Kulturdebatt

Den svenska skolans ödesväg

Det finns ett ljus bland friskolornas avarter, menar Sverker Sörlin: De ideella och idéburna skolorna.
Det finns ett ljus bland friskolornas avarter, menar Sverker Sörlin: De ideella och idéburna skolorna. Foto: Beatrice Lundborg

I dag är det skolavslutning och "Den blomstertid" sjunger ut läsåret. Men det är ett läsår som firas av i skuggan av skolans ruiner. Det är dags att återupprätta tron på samhället, dags att släppa doktrinen om valfrihet i alla lägen – först då kan den svenska skolan än en gång nå världsklass, skriver idéhistorikern Sverker Sörlin.

Redan för ett årtionde sedan stod det klart att något höll på att gå mycket fel med den svenska skolan. En oförstående omvärld betraktade häpet de svenska jätteexperimenten med kommunalisering och bolagiserade friskolor medan Pisaresultaten gick ned. Röster från OECD undrade: "Varför nedrustar ni er utmärkta svenska skola?"

Ja, varför? Hur kan det komma sig att allt fått fortsätta, trots varningssignalerna? Frågetecknen och idéer om vad man kunde göra i stället fanns hos många, jag skrev själv flera artiklar om dessa frågor på DN Kultur. Att katastrofen närmade sig föreföll uppenbart. Varför gjorde ingen något? Därför att en politisk doktrin om valfrihet och marknad under en period överordnades sans och ansvar.

När lärarfacken och friskolorna nu styr en hårt pressad minister framför sig med ett tiopunktsprogram som skall "rädda" skolan i Sverige (från undergång?) så är det främst en nesa för ministern, som helt verkar ha tappat befälet (DN 3/6). Men de flesta av idéerna fanns alltså där hela tiden: höjda lärarlöner, lärarlegitimation, bättre koppling till forskning, minskad detaljuppföljning.

Tragedin saknar inte ironiska poänger. I samma ögonblick som räddningen utlovas – av just de krafter som varenda dag varit ansvariga i det förflutna – meddelar ett av de stora friskoleföretagen att man lägger ned verksamheten. Och friskolekommittén framlägger sin hårt pressade kompromiss.

Fortsättning följer. Där skolmarknadens förespråkare förut upplevde framgång får de nu ägna sig åt damage control och försäkra att deras modell nog, kanske, går att försvara – under vissa omständigheter.

Ja, vad är felet med skolan? Lärarutbildningen utpekades länge som en orsak till allt ont. Men sedan dess har Matilda Wiklund i en doktorsavhandling, "Kunskapens fanbärare" (2006), visat att debatten under 1990-talet hade drag av kampanj. Inte minst DN:s debatt- och ledarsidor trummade frenetiskt på för att hävda att lärarna lärde sig "flum" som de sedan utsatte sina elever för. Följaktligen riktades reformivern mot utbildningen, ännu med oklara effekter; intresset för att bli lärare är lägre än någonsin.

Forskning om läroplaner och reformer pekar på hur lång tid det tar att genomföra dem. Lärare och rektorer är ovilliga. Gamla ideal lever kvar och trängs med de nya. Ett färskt betänkande heter mycket riktigt "Det tar tid" (SOU 2013:30). Det låter som en ursäkt beställd av regeringen, men är faktiskt en samvetsgrann genomgång som belyser riskerna med att skriva ut patentmedicin för en så stor samhällsinstitution.

Många av politikens påfund – som betyg i lägre årskurser, fler nationella prov, skolinspektion – saknar tydligt stöd i forskningen. Jan Björklund framstår mer som en chefsideolog, inte någon som styr med hjälp av etablerad kunskap och allra minst med hjälp av erfarenhet och omdöme. Till de mer bestickande observationerna hör att de länder som sällan eller aldrig reformerat – Finland, Singapore, Kanada – är länder med mycket goda utbildningsresultat. Dessa länder lämnar det mesta åt professionen och har följaktligen en hög självkänsla bland lärarna, vilka åtnjuter hög prestige. Den signal som svenska lärare fått är tvärtom: vi litar inte på er.

