Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Den enögda litteraturkritiken

Den estetiskt skarpsynta kritiken är satt på undantag, enligt Åsa Beckman.
Den estetiskt skarpsynta kritiken är satt på undantag, enligt Åsa Beckman. Foto: Thomas Karlsson

Aldrig har den estetiska medvetenheten varit så låg på svenska kultursidor som i dag, skriver DN:s Åsa Beckman och synar den politikfixerade litteraturkritiken i sömmarna.

Varje julafton som jag ser de blå kolibrierna lyckligt sätta sina huvuden tätt ihop och sjunga barbershop medan Kalle Anka kämpar mot den enerverande hackspetten, brukar jag tänka på svensk litteraturkritik.

I dystra stunder tycker jag att landets kritikerkår utgörs av lite för många som inte kan motstå frestelsen att sätta huvudena intill varandra och sjunga samma sång.

Just nu, år 2013, skulle jag säga att det är värre än vanligt. Kritiken fokuserar allt mer på teman och sänker ribban och kraven för gestaltningen. Därför blev jag förtröstansfull när Therese Bohman i Expressen (23/9) skrev att hon vill diskutera estetik igen.

För att sedan än mer hålla med Therese Eriksson som här i DN pläderade (DN 1/10) för att snarare återställa en balans mellan estetik och politik. "När en viss uppsättning politiska glasögon ställer sig i vägen för att läsa ett konstnärligt verk i all dess komplexitet och bredd är det ett reellt problem", skrev hon men menade att det är precis lika illa när konsten avpolitiseras.

Vad är det som har hänt? I mitten av 00-talet började det rulla in en våg av romaner med tydligare samtidsinnehåll. Tänk på "De skamlösa" (Sisela Lindblom), "Fågelbovägen 32" (Sara Kadefors), "Bitterfittan" (Maria Sveland), "Ur vulkanens mun" och "Anna och Mats bor inte här längre" (Helena von Zweigbergk), "Den onödige mannen" (Erik Helmerson), "Alla lyckliga familjer liknar varandra" (Claes de Faire). Vi läste om konsumtion och makthierarkier, om familjeliv, sexualitet och karriärkriser. Romanerna har fungerat som moderna mentalitetsstudier.

Det var välkommet. Efter ett litterärt 1990-tal med vaga stämningar och dialoger med spänningar under ytan var det som att någon äntligen öppnade fönstret och släppte in frisk höstluft i roman-Sverige. Plötsligt satt författare i morgon­soffor och diskuterade svart städhjälp eller skilsmässor eller främlingsfientlighet.

Romanen blev mer bokstavlig.

Hur reagerade då kritiken? Författare och kritiker är som bekant som siamesiska tvillingar med ett gemensamt blodomlopp. Går det en våg genom litteraturen går det samma våg genom kritiken.

Efter att kritikerna under 90-talet väl närsynt haft näsorna instuckna i texten, började de nu mycket riktigt lägga allt större vikt vid romanernas diskussionsämne. I en bisats sa man kanske att den här konsumtionsromanen inte var helt lyckad i gestaltningen men avslutade recensionen med att den ändå var angelägen tematiskt.

Initialt gjorde den här nya bokstavligheten kritiken gott. Den blev tydligare. Men sedan har det bara fortsatt åt samma håll.

Till detta har de senaste årens identitetspolitiska diskussioner tillkommit som fokuserar på hur hela grupper är representerade inom kulturen. Där är inriktningen om möjligt ännu större på enkelt avläsbara teman och karaktärer. Slagkraftig både på tidningssidor och i sociala medier, ja, men där man inte behöver gå in på hur en karaktär kan vara tvetydig, en replik ironisk eller hur en form kan motsäga en huvudpersons handlingar.

Så jag tror faktiskt inte att den estetiska medvetenheten varit så låg på svenska kultursidor sedan 1970-talet. Man undviker att prata om själva litterariteten. Att värdera språk och form och berättarperspektiv, ton och dialog – alltså det som skiljer en roman från en rak TT-text och som gör litteraturen till just litteratur. Det som får en bok som Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande", som handlar om den gamla historien om en kvinna som förälskar sig i en man, att kännas helt ny.

Jag skulle säga att förlagen märker av bristen på medvetenhet. Just nu släpper de igenom böcker som är svagt och skakigt gestaltade, men som de vet skapar tillräckligt mycket snurr i tidningar, tv och radio för att kostnadskalkylen ändå ska gå ihop.

I värsta fall är den här estetiska sensibiliteten en kunskap som just nu håller på att gå förlorad. I bästa fall är det en fråga om självförtroende – man är helt enkelt osäker på om estetiska frågeställningar är tillräckligt intressanta för läsarna i ett hetsigt medieklimat.

Jag hoppas på det sista. Är det en dipp i självförtroendet går det lättare att reparera.

Jag är nämligen helt säker på att läsarna är intresserade av mer estetiska resonemang. På samma sätt som man vill att en börsspecialist analyserar reporäntan eller att en fotbollskommentator förklarar ett anfall. De flesta är nyfikna på nya infallsvinklar på något man sett, läst eller varit med om.

Titta bara på kritiken av de nya episka tv-serierna, där skribenterna just har det självförtroendet. I diskussionen om ifall tv-serien är den nya romanen så är detta nästan det enda som är bestickande.

De är inte alls rädda för att inför en tv-serie som "Orange is the new black" prata om berättarvinklar eller kameraåkningar – att tydligt värdera hantverket.

Så: shape up! Det behövs litteraturkritiker som förmår att uppfatta hur berättelser är berättade och som kan värdera det. Som lyfter fram och diskuterar ett verks estetik och form. Som sätter ner foten när gestaltningar är undermåliga. Den som följer årets litteraturkritik förleds att tro att vi lever i en litterär guldålder.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.