Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

”Den digitala tekniken kan hämma empatin”

Inte bara av godo?
Inte bara av godo? Foto: AP
Den digitala överbelastningen leder till att hjärnan fungerar sämre på en rad områden. Men svenska experter vägrar att diskutera detta samhälls­problem. Det beror på rädsla, skriver Katarina Bjärvall.

Den här debatten borde inte behövas, sade medieexperten Joakim Jardenberg nyligen i ett tv-samtal om teknikberoende. Debatten han syftade på rörde frågor som: Finns det några nackdelar med den digitala tillgängligheten? Är en smartphone bara en apparat för att göra sådant vi alltid har gjort eller förändrar den oss på något sätt? Kan det finnas något samband mellan ungdomars oro och koncentrationssvårigheter och den digitala belastning de utsätts för?

Det är fler än Joakim Jardenberg som tycker att saken inte behöver diskuteras. Många forskare och branschmänniskor – oftast är gränsen flytande – säger ungefär samma sak: Facebook är den nya skolgården, datorspel är nyttigt för hjärnan och moderna hjärnor har större simultankapacitet.

I Sverige vill säga. För i resten av världen, som ännu inte är riktigt så symbiotiskt beroende av digital teknik som vi och där antalet mobilabonnemang ännu inte som här överstiger antalet invånare, där kan man debattera frågan och se på internet, mobiltelefoner och annan digital elektronik med ett uns större distans än vi har här.

En som har distans är den amerikanska författaren Susan Maushart. Hon har skrivit boken ”Nedkopplad” om det halvår då hon och hennes tre tonårsbarn, boende i Australien, stuvande undan alla prylar med skärm – datorer, smartphones och tv-apparater – och levde ett nedkopplat och avkopplat vardagsliv.

Utgångsläget var att familjen levde med ryggarna mot varandra och ansiktena mot var sin skärm – döttrarna facebookande, sonen datorspelande och Maushart själv jobbande, internetshoppande eller allmänt surfande. Samtal förde de i enstaka stavelser, mat åt de vid respektive tangentbord och sov gjorde de i det flackande ljuset från skärmsläckaren och med mobilen spinnande under kudden.

Maushart skapar en annan kultur åt sig och sina barn. Sonen letar fram sin saxofon och spelar timme efter timme på den i stället för på datorn. Den äldsta dottern börjar laga trerättersmiddagar till sin familj. Och den yngsta sover – hon tar igen en sömnskuld som hon dragit på sig under flera års nattugglande framför datorn. Samtidigt börjar familjen äta tillsammans och, faktiskt, sitta kvar vid bordet för att tala med varandra efter att grillen har kallnat.

De tre ungdomarna, och även deras mamma, förändras. Deras koncentrationsförmåga stärks – de kan läsa i timmar och de kan föra långa vindlande samtal. De blir självständiga – de klarar att hitta rätt och passa tider utan ständig sms-backup. Och de utvecklar en förmåga att tänka bortom nuet – även om det bara innebär att de kommer ihåg att tvätta sina tajts för att kunna ha på dem nästa dag. Fyra individer i stark utveckling vänder sig mot varandra i stället för mot sina skärmar.

Vad är det då som händer inom dem? Vad händer när vi kopplar ned – och upp – oss? En svensk forskare som vågar röra vid ämnet är Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet. Han har i två böcker, ”Den översvämmade hjärnan” och ”Den lärande hjärnan”, utforskat vad han kallar ”den stigande informationsflodens” påverkan på arbetsminnet och arbetsminnets betydelse för koncentrations- och inlärningsförmågan. Det samband han målar upp ser ut så här: Den ökande strömmen av intryck, framför allt från digital teknik, tränar arbetsminnet. Det innebär att vår koncentrationsförmåga förbättras och vår intelligens ökar. Samtidigt ser Klingberg att allt fler människor får allt svårare att koncentrera sig. Hur hänger det ihop? Klingberg beskriver en relativ brist på koncentrationsförmåga – vi blir visserligen skärptare, men informationstrycket, kraven och distraktionerna ökar mer än hjärnans förmåga.

Klingbergs böcker gräver inte mycket djupare än så. Han resonerar inte om hur en allt snabbare, mer fragmentiserad och ytligare kultur skulle kunna påverka oss som individer och som samhälle. Det är inte hans forskningsfält, svarar han på en direkt fråga. Det låter precis som när jag frågade en expert på sms-språk vilken betydelse ungdomars intensiva messande kan ha på deras medvetande. Jag har bestämt att det ska jag inte tänka på, svarade hon. Eller som när jag frågade en professor i psykologi om betydelsen av internetbaserade dataspel där barn bygger egna världar. De är vår tids dockskåp, sade han.

För att få reflektera över vad den digitala överbelastningen gör med oss måste man söka sig utanför Sverige. Den amerikanske vetenskapsjournalisten Nicholas Carr fördjupar sig i frågan i ”The shallows”, en personligt driven och välskriven exposé över kunskapsläget när det gäller internets påverkan på vårt sätt att tänka, minnas och leva. Carr tar avstamp i Marshall McLuhans banbrytande ”Media”. Boken publicerades i USA redan 1964, men dess omkväde ljuder fortfarande starkt: The medium is the message, mediet är budskapet. Eller med andra ord: formen för en medietyp – litteraturen, tv:n eller nätet – påverkar människors tankar och handlingar mer än mediets innehåll.