Det betyder inte att reformer på skolområdet skulle sakna betydelse. Norge är ett belysande exempel, där den rödgröna regeringen 2006 genomförde en reform vars effekter redan utvärderats som mycket positiva. Men viktigare att notera är att man i Norge samtidigt tackade nej till marknadisering, precis som man gjorde i Finland vid sekelskiftet 2000 när idén var uppe och vände. I stället lade man i Norge all kraft på att höja kunskapsresultaten i hela skolan.

Det björklundska reformarbetet, hastigt och litet desperat framyxat, har en i djupet annorlunda karaktär än det som gjorde svensk skola till en av världens främsta fram till 1980-talet. Då stod den sociala utjämningen i fokus. Skolgången förlängdes, ansträngningarna var intensivt inriktade på att samhällets totala resultat skulle förbättras. Eller mer precist uttryckt: individens förverkligande av sina inneboende möjligheter skedde genom en oupplöslig förening med samhällets förverkligande av sina. Denna politiska idé förenade då de flesta krafter i det svenska samhället.

Därför var det knappast någon som ens lade märke till Milton Friedmans förslag om skolpeng och "valfrihet" när det framfördes 1955 i artikeln "The role of government in public education". Först när det välfärdspolitiska maskineriet försvagats av den ekonomiska krisen och sociala klyftor både börjat öka igen och blivit mer accepterade under intryck av åttiotalets nyliberala tankegångar, gick det att damma av Friedmans tanke. Motståndsviljan inom socialdemokratin var undergrävd, bland annat för att kvaliteten inom den offentliga vården och skolan inte alltid motsvarade rimliga krav. Det framstod som illegitimt att hindra valfrihet för "individen" – i praktiken den medelklass som avgör svenska val.

Dagens reformarbete däremot är helt isolerat från samhällsinsatser i övrigt. Som om skolan saknade samband med skatter, invandring, arbetsmarknad, medier, idéer, det offentliga samtalet.

Ett centralt drag i denna förändring är avpolitisering. Skolan skall åstadkomma mycket, inklusive kärnan som är kunskap hos samhällets unga. Hur stor vikt man lägger vid social utjämning och demokratisk fostran, liksom hur man bäst åstadkommer inlärning av versmått och algebra, är på samma gång kompetens- och värdefrågor. Deras bedömning kräver komplex, professionell kunskap. När de i stället förvandlas till enkelt avläsbara mått – "pinnar" hos polisen, "poäng" i sjukvården, "citat" i forskningen, eller "elevintäkter" hos friskoleföretagen – förskjuts intresset lätt från det centrala till det triviala. Vad som framför allt sker är att professionen marginaliseras.

På detta sätt balkaniseras samhället till en serie delområden som alla skall uppfylla sina egna kriterier på framgång. Och eftersom kriterierna trivialiseras blir så småningom även politiken trivial: ett slags ekonomiskt och moraliskt stöd till verksamheternas pinnproducenter.

För samhället som helhet har ingen längre något ansvar. Vilket var just själva syftet och den djupare politiska innebörden av begreppet "valfrihet" i nyliberal mening, nämligen att flytta makten från demokratiska institutioner till "kunder", som vägledda av i regel bristfällig information om den offentligt finansierade verksamheten skall ta ansvar – inte för någon helhet eller för att saker blir bra till slut, utan för sin egen enskilda välgång.

På skolans område fungerar detta illa. Visserligen finns enskilda studier som visar att skolval delvis kan förbättra utbildningsresultatet i de enkelt mätbara dimensionerna. Men också dessa resultat spretar och internationell forskning ger än så länge inget stöd för att system med skolpeng uträttar något positivt för ett lands kunskapsnivå, än mindre för att det kan möta hela den samlade förväntan som samhället har på skolan. Vad systemet däremot tycks bidra till, i alla fall i sin svenska tappning, är ökade sociala skillnader.

De fristående skolorna tär på sitt förtroendekapital. Stora koncerner avvecklar skolor som om de vore skofabriker. Riskkapitalbolag säljer sina "produkter" vidare för hundratals miljoner till nästa ägare, som måste få tillbaka satsade pengar och litet till. "Skolbranschen", som per definition inte kan växa i volym eftersom den inte får ta ut avgifter, påminner om ett vacklande pyramidspel. Den politiska misstron mot vinst ökar följdriktigt. Internationella och svenska utbildningsexperter uttalar sig öppet negativt, nu senast Vetenskapsakademiens arbetsgrupp Framtidens skola (SvD, 27/3).

