Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Den ensamme galningen är också en terrorist

Nästa vecka avslutas rättegången mot Malmöskytten Peter Mangs. Gellert Tamas ser sambandet mellan honom och andra extremistiska gärningsmän.

Det tål givetvis att diskutera i vilken mån enskilda gärningsmän, som Breivik, kan kopplas till exempelvis Sverigedemokraternas budskap.

Vad gör man när man är uttråkad liksom. Om man inte har pengar, om man inte har kompisar?”

Den frågan ställer Peter Mangs i ett av de tidiga polisförhören, varpå han själv ger svaret: man drar på sig en ”stridsväst”, stoppar i en skarpladdad Glock och tränar ”adrenalinkontroll” genom att vandra runt på Malmös gator med fingret på avtryckaren. ”Löjligt va”, säger Mangs, ”men det var det enda jag kom på, allting hade fallerat.”

Bilden som träder fram av den misstänkte seriemördaren Peter Mangs i polisens förundersökning, och i den pågående rättegången, är en berättelse om ett liv fyllt av lika mycket misslyckanden som sökande efter mening, mål och sammanhang.

Mangs växer upp i Lindängen, en av Malmös många stadsdelar präglade av 70-talets höghus. Han beskrivs som ett adekvat fungerande, om än något tystlåtet barn, men diverse problem inom familjen, bland annat skiljer sig föräldrarna tidigt, bidrar till de första kontakterna med barn- och ungdomspsykiatrin.

I de sena tonåren blir Mangs alltmer tystlåten och inbunden, inte minst efter storasysterns död i en överdos. Mangs får allt svårare med sociala kontakter. Han hoppar av gymnasiet, en lovande musikkarriär som basist avslutas, han orkar inte fullfölja folkhögskolestudier, hoppar av en sjuksköterskeutbildning, flyttar till pappan i Florida men lyckas inte heller med drömmen att etablera sig som konstruktör av basgitarrer. ”Det var ännu en karriär som misslyckades”, berättar Mangs i förhören och man kan nästan höra besvikelsen i hans röst.

Återkomsten till Sverige präglas av misär, tidvis hyr Mangs ut sin lägenhet i andra hand me­dan han själv sover ”diagonalt”, stående upprätt i sitt källarförråd på drygt 1 x 1,5 meter. ”Det var en, en sån där press man har på sig. Man vill ju inte vara misslyckad hur länge som helst.”

Mangs försöker hitta förklaringar till och vägar ut ur sina ständiga misslyckanden. 2009 får han, efter att själv ha sökt upp sjukvården, diagnosen asperger. Samtidigt växer hans vapenintresse – och hans hat mot så kallade ”invandrare”. Från att, som i princip alla Malmöbor, ha haft gott om kontakter med stadens många invånare med utländsk bakgrund radikaliseras Mangs allt mer. ”Han refererar till alla som inte är från Nord­europa som ”Den jävla apan”, berättar hans enda nära vän, Håkan, som Mangs träffar på en handledning för aspergerpatienter.

Mangs börjar kartlägga ”invandrare”, framför allt dem som han uppfattar som kriminella. Till och med hans mamma reagerar. ”Du är en jävla rasist. Håll tyst på dig”, skriker hon åt sonen. Mangs tillbringar nu allt mer av sin tid på olika internetsajter, bland annat på Politiskt inkorrekt (med nära band till Sverigedemokraten Kent Ekeroth) och lyckas till och med bli avstängd på grund av sina antisemitiska uttalanden, som han inte verkar förstå går emot sajtens mer ”pro­israeliska”, antimuslimska, hållning.

Till slut bestämmer sig Mangs för att ta på sin ”stridsväst” och starta sitt enmanskrig på Malmös gator, det är åtminstone vad han berättar för Håkan: ”Hans verksamhet är att döda folk eller skjuta folk”, berättar vännen i polisförhören. ”Han säger att det är hans specialintresse den här verksamheten att skjuta folk.”

Det är ett erkännande som Mangs senare förnekar.

Vem är egentligen terrorist? Hur fungerar den människa som är beredd att i handling – som det står i svensk terrorlagstiftning – ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp”? Och hur beskriver och kategoriserar vi de ansvariga gärningsmännen i den debatt som följer på varje nytt våldsdåd. Är till exempel Mangs, om han befinns skyldig, över huvud taget en ideologiskt driven terrorist, eller snarare en enskild galning vars dåd kan förklaras utifrån individualpsykologiska förklaringsmodeller?

