Debatten om kulturvänstern

De tolerantas dolda intolerans

Illustration: Jonas Backlund

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Debatten efter Bengt Ohlssons artikel om kulturvänstern har rasat i flera veckor. ”Jag drog på mig en rejäl skitstorm, det har varit helt surrealistiskt”, skriver han.

Debatten efter Bengt Ohlssons artikel om kulturvänstern har rasat i flera veckor. ”Jag drog på mig en rejäl skitstorm, det har varit helt surrealistiskt”, skriver han.

För snart en månad sedan skrev jag en artikel som fick rubriken ”Måste kulturen vara vänster?”. Jag påstod att man inom kulturlivet förutsätts stå till vänster, och att allt annat bemöts med stor misstänksamhet. Jag beskrev min egen leda inför denna kvävande konsensus.

Jag drog på mig en rejäl skitstorm. Åtminstone från dem som tillhör både kulturen och vänstern och som besvarar frågan i rubriken med ett rungande JA.

Annons:

Men det kom andra reaktioner också. Faktum är att de vällde in. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Sussie skrev: ”Jag vet att du överdriver i din artikel, men det var så befriande att få skratta åt väns­tern… Och det inspirerade mig att fortsätta ’kämpa’ på min kant, även om jag inte är just politiskt engagerad. Det gav mig faktiskt en del av mitt självförtroende tillbaka. Självförtroendet att vara den jag är, och inte tro att någon form av ’överhet’, inte ens intelligenta vänstermänniskor har monopol på VERKLIG medmänsklighet.”

Invändningarna har varit av olika slag. De vanligaste har varit att vänstern tvärtom är försvagad och marginaliserad, också inom kulturlivet. Att vänsterdominansen är ett sedan länge överspelat kapitel, att min beskrivning bara gäller några pösiga kvarter uppe på Mosebacke och att det hela är en skendebatt och en pseudohändelse och definitivt ingenting som förtjänar att bres ut på TRE HELSIDOR som om det vore en VÄRLDSHÄNDELSE.

Den ena ursinniga motartikeln följdes av den andra.

Ganska snart blev det komiskt, när Ilsken Kulturarbetare nummer 104 infann sig för att vittna om hur röstsvag vänstern var, och att det således var extra ruttet av mig att angripa den.

”Det är därför Ohlssons artikel är så genial”, bloggade Carina Rydberg. ”Han får exakt den reaktion han efterlyser – och den reaktionen bekräftar hans tes: Inom kultursfären är det politiska taket lågt.”

Ja du, Carina. Jag önskar att jag kunde säga att det var uträknat på förhand. Men det var det förstås inte.

Medierna kände snabbt den hetsande vittringen av Kulturbråk. Olika program ringde och ville ha mig till paneler och soffor. Jag sa nej till allt. Det brukar jag göra när de vill att jag ska kommentera kommentarer eller debattera debatter. Det skulle kännas som att stiga ner i ett gammalt grått badvatten.

Men debatten hade fått ett eget liv. Min text vandrade vidare och blev med tiden, enligt viskleks­principen, något helt annat. Plötsligt kunde jag läsa att jag var en kulturfiende som tycker illa om ”experimentteater”… vilket, måste jag erkänna, kändes märkligt för en snubbe vars regidebut var ett skulddrama om ”Estonia”-katastrofen där det regnade gummiålar över skådespelarna till tonerna av Jesus & Mary Chains ”Kill surf city”. (Scenografen och jag ville ha levande ålar, men chefen på Borås stadsteater tyckte att det blev för dyrt.)

Efter hand började det övergå från en kulturdebatt till något slags… jag vet inte, installation.

Det var helt surrealistiskt. Som att ensam stå omringad av tio personer som skriker hatiskt i munnen på varandra om hur feg man är som angriper någon som är mycket svagare!

Jo, jag har mött ilska förut. Men inte på det här sättet. Det här var en ilska mot någon som gjort något otillbörligt. Brutit mot Genèvekonventionen. Det var ilskan mot en landsförrädare som sålt ut hela befolkningen till en ockupationsmakt för trettio silverpenningar.

Men det kanske inte är så kons­tigt.

I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.

Jag var oförskämd nog att påpeka att det finns sammanhang där väns­tern har makten, tolkningsföreträdet och problemformuleringsprivilegiet, och att alla som har en avvikande åsikt fryses ut, tigs ihjäl eller rullas i tjära och fjädrar.