Carr utgår från sig själv och sin försämrade förmåga att koncentrera sig på böcker. Med förankring i en rad mestadels amerikanska studier inom ämnen som psykologi, pedagogik, neurovetenskap och psykiatri konstaterar han att efter femton års intensivt läsande på internet har hans hjärnas synapser – växelsystem – lagts om så att han, även när han inte sitter framför datorn, undermedvetet och oavbrutet söker efter ny input. Han vill googla, söka, klicka på länkar, se bilder och höra ljud, han vill ha ny information och nya lustfyllda påslag av signalsubstansen dopamin.

Denna erfarenhet bekräftar just det som även Klingberg beskriver: Hjärnans själva struktur anpassar sig efter den stimulans den utsätts för. Det finns fördelar med det. Vår så kallade visuell-spatiala intelligens stärks och vi blir bättre på att föreställa oss en fysisk verklighet utifrån bilder. Vi blir bättre på att skumma texter för att snappa upp viktiga bitar av information. Och vi lär oss att snabbt skifta mellan olika fokus – att skriva ett mejl medan vi lyssnar på ett föredrag, äter ett äpple och kollar av vår Facebook.

Men samtidigt som vissa förmågor stärks försvagas andra och vi blir, skriver Carr, ”kognitivt överbelastade”. Flera studier visar att man minns mer av det man läser på papper än det man läser på internet med alla dess distraktioner. Och att ständigt växla fokus har ett pris i form av förlorad tid – en växelkostnad som är lika med summan av de bråkdelar av en sekund som tas i anspråk varje gång vi byter fokus. Samtidigt, och kanske än mer allvarligt, faller de delar av hjärnan som inte får samma intensiva stimulans i träda. Vi får sämre förmåga till medveten kunskapsinhämtning, analys, kritiskt tänkande, fantasi och reflektion. Och vad som är möjligtvis ännu värre: särskilt nyansrika känslor, till exempel empati, kan få stå tillbaka eftersom de kräver ostördhet för att utvecklas.

Som Carr skriver är mycket av detta egentligen sådant de flesta av oss redan vet av egen erfarenhet: ständiga avbrott splittrar våra tankar, försvagar minnet och gör oss spända och oroliga. Ändå vill svenska experter alltså inte diskutera det. Denna ovilja reser en fråga hos mig: Varför är det så svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Varför kan vi inte inse att en smartphone är både nyttig och skadlig, att internettillgängligheten är både en tillgång och ett problem?

Jag tror att det handlar om rädsla. Vad är ni rädda för? är en fråga som brukar ställas till teknikskeptiker. Jag tror att det är teknikvurmarna som är rädda – rädda för att anklagas för att vara bakåtsträvare, rädda för att förlora forskningsanslag från telekomindustrin och framför allt rädda för vad de faktiskt ser. Det maniska bedyrandet att den digitala tekniken bara gör oss smartare liknar en besvärjelse mot den allt starkare insikten om att många ungdomar i dag, trots sin digitala kapacitet, mår mycket dåligt.

Undersökningar från Folkhälsoinstitutet visar att jämfört med 1980-talet så är det avsevärt fler ungdomar i dag som känner sig nere, som har svårt att sova, som är nervösa och som ofta får huvudvärk. Antalet barn som behandlas för adhd mångfaldigades under 00-talet. Ytterligare ett, riktigt skarpt, mått är självmord: medan allt färre vuxna tar livet av sig så finns ingen minskning bland ungdomar.

Vi vet med andra ord att ungdomar i dag inte mår så bra som man skulle kunna hoppas, och förvänta sig, i ett av världens materiellt sett rikaste länder. Och vi vet att detta är en försämring som har inträffat i stort sett parallellt med den digitala teknikens erövring av ungdomars vardag. Nästan varenda unge har i dag en mobil i fickan. Många av dem har smartphone med oavbruten tillgång till en hel värld av kontakter, kuligheter, kunskap och klick – och till mobbning, sexuell exponering och utanförskap.

När två kraftfulla förändringar inträffar samtidigt kan man fundera över om de hänger ihop och i så fall hur. Och det finns svenska experter som faktiskt gör det. Forskare vid Göteborgs universitet har i en färsk enkätstudie omfattande över 4 000 unga vuxna mellan 20 och 24 år visat på ett samband mellan intensiv mobilanvändning och sömnproblem, depressioner och stress. Det är ett skrämmande resultat men också klargörande. Det kan användas som utgångspunkt för fördjupning. Hur ser sambandet ut? Vad är orsak och verkan?

Våra smartphones gör något med oss. Något händer med oss som individer och som samhälle när vi connectar snarare än umgås, googlar snarare än lär oss, surfar snarare än dyker. Och det är inte bara något gott och utvecklande, det är också något destruktivt.

Hur tror du att den digitala tekniken påverkar människor? Diskutera här.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.