När Malmöpolisen hösten 2010 meddelade att de misstänkte att en seriemördare, med eventuellt rasistiska motiv, härjade i staden väckte detta en enorm uppmärksamhet, inte minst på grund av de paralleller som drogs till den så kallade lasermannen, John Ausonius, som i början av 1990-talet skapade närmast panik i Stockholm. Nu verkade återigen en stor del av invånarna i en svensk stad vara presumtiva måltavlor för en mördare – enbart beroende på sin hud- eller hårfärg.

När jag träffade Ausonius drygt tio år efter skjutningarna, i samband med att han erkände, var han noga med att lyfta fram sina ideologiska motiv. Ausonius fann sina inspiratörer hos Sverigedemokraterna, som på den tiden marscherade under hakkorsflaggor vrålande slagord som ”Sieg Heil” och ”Ut med packet” och hos Nydemokrater som Bert Karlsson och Ian Wachtmeister som genom staplandet av ölbackar försökte förklara att allt skulle bli bra i Sverige bara invandringen i allmänhet, och muslimer och moskéer i synnerhet, minskade eller försvann.

”Deras budskap gav mig en form av feedback, om man ser psykologiskt på det hela … Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende”, förklarade Ausonius. Hans målsättning var att åstadkomma det som de flesta nydemokrater och sverigedemokrater bara pratade om; att genom ett antal spektakulära våldsdåd ”skrämma bort” invandrarna och återskapa ett svunnet, helsvenskt Sverige.

I likhet med Mangs ansåg även Ausonius att han hade misslyckats med det mesta i livet, med relationer och studier, med såväl yrkeskarriär som social och ekonomisk framgång. Båda har dessutom diagnostiserats på liknande sätt; de uppvisar allvarliga empatistörningar parat med grandiosa narcissistiska föreställningar, kanske bäst sammanfattat av Mangs i ett av förhören: ”Jag är inte tillräckligt nischad i mitt tänkande för att passa in i någon given socialgrupp, specifikt, utan jag svävar mer som ett…allvetande.”

Och för båda verkade ”invandraren” bli den perfekta syndabocken för personliga tillkortakommanden.

Nästan på dagen tjugo år efter att Ausonius inledde sin mördarturné på Stockholms gator steg en ny mördare i land på ön Utøya, efter att först ha sprängt en kraftig bomb i Oslos regeringskvarter. En dryg timme senare var ön täckt med kropparna av döda barn och ungdomar.

Den första medierapporteringen var närmast entydig; Det handlar med största sannolikhet om en terrorattack, utförd av antingen al-Qaida eller någon organisationen närstående terroristgrupp.

Några exempel: Sveriges Televisions utrikeskommentator, Bo Inge Andersson, spekulerade inte bara om gärningsmännen; ”en sådan noggrann planering har hittills alltid tytt på grupper som har arbetat med al-Qaida som förebild” utan förmedlade också en bild av vilka motiv som han menade kunde ligga bakom angreppet: ”En lokal orsak är att en irakisk-kurdisk fundamentalist, mullah Krekar, just åtalats för hot mot ledaren för norska Høyre…Men det finns ett större perspektiv. Och det handlar om Afghanistan och Libyen. I båda oroshärdar deltar norska styrkor på olika sätt –liksom fallet är med Sverige.”

Även Dagens Nyheters politiske kommentator, Henrik Brors, verkade helt övertygad om att islamistiska terrorister låg bakom dådet och menade till och med att norrmännen delvis fick skylla sig själva: ”Norge har också avstått från att införa delar av den skärpta kriminallagstiftningen som införts i EU bland annat för att stärka samarbetet mot terrorism. Attentatet i Oslo blir en dyrköpt väckarklocka för det norska samhället.”

Det intressanta är hur snabbt rapporteringen förändrades när de första vittnesuppgifterna beskrev en lång blond man, pratandes norska med tydlig østlandsdialekt. Den ideologiskt övertygade islamisten blev, bokstavligt talat, inom loppet av några minuter ersatt av den ”enskilde galningen” i såväl medierna som i de politiska samtalen. Redan på sin första presskonferens, anordnad dagen efter attacken, ansåg sig till exempel Fredrik Reinfeldt kunna slå fast: ”Det öppna samhället … är sårbart inför den enskilde galningens oprovocerade meningslösa dödande.”