I det svenska mörkret finns emellertid ett ljus: de ideella friskolorna. Medan riskkapitalisterna pryglas offentligt känner de ideella snarast medvind, gör goda resultat, och växlade upp sin förening till Idéburna skolors riksorganisation i april i år.

Allt talar också för att det blir de idéburna som kommer att bli de bestående friskolorna, kanske kompletterade av bolag som arbetar under särskilt ansvar. När till och med Lars Leijonborg fick tala den största svenska skolriskkapitalisten EQT till rätta på ett SNS-seminarium nyligen så insåg i alla fall jag hur långt det har gått. EQT-mannen klagade på en "negativ attityd" till friskolor och berättade hur väl han ville. Jag tänkte på Nixon före hans Watergatefall: "I am not a crook."

Det talas ofta om behovet av mer forskning och kunskap för att underbygga bra politiska beslut. Det är nog sant för det mesta. Men ibland är det tvärtom, det behövs mer politik för att förhindra att dålig kunskap och ideologiskt drivna hugskott förstör samhällets institutioner. Det som började som en hypotes hos Milton Friedman 1955 har ett drygt halvsekel senare vuxit till ett härjande monster – i Sverige av alla länder. Det återstår för framtidens historiker att i detalj skildra denna märkliga ökenvandring för en skola som en gång tillhörde Europas främsta.

Men redan nu kan vi se hur det bakom de välklingande argumenten om effektivitet och valfrihet dolde sig en föreställning som måste kallas doktrinär. Den kom fram tydligt i den hetsiga debatt som fördes sommaren 2009, då socialdemokratin börjat ifrågasätta vinst i skolan. Det var förstås ett hot, och resonemangskedjan hos skolkapitalismens mest rödkindade trumslagare kunde då formuleras så här: "Valfrihet förutsätter utbud. Utbud förutsätter entreprenörer. Entre­prenörer vill ha avkastning på insatt arbete och kapital, det vill säga kunna göra vinst. Utan vinst, inga företag. Utan företag ingen valfrihet."

Detta, som stod att läsa på DN:s ledarsidor i augusti 2009, är så uppenbart osant att man måste undra hur det alls går att skriva så. Den enda orsak jag kan komma på är att det måste handla om ideologisk övertygelse, oemottaglig för verklighetens besked. Entreprenörer finns ju överallt – i de idéburna friskolorna och i den kommunala skolan. Innovation sker i alla de skolor där skapande, ansvarskännande människor är verksamma. Skapande kräver inte alls någon vinst. Den doktrinära övertygelsen, rotad i en bestämd förståelse av orsakssamband mellan konkurrens, valfrihet och kvalitet, har visat sig alldeles felaktig.

När detta står klart blir det, till slut, av viss politisk betydelse att en överväldigande majoritet av svenska folket egentligen inte vill ha vinst i skolan och välfärden (enligt mängder av opinionsundersökningar).

Det hade inte varit nödvändigt. Det är ett tidens tecken att Göran Rosenbergs bok från 2003, "Plikten, profiten och konsten att vara människa", nu utges på nytt, med sin inkännande både filosofiska och vardagliga analys om varför vinst är ett skadligt mål i allt som har att göra med omsorg om människor. Den är ett av många vittnesmål som föreligger om att andra röster funnits.

Det som krävs nu är först och främst en känsla av samhällsansvar. Det är en tid för att motverka de krafter som söndrar i vårt samhälle. Detta söndrande kommer till sitt extremaste uttryck i en ungdomsgeneration som bränner bilar. Men dess verkande mekanismer göms på ett märkligt sätt i maktens innersta boningar, som med förbluffande dödsförakt försvurit sig åt en doktrin som uppenbarligen inte fungerar.

Hans Magnus Enzensberger talade en gång i en analys av östblockets fall om "återtågets hjältar", en Havel, en Michnik, en Gorbatjov. När de gamla idéerna inte bar blev dessa framtidens bärare. Vi lever nu på samma sätt i tiden efter de Friedmanska idéerna, i ett utbildningslandskap där man i tjugo år byggt vad vi alltmer börjat inse är ruiner. Att söka en ny väg och återupprätta tron på samhället som en gemensam politisk idé borde vara en i grunden lockande uppgift. Skolan borde stå högst på den dagordningen. Människor längtar.