer, föredrog att slå fast palestiniernas flyktingstatus så att det i dag har blivit en permanent status som ärvs av generation efter generation. I teorin kan det komma att finnas tiotals miljoner palestinska flyktingar år 2114.

För att begripa hur unik och farlig situationen är, kan vi föreställa oss vad som hade hänt om Tyskland hade anammat en liknande policy. Anta att Tyskland hade slagit fast flyktingstatusen för de 12 miljoner tyskar som tvångsförflyttades från Östeuropa i mitten av 1940-talet. Hur skulle europeisk politik se ut om Berlins och Münchens utkanter i dag befolkades av 30 miljoner tyska flyktingar som levde i plåtskjul och lerhyddor, led av fattigdom och hopplöshet, och drömde om den dag de kunde återvända till sina mor- och farmödrars hus i Königsberg (Kaliningrad), Breslau (Wroclaw), Danzig (Gdansk) eller Karlsbad (Karlovy Vary)?

Dessa tre anomalier är sammanbundna. Israel använder det överhängande, existentiella hotet mot sig självt som ursäkt både för ockupationen och för oviljan att kompromissa om flyktingproblemet. Många muslimska stater använder ockupationen och flyktingarna som ursäkt för sina hot mot Israel. Vad gäller flyktingfrågan så har den blivit så tätt sammanbunden med ockupationen att även om de är två skilda frågor i teorin, var och en med sin egen lösning, så skulle det i praktiken vara svårt att lösa den ena utan den andra.

Eftersom konflikten så uppenbart strider mot globala normer skulle det skenbart vara ganska enkelt att lösa den. Allt som behövs är att tillämpa dessa normer. Israels grannar bör erkänna dess existens; den israeliska ockupationen bör upphöra och de palestinska flyktingarna bör tillåtas rota sig, även om det inte hade varit liktydigt med rättvisa. I praktiken händer inget av detta.

Den allra största anomalin i konflikten mellan Israel och Palestina är att den globala ordningen tillåtit dess anomalier att koka i decennier, som om de vore fullständigt normala.

Om författaren
Dr Yuval Noah Harari är lektor vid Hebrew university of Jerusalem och författare till den internationella bästsäljaren ”Sapiens. A brief history of humankind”. En något längre version av texten har tidigare publicerats i tidningen Haaretz.