Och Sveriges statsminister var inte ensam. På fredagskvällen, medan skjutningarna i princip fortfarande pågick, konstaterade Magnus Ranstorp, forskningschef på Försvarshögskolan: ”Hade bara bombningen skett hade jag sagt att det troligen var en islamistisk extremistisk attack, som vi har sett planerats tidigare i Norge. Men med bakgrund av hur det sedan utvecklades finns det också en möjlighet att det är en enskild galning som är förklaringen.”

Även Ranstorp, som brukar beskrivas som Sveriges främste terroristexpert, såg bara två möjliga förklaringar; islamistisk terrorist eller enskild galning. Det är som om vår bild av ”terroristen” baseras på en dikotomi, ett antingen eller. Antingen en ideologisk övertygad islamist, eller så kan vederbörande, närmast per definition, inte ens tillhöra kategorin terrorist, då handlar det om den vite, psykiskt störde gärningsmannen. Det är den kollektiva kontra den individualpsykologiska förklaringen dragen till sin yttersta spets.

Skillnaderna i analysen, beroende på gärningsmannens påstådda eller upplevda kulturella bakgrund, blir än mer tydlig om vi jämför med rapporteringen kring den så kallade självmordsbombaren i Stockholm julen 2010. Medan bilden av Breivik snabbt ändrades från den förmodade terroristen till den psykiskt sjuke norrmannen, förblev den två år yngre, lika förbittrade Taimor Abdulwahad den ideologiskt övertygade terroristen där de individualpsykologiska förklaringarna, eller sjukdomsdiagnoserna, i princip lyste med sin frånvaro.

Vi kan återigen ta Sveriges statsminister som exempel. Lika säker som Reinfeldt framstod i utpekandet av Breivik som en enskild galning, lika övertygad verkade han vara om Abdulwahads motiv. I sitt jultal, hållet bland glittrande julgranar på Högloftet på Skansen veckan efter sprängningen, beskrev Reinfelt Abdulwahad som en utstuderad terrorist, som bestämt sig för att krossa alla de värden som statsministern hävdade var grundläggande för det land han leder: ”Det är det svenska folkhemmet han utmanar. Allt det jag vill beskriva Sverige med: öppenheten, friheten, mångfalden. Det är det han hatar.”

Även Breivik påminner om Ausonius och Mangs. Också Breivik kom tidigt i kontakt med psykiatrin, även han gled år efter år in i en värld bortom sociala kontakter för att i stället söka efter mening och mål i ideologierna på den yttersta politiska högerkanten, i Breiviks fall hos den så kallade counterjihadrörelsens budskap om hotet av islams snara maktövertagande i Europa, förmedlat på webbsajter som Gates of Vienna. Det är knappast en tillfällighet att Breivik under rättegången har hyllat både Ausonius och Mangs som förebilder i kampen mot mångkultur och att även Mangs tycks ha varit djupt fascinerad av Ausonius våldsdåd.

Den största skillnaden mellan de två svenskarna och Breivik är inte i första hand seriemördandet, kontra massmordet, utan snarare Breiviks strävan att personligen bli en del av den ideologiska kampen. Medan Ausonius och Mangs, om han nu är skyldig, medvetet ansträngt sig för att undvika upptäckt, för att därefter neka till alla anklagelser, har Breivik snarare sökt offentligheten. För honom verkar gripandet och den arena som en rättegång erbjuder vara både mål och medel. I så måtto påminner Breivik om de fundamentalistiska islamistiska terrorister som ofta kopplar inte bara den egna personen, utan även sin kropp, i form av självmordet, till sina dåd.

Breivik, Ausonius och Mangs uppvisar – något paradoxalt – också likheter med de gärningsmän som begår dagens islamistiska terrordåd, även här handlar det ofta om enskilda individer, eller några få personer, som begår sina våldsdåd, inspirerade och motiverade av de budskap som mer organiserade grupper, exempelvis al-Qaida, sprider.

Våra ord bär makt. En viss typ av personlighet kan och kommer under givna förutsättningar att reagera – och agera – utifrån den samhälleliga diskursen. Därför blir en kategorisering och utpekande av delar av befolkningen som annorlunda, främmande och oönskade inte bara samhällsdestabiliserande, det kan i förlängningen också få högst reella, fysiska konsekvenser.