Sånt här tycker man förstås inte om att höra. I synnerhet inte om man ägnar sina arbetsdagar åt att i blommiga ordalag hylla åsiktsfrihet, öppenhet och tolerans.

Ett tydligt tecken på artikelförfattarnas desperation har varit hur de flaggat för att mina resonemang leder till extremism, på det ena eller andra sättet.

Med andra ord, ett slags vänstervariant av min föräldragenerations nödbromsargument: ÅK TILL SOVJET DÅ.

Somliga har skadeglatt noterat att min artikel länkats och gillats långt åt helvete ut på fiendesidan. Jag tycker att de ska ligga lågt med den skadeglädjen. Om något vittnar det om hur ödslig den politiska åsiktsfloran har blivit inom kulturvärlden. Det är liksom: vänster, vänster, vänster – Jimmie Åkesson. Tänk er motsvarande ödslighet, fast spegelvänd: höger, höger, höger – Sven Wollter. Skulle man då inte känna sig manad att räcka upp handen och säga, vänta nu, jag hör inte alls hemma i någon av de där ytterligheterna.

Men ingen verkar särskilt pigg på att träda fram och öka på mångfalden i åsiktsfloran. Frågan är om den här debatten har uppmuntrat eller avskräckt dem. Vi får väl se.

Att jag just för tillfället mest vill säga tack och hej till vänstern betyder givetvis inte att jag ”kommit ut som kulturhöger”, som det stod på en ledarsida häromdagen. Att säga nej till det ena betyder inte att man säger ja till det andra. Politiken är inget fotbollsderby. Kulturen är det ännu mindre.

Som politiker kan du inte vackla hur mycket som helst, utan måste komma till beslut förr eller senare. Som författare, däremot, har du möjlighet och kanske rent av också skyldighet att säga a utan att säga b, att ställa jobbiga frågor utan att leverera några svar och att vara emot en massa saker utan att behöva vara för ett endaste dugg.

Till alla som fortfarande tycker att jag har fel, och att vänsterdominansen inom kulturvärlden är en muggig gammal myt... ja, kanske har ni rätt. Ingen vore gladare än jag i så fall.

Men om mina TRE HELSIDOR i stället hade varit pepprade med vänsteråsikter, ett brandtal om de ökande klyftorna, den oanständiga skattepolitiken som bara gynnar de välbeställda och en statsminis­ter som tvingar i väg cancersjuka till arbetsförmedlingen… tror ni att det hade väckt lika mycket anstöt då?

Ha med det här i bakhuvudet nästa gång ni läser en kultursida eller lyssnar på ett kulturprogram, läser en bok, kollar på en film: var lite vaksam på alla politiska åsikter och värderingar som pytsas ut som en självklarhet, som om ni förutsätts dela dem.

Alltför mycket samförstånd är helt enkelt inte bra. Jag ska inte gå så långt som att säga att det är ett hot mot demokratin. Men det skapar definitivt ett tråkigare kulturliv. Inte minst som konstnärer behöver vi möta många olika sorters människor. Lära oss hur de tänker, vad de drömmer om, vad de skrattar och gråter åt.

När jag höll på med Facebook var det populärt bland mina rättänkande polare att ha ett märke på sin profilbild där det stod: ”Vi gillar olika.”

Verkligen?

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Utreds som hatbrott. Möttes av hakkors och SS-symboler i hemmet.

Ribbing: "Det är en absolut, totalt, förbjuden fråga!"

 Kan du gissa vilken? Samtalshyfs i etikettskolan. Så ger du svar på tal.

Annons:

 Tog våldtäktsman på bar gärning. Hade kallats till platsen på grund av annat brott. 28  8 tweets  19 rekommendationer  1 rekommendationer

Polis-144
Foto:TT
Annons:
Ray-Rice-nfl-144
Foto:AFP

 Efter uppmärksammad misshandel. Mängder av människor ville lämna tillbaka sina tröjor. 24  7 tweets  17 rekommendationer  0 rekommendationer

Alliansen-500
Foto:Anders Hansson

 Borgerliga kritiker: SD:s framfart kunde ha undvikits med annan politik. 168  31 tweets  135 rekommendationer  2 rekommendationer

 DN/Ipsos undersökning: FP-väljare positiva till att regera med S. 128  27 tweets  101 rekommendationer  0 rekommendationer

 Ewa Stenberg: Stefan Löfven kan ha ett kort med enbart en röd ros på undangömt i rockärmen. 35  8 tweets  26 rekommendationer  1 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: