Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Det är dags att sluta sjunga

”I stället för samtal, eller konkreta löften om åtgärder, lyfter den ansvariga ministern Birgit Friggebo sina händer i luften och utbrister: ’HALLÅ! Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger: We shall overcome!’”
”I stället för samtal, eller konkreta löften om åtgärder, lyfter den ansvariga ministern Birgit Friggebo sina händer i luften och utbrister: ’HALLÅ! Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger: We shall overcome!’” Foto: Tobias Röstlund / Scanpix

Regeringens tondövhet inför rasismen är i dag lika total som för tjugo år sedan när Birgit Friggebo ville sjunga ”We shall overcome” i Rinkeby. Men dagens forskning visar entydigt att det förekommer en omfattande och strukturell diskriminering i Sverige. Det är ingen vacker bild, skriver författaren Gellert Tamas.

Händelsen är oförglömlig.

Flera hundra stockholmare har samlats i Rinkeby Folkets hus. De är frustrerade, rädda, rent av skräckslagna. De fruktar, bokstavligt talat, för sitt liv. Och nu ska de få träffa Sveriges statsminister och invandrarminister. De har höga förväntningar. Deltagarna på mötet berättar om jobbansökningar som aldrig besvaras, om kallsinniga hyresvärdar, om vakter som inte släpper in dem på stadens krogar och restauranger. De vädjar om insatser mot diskrimineringen. Och mot våldet som drabbar dem, mot Sverigedemokrater som demonstrerar på landets gator skrikande ”Sieg Heil” och ”Ut med packet!”, mot organisationen Vam, som förklarat krig mot ”rasblandarsamhället” och mot den okände seriemördare som nu hunnit skjuta elva stockholmare.

Men i stället för samtal, eller konkreta löften om åtgärder, lyfter den ansvariga ministern Birgit Friggebo sina händer i luften och utbrister: ”HALLÅ! Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger: We shall overcome!”

Trots att det har gått mer än tjugo år har jag vänner som fortfarande inte ens kan titta på bilderna, andra gapskrattar bara de hör Frigge­bos namn. Aldrig har väl skillnaden mellan medborgarnas oro och maktens oförstående utanförskap synliggjorts tydligare än i just denna stund.

Det sorgliga är att Friggebos uppmaning att sjunga och skandera slagord, i stället för att diskutera reella problem, återkommer gång på gång, även i dag.

Tydligast kanske i samband med Reva. Jakten på papperslösa rev itu hela det samhälleliga vi-et, staden och medborgarskapet. Det är inte överord att beskriva projektet som historiskt, aldrig tidigare i modern tid har det grundläggande samhällskontraktet – om allas lika värde oavsett utseende – så öppet utmanats och ifrågasatts av statsmakterna.

Men när justitieminister Beatrice Ask till slut uttalade sig viftade hon bort frågan, påstod att det handlade om ”personliga” upplevelser och jämförde de hundratals stockholmare som stoppats i kontrollerna med – dömda brottslingar: ”Det finns tidigare dömda som uppfattar att de alltid är ifrågasatta, fast det syns ju inte på någon att man har begått ett brott.”

Det finns åtminstone en tydlig parallell mellan Friggebos och Asks utspel; den totala tondövheten inför helt vanliga svenskars oro över att inte betraktas och behandlas som just – helt vanliga svenskar.

Några veckor senare följde migrations- minister Tobias Billström upp sin regeringskollegas uttalande genom att dela in Sveriges befolkning i goda ”blonda” och i de onda, kallhamrade typer som ”inte alls är blonda och blåögda”.

Är Friggebo, Ask och Billström enbart exempel på olyckliga formuleringar av enskilda individer, eller bör de snarare ses som delar av en större struktur? Om bland annat detta har den senaste tidens debatt handlat. Flera debattörer, som Timbros Adam Cwejman eller den folkpartistiske statssekreteraren Jasenko Selimovic, har kritiserat eller förkastat strukturella förklaringar och i stället lyft fram det personliga och individuella ansvaret, för såväl motgångar som framgångar. Ett samhälle där sådana som jag lyckas kan inte vara rasistiskt, sammanfattar Selimovic i DN (27/3).

För dessa debattörer verkar det alltid finnas en individuell förklaring till hands. När författaren Jonas Hassen Khemiri beskriver (DN 13/3) hur en av hans vänner misshandlas av Norrmalmspolisen och ”dumpas med blodig näsa i Nacka” och hur han själv grips av polis, enbart på grund av sitt utseende, svarar Selimovic att polisens agerande alls inte behöver bero på rasism: ”Han [polisen] kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick en utskällning som du skulle betala för.”

Det paradoxala är att Selimovic, som förkastar strukturer, här samtidigt tecknar ett närmast övertydligt exempel på hur det strukturella våldet kan se ut. En polis anser sig ha rätten att leva ut sina personliga tillkortakommanden gentemot någon som han betraktar som ”invandrare” – och får stöd i detta från den högsta politiska ledningen. Det är ytterst svårt att tro att nämnda polis hade vågat ta ut sina aggressioner på samma sätt mot till exempel en högt uppsatt folkpartistisk politiker, eller en chefsperson på Volvo, och att en av landets mest centralt placerade politiker i så fall rättfärdigat övergreppet med orden ”han kanske bråkade med sin chef hela dagen”.

Just så fungerar den strukturella diskrimineringen.

”Det är farligt att säga att hela samhället är rasistiskt”, kontrar Selimovic (DN 28/3) men när reportern frågar vem som påstått detta, kan statssekreteraren inte svara. Helt enkelt för att ingen seriös debattör eller forskare hade uttryckt sig på detta sätt.

Selimovic använder begreppet rasism i en närmast metafysisk bemärkelse, som om en hel stat, ett helt folk, skulle kunna vara rasistiskt eller ej, som om nationer vore enbart onda eller goda. Men att se strukturella förklaringar till mönster av diskriminering handlar över huvud taget inte om att ställa rasister mot icke-rasister, onda mot goda, utan om att inse att det inte längre handlar om den rasism som fanns i USA på 1950-talet, eller i Sydafrika under apartheidåren, utan om ett komplext system bestående av i sig ofta hederliga och anständiga medborgare, som påverkade av mediernas och den offentliga politiska diskursens bilder, fattar små, små beslut som sammantaget skapar en diskriminerande helhet.

Och den helheten är inte vacker. Dagens forskning ger, trots olika inriktningar och metodval, sammantaget en entydig bild; det förekommer en omfattande och utbredd diskriminering inom såväl arbets- som bostadsmarknaden, inom både rättsväsendet och utbildningssektorn.

Detta har tydliggjorts inte minst genom så kallad praktikprövning, det vill säga fingerade ansökningar där allt utom namnen är lika. En undersökning av Växjö universitet, baserad på förfrågningar om 500 lägenheter på Blocket, visade till exempel att ”Maria Andersson” och ”Erik Johansson” fick erbjudanden om att se åtta procent av lägenheterna, medan motsvarande siffra för ”Mohammed Rashid” bara blev två procent, trots att ansökningarna var identiska. De är alltså fyra gånger lättare för en ”svensk” att få lägenhet jämfört med en ”invandrare”. Andra liknande undersökningar bekräftar bilden.

Situationen på arbetsmarknaden är snarlik, kanske med skillnaden att diskrimineringen här är än mer belagd. Exempelvis visade forskningsrapporten ”Warm and competent Hassan = Cold and incompetent Eric”, baserad på mer än 5 600 jobbansökningar, att ”Eric”, trots exakt likvärdiga meriter vad gäller utbildning och språkkunskaper som ”Hassan”, kallades till intervjuer 50 procent oftare. Och skillnaden kvarstod oavsett karaktärsdrag.

När ansökningarna ändrades så att ”Hassan” beskrevs som varm, ambitiös och som en person som ofta och gärna arbetar övertid, medan ”Eric” utmålades som en kall, lätt introvert enstöring, som anser att fritid är lika viktig som jobb, kallades Eric ändå till något fler intervjuer.

Diskrimineringen är inte bara subtil och indirekt, många arbetsgivare är också beredda att utföra öppet diskriminerande, lagstridiga, åtgärder. När Sveriges Radio för några år sedan ringde runt till städbolag med förfrågan att bara få ”svenska” städare, visade sig en klar majoritet, 52 av 89 företag, det vill säga närmare två av tre, villiga att uppfylla kravet på att sortera bort ”invandrare”.

