Kulturdebatt

Debatten om Sigrid Hjertén. Gedins antydningar är både förminskande och lättsinniga

Sigrid Hjerténs ”Jardin nr II” från 1920.
Sigrid Hjerténs ”Jardin nr II” från 1920. Foto: Lars Gustafsson

Jag förstår att Per Gedin är kränkt (DN 16/1) å sitt biograferade manliga subjekts vägnar – denna gång Isaac Grünewald. Han ägnar två kapitel av sammanlagt tolv, mer beskrivande än analytiska, åt den efterhand alltmer såriga relationen Isaac Grünewald-Sigrid Hjertén. Den som slutar med att hon flygs hem från Paris och redan efter tio dagar placeras på mentalsjukhus.

Det vittnar inte på någon djupare psykologisk insikt att anföra en rad exempel på Sigrids sällskapsliv, eller hennes kroniska kontrollbehov av hushållsutgifterna, som bevis för att hon inte skulle vara ångestdriven.

Den abrupta och förnedrande intagningen på mentalsjukhus sker för övrigt i mars 1932 och inte ”i slutet av trettiotalet” som Gedin nämner. Hon är utskriven mellan mars 1934 och oktober 1936 och är då konstnärligt mycket produktiv, men under stigande inre och yttre kaos. 1936 stängs Beckombergas portar återigen bakom henne, och då (med någon enstaka försöksutskrivning) för gott.

Jag tar inte ställning till hur sjuk Sigrid Hjertén är. Men jag anser att hon efterhand förkvävs av stigande ångest, den övergivenhetskänsla hon bär med sig från barndomen och ja, just det: patriarkala strukturer. Dessa måste givetvis inte ligga i ytan – ett sådant antagande vore banalt – men finns där inte desto mindre. Jag lägger inte skulden på Grünewald personligen. Utan på den syn på den kvinnliga konstnären som exempelvis utrycks i infama och förminskande recensioner av hennes verk, i sjukdomsförklaring av uppror mot en given makt- och smakordning, och i uppseendeväckande allianser mellan manliga läkare och kvinnliga patienters äkta män.

Läs mer: Per Gedin: Fel bild av Sigrid Hjertén skymmer henens minne

Jag har velat undersöka ett mönster med större giltighet än ett enda fall: att den normativa kvinnligheten såg radikalt annorlunda ut än den manliga. Mitt centrala källmaterial har varit psykiatriska patientjournaler. De antydningar Gedin gör om min bristande akribi är både förminskande och lättsinniga.

Och den stora frågan blir olöst: att Sigrid Hjertén inte finner en enda läkare som försöker förstå och avtäcka hennes innersta sår. Hennes övergivenhet framgår av de allt glesare journalanteckningarna. De utgör en nästan outhärdlig läsning. Frågan är hur Sverige främsta kvinnliga modernistiska konstnär tilläts dö i en slarvigt utförd lobotomi. Den frågan borde förena Per Gedin och mig.