Det tål givetvis att diskutera i vilken mån enskilda gärningsmän, som Breivik, kan kopplas till exempelvis Sverigedemokraternas budskap, men när partiledaren Jimmy Åkesson utmålar islam som det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget och ledande företrädare som Kent Ekeroth jämför partiets aggressiva utfall mot muslimer med kriget mot Nazi-Tyskland, är det svårt att bortse från likheterna i argumentationen. Den stora skillnaden mellan Breivik och Sverigedemokraterna är inte själva budskapet – utan synen på våld.

Det högerextrema våldet och terrorn finns i dag i stora delar av Europa. I Ungern har ett tiotal romer mördats eller skadats i vad som framstår som organiserade attacker, i Tyskland sköt en underjordisk nynazistisk grupp, ledd av Beate Zschäpe, nio turkiska invandrare och en polis under en tioårsperiod innan de åkte fast i samband med ett bankrån. För att bara nämna några exempel. Och i allt fler av Europas parlament finns i dag partier som dag ut och dag in hetsar mot minoritetsgrupper, må de vara romer, muslimer eller homosexuella.

Men i stället för att diskutera hur samhället ska värja sig mot högerextrema terrordåd, eller terrorns direkta och indirekta kopplingar till den parlamentariska främlingsfientliga högerpopulismen i form av exempelvis ungerska Jobbik, franska Front national, Fremskrittpartiet eller Sverigedemokraterna, har delar av debatten snarare handlat om ifall det stora antalet döda och skadade som Breivik, Ausonius och eventuellt Mangs har lämnat efter sig över huvud taget kan ses som offer för högerextremistiskt, rasistiskt färgat våld, något som framstått i sin mest tydliga, närmast tragikomiska form, i fallet Breivik. En stor del av den norska rättsprocessen har handlat om Breiviks kamp för att bli erkänd som en politiskt motiverad terrorist – snarare än en psykiskt störd galning.

Teorin om den ”enskilde galningen” är inte bara problematisk eftersom den utgår från den mycket långtgående premissen att vissa gärningsmän, oavsett psykiskt tillstånd, kan verka i en sorts vakuum, bortom och utanför den samhälleliga diskursen, utan framför allt för att teorin nästan enbart appliceras på gärningsmän med ”europeisk” bakgrund och därmed upprätthåller och förstärker stereotypa bilder av ”den andre”.

Och det är inte bara efter de mest mest extrema fall av våldsdåd som vi tenderar att ge liknande gärningar helt olika förklaringar. Omfattande forskning har visat hur denna bild snarare har strukturaliserats, för att gälla allt från våldtäkter till förortens ungdomar som stjäl mobiltelefoner, något som bland annat kulturgeografen Lena Grip konstaterade efter att ha undersökt mediernas beskrivningar av mordet på Fadime Sahindal: »De Andra framställs som kollektiva, traditionella och förtryckande, me­dan Vi framställs som individuella, moderna och jämställda.«

Så länge vi inte ser det komplexa samspelet mellan individ och samhälle och medvetet, eller omedvetet, använder diametralt motsatta analysredskap för ”oss” i motsats till ”dem”, så länge lär vi varken komma förklaringar eller förståelse närmare. Då kommer vi snarare att påminna om Peter Mangs som, när han tycker att förhörsledarnas frågor blir alltför närgångna och obehagliga, plötsligt vägrar att svara på fler frågor, stoppar fingrarna i öronen och högljutt börjar sjunga; ”Nobody knows the trouble I’ve seen” och ”Don’t worry, be happy!”

Peter Mangs vän Håkan heter i verkligheten något annat.

Fyra gärningsmän

John Ausonius, ”Lasermannen”. Från augusti 1991 till januari 1992 sköt han elva personer vid olika attentat i Stockholm och Uppsala. En dog, flera fick skador för livet.

Anders Behring Breivik. Den 22 juli 2011 sprängde han regeringsbyggnader i Oslo, vilket resulterade i åtta dödsfall. Därefter sköt han ihjäl 69 personer, på Arbeidernes ungdomsläger på Utøya.

Peter Mangs. Står i sommar inför rätta vid Malmö tingsrätt, åtalad för bland annat tre mord och tolv mordförsök.

Taimor Abdulwahad. Sprängde sig till döds mitt i julhandeln i Stockholms city 2010. Ingen annan än han själv skadades.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.