Den inställningen kan vara en av förklaringarna till att Sverige tillhör de länder inom EU som är allra sämst på att tillvarata kompetensen hos sina asylsökande och invandrare. En undersökning av EU:s rättighetsorgan, FRA, visar att bara tre av EU:s 27 länder har en lika stor skillnad i sysselsättningsgrad mellan infödda och personer födda utanför EU som Sverige. Och de utrikesfödda som får en anställning hamnar dessutom ofta på jobb under sina kvalifikationer. Nästan var femte utlandsfödd anställd i Sverige är överklassificerad. Och skillnaderna mellan Sverige och de andra EU-länderna kan inte förklaras med utbildningsnivåer. Bland gruppen utrikes födda i Sverige finns fler högutbildade än bland infödda och bland EU:s 27 medlemsstater är det bara fyra länder som har fler högutbildade invånare, födda utanför EU, än Sverige.

Frågan är således, något drastiskt formulerad: Hur kan det komma sig att Sverige, med några av Europas bäst utbildade asylsökande och invandrare, ändå hamnar i botten när det gäller andelen som får jobb?

Det är den typen av frågor som borde vara centrala i dagens debatt, men så är det inte. Integrationsministerns statssekreterare Selimovic anser att vi snarare bör fokusera på allt det positiva som finns i Sverige och att invandrarna snarare borde visa ”tacksamhet” för alla de möjligheter som de fått. Det är som att säga att en närmare 10-procentig arbetslöshet inte är värd att diskutera eftersom drygt 90 procent trots allt har arbete. Och att vi alla borde tacka Sveriges regeringar för att så många av oss ändå har en anställning.

Diskussionen om de strukturella orsakerna till diskrimineringen i Sverige lyser också med sin frånvaro i medierna. En slagning i databasen Retriever på sökordet ”strukturell diskriminering” visar att det år 2012 bara nämndes några tiotal gånger i landets morgon- och kvällstidningar; tre gånger i Dagens Nyheter, två i Svenska Dagbladet medan det över huvud taget inte förekom i Expressen.

Begreppet ”invandrare” används desto flitigare. Förra året återkom sökordet ”invandrar*” 18 121 gånger i svenska dags- och kvällstidningar, varav 496 gånger enbart i DN och 390 hos TT. Och då är ändå inte radio och tv, bloggar och tweets inräknade.

Vi översköljs av en veritabel flodvåg av begreppet ”invandrare”, dessutom ofta kopplat till problem och konflikter. En undersökning av forskarna Marina Ghersetti och Anna Levin visar till exempel att åtta av tio artiklar om ”islam” eller ”muslimer” handlar om krig, våld eller andra problem. Men även när uttrycket används ”neutralt”, innebär det att vi utsätts för en ständig uppdelning av Sveriges befolkning i två från varandra olika och särskiljande grupper: svenskar och invandrare. Alla andra markörer – kön, ålder eller klass – underordnas en enda faktor: vår, våra föräldrars eller ibland till och med våra mor- och farföräldrars födelseort.

Frågan är om någon av oss kan undvika att påverkas i vår syn och vårt tänkande av detta?

Det är inte ett alltför djärvt antagande att tro att denna ständiga uppdelning kan vara en del av förklaringen till att en arbetsgivare, för säkerhets skull, hellre kallar en slö Eric än en ambitiös Hassan till intervju, att en lägenhetsuthyrare hellre ringer Maria än Mohammed, eller att Beatrice Ask inte tar vanliga svenskars oro om Reva på allvar, helt enkelt för att det för henne inte handlar om ”vanliga” svenskar utan om något helt annat – invandrare.

Vi kategoriserar inte bara varandra. Såväl politiker som medier övertar allt oftare den xenofoba högerpopulismens världsbild, som till exempel när partiledarna i ”Agenda” får frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Den enligt redaktionen relevanta och neutrala frågeställningen baseras i själva verket på tre premisser, samtliga som tagna direkt ur det sverigedemokratiska partiprogrammet: att varje samhälle endast klarar en viss nivå av olika grupper, att samhället faller ihop om denna nivå överskrids och att den grupp som hotar samhället med detta sammanbrott är – invandrarna.

Symtomatiskt nog ställdes varken frågan hur många rasister Sverige tål, eller för den delen, hur många Sverigedemokrater som Sverige tål.

En annan sverigedemokratisk ståndpunkt som ständigt upprepas är påståendet att ”invandringsfrågan” inte får diskuteras. Det saknar inte bara all empirisk grund, påståendet är framför allt en grundsten i den främlingsfientