Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Den praktiska filosofins elände

Om filosofin alls ska spela någon roll i forskningsetiken så måste den byta riktning, hävdar Hans Ruin.
Om filosofin alls ska spela någon roll i forskningsetiken så måste den byta riktning, hävdar Hans Ruin. Foto: Patrice Latron

Vetenskapens etiska ansvar för den forskning som bedrivs läggs i dag ut på entreprenad till en filosofisk expertis. Men denna så kallade expertis har bekvämt glömt filosofins historia och syfte, skriver Hans Ruin.

Genom efterkrigstidens enastående landvinningar på det tekniska handlandets domän har människan slungats in i en ny existentiell situation. Utvidgade möjligheter att ingripa i levande organismer, genom fosterdiagnostik, transplantationskirurgi, genterapi mm har ställt henne inför ett slags handlandets svindel. Om vi ska lokalisera en startpunkt för denna nya erfarenhet får vi rikta blicken mot andra världskriget slut. Det rymmer två genomgripande erfarenheter som hädanefter präglat synen på handlandet. Den ena är utvecklandet och användningen av kärnvapen, den andra industriellt organiserade folkmord.

Genom att kontrollera atomklyvningen hade människan fått i sin hand ett verktyg som inte bara kunde förgöra hennes fiender utan också henne själv och allt liv på jorden under överskådlig tid. I dödslägren visades samtidigt hur rationella, högt utvecklade samhällen kunde använda sin förmåga till bestialiska övergrepp på den egna befolkningen, där också eliten bland ingenjörer, jurister och läkare kom att verka i mördandets tjänst.

Misstron mot det som Sven-Eric Liedman talat om som den hårda upplysningen, den tekniskt-instrumentella rationaliteten, har därefter stärkts ytterligare av insikten i vad det tekniska handlandet gjort med den biologiska livsmiljön. Förgiftade jordar, övergödda och utdöda vatten, utfiskade och avverkade hav och skogar, och slutligen förändringen av själva klimatet, har visat att en expanderande högteknologisk kultur också kan rymma en oerhörd destruktiv potential.

Det är viktigt att påminna sig om denna bakgrund för att förstå framväxten av det som sedan några decennier går under namnet applicerad etik, och som Torbjörn Tännsjö i sin replik till Johan Frostegård (DN 22/2) framställer som en vetenskaplig landvinning.

Runtom i hela västvärlden har det vuxit fram centra, kommissioner och domstolsliknande tribunaler, som alla har till sin uppgift att ägna sig åt etisk prövning. I dessa sammanhang har särskilt en gren av den moderna filosofin funnit en lukrativ bransch, nämligen den utilitaristiska etiken.

Inom denna forskning består det vetenskapliga arbetet ofta i att presentera en konstruerad exempelsituation, ett fantastiskt scenario med olika former av dödlig utgång, på vilka man testar sina teorier. Standardböckerna i genren bygger ofta på en förenklad treställig uppsättning värdeteorier, en dygdeetisk, en deontologisk eller pliktetisk, och en utilitaristisk eller konsekvensetisk.

Övningarna består sedan i att lära studenter att köra en uppsättning konstruerade fakta genom modellerna för att få fram utfall, precis som i det löjliga exempel som Tännsjö själv lyfter fram med huruvida det är rätt att stjäla organ från en benbrottspatient. För honom är detta vägen till en spännande filosofisk värld.

Istället för att reflektera över det mänskliga handlandets och den mänskliga frihetens villkor i ett högteknologiskt samhälle förvandlas riktiga problem och riktiga människor på så vis till intellektuella tidsfördriv.

Den växande förekomsten av kostsamma tribunaler och etiska forskningsinstitut vittnar om ett pågående sönderfall mellan det tekniska kunnandet och det etiska tänkandet. Det ansvar som borde ligga inom den teoretiska-tekniska kulturen själv, opereras ut ur den och uppträder som en självutnämnd kompletterande expertis. Eftersom den ofta saknar ett djupare historiskt och kulturkritiskt perspektiv riskerar den att i förlängningen snarare öka åtskillnaden av funktioner som istället behöver knytas samman, nämligen yrkesutövning och praxisbaserad etisk reflektion inom varje mänsklig verksamhet. En handlade människa i utsatta ansvarspositioner måste ändå till sist själv vara förmögen att med gott omdöme hantera de beslut som hon är satt att styra över.

Ett sådant omdöme är inget som kan överlämnas till någon etisk expert. Det kan i bästa fall stärkas som en följd av att människan övas i att tänka över sin verksamhet och sin plats i ett större sammanhang. Det inbegriper också att på ett tänkande sätt möta smärtan i de dilemman som ett verkligt handlingsliv ofta rymmer. När den praktiska filosofin med lånta fjädrar från riktig forskning uppträder som sakkunnig inom verksamheter som hanterar verkliga människor och inte fantasisituationer, bidrar den i värsta fall snarare till att ersätta omdöme och empati med ett lekfullt kalkylerande kallsinne. Visst behöver beslutsfattare ofta vara både kallsinniga och kalkylerande, men att kalla denna förmåga för deras etik är inget annat än cynism.

Detta gäller inte bara den tekniska-medicinska världen, utan även den ekonomiska. Det är som om vi inte längre ens förväntar oss att eliterna själva ska ta ansvar, utan att de måste hållas i schack av etiska kommittéer och kontrollorgan. De människor som fattar de mest komplexa och livsavgörande besluten betraktas som om de vore fritt verkande krafter, när de i själva verket är individer som fått ta del av – eller åtminstone borde ha fått ta del av – kulturens mest avancerad utbildningar. Det leder till avpersonifiering av ansvar när man som forskare och tekniker ska anhålla om att få handla från ett separat organ sammanställt av så kallade etisk expertis.

Filosofin bär på ett långt arv över en lång historia, som potentiellt kan låta oss föra samtal med föregångare om de grundläggande villkoren för mänskligt liv och handlande. Den kan för ett ögonblick låta människan stiga ut ur sitt nu och sätta det i ett större sammanhang, och därmed också påminna henne om hennes ändliga horisont. I sin bästa form kan den väcka respekt för vikten av en ödmjuk och prövande hållning inför svåra problem.

Stora delar av den samtida filosofin eftersträvar i dag istället att bli en specialiserad normalvetenskap. Man publicerar sina resultat i liknande former och forum som naturvetare och medicinare, dvs som artiklar i fackpress där bedömningen ofta sker inom karteller av peer-reviewers. Man undervisar på många håll inte längre i filosofins historia. Man skär av sina egna intellektuella rottrådar och förvandlar sig själv och sina elever till närsynta specialister. Dagens belöningssystem inom universitet och forskningsfinansiärer bidrar till att att påskynda denna utarmning av det filosofiska och humanistiska vetandet. Från de tunga representanterna för filosofin kommer ingen opposition. Man har förlikat sig med systemet och gjort dess villkor till en fördel där man kan verka ostört på isolerade akademiska öar utan insyn och fördela statliga forskningsmedel mellan sig.

Vi håller på att förvandlas till en kultur utan minne och historia, och till sist utan ansvar, där vi överlåter till den ena upphandlade experten efter den andra att lösa det ena eller andra problemet. Om filosofin alls ska ha en roll måste den byta riktning. Den måste inse att dess samtida gestalt, som å ena specialiserad normalvetenskap och å andra sidan självutnämnd etisk expertis, riskerar att svika den ursprungliga sokratisk-platonska anda ur vilken den föddes, nämligen som en övning i att leva som också en övning i att dö, och i att lära sig att tänka väl, genom att pröva sig själv och visa besinning.

Bland de filosofer som är verksamma inom det i dag omfattande fältet applicerad etik finns självfallet många enstaka kloka personer som försöker göra det bästa av situationen och bidra till att erbjuda intellektuella redskap inom de miljöer där de är verksamma. Problemet är den grundläggande hållning som denna krets ledande företrädare ofta ger uttryck för och det sätt på vilket de under falsk varubeteckning säljer in sin kunskap och forskning.

Det finns ingen vetenskap om hur vi ska handla väl, vilket redan Platon såg. Det kan ur ett visst perspektiv ses som en skandal att mänskligheten inte under de efterföljande 2500 åren kommit fram till en sådan vetenskaplig etik. Men snarare än att påstå oss ha åtgärdat detta förhållande bör vi påminna oss om att människan gjort sig skyldig till några av sina mest fasansfulla förbrytelser just när hon trodde att hon hittat de rationella verktygen för att en gång för alla avgöra skillnaden mellan rätt och fel.

Läs Torbjörn Tännsjös första inlägg här

Läs Johan Frostegård inlägg här

Läs Torbjön Tännsjös replik till Frostegård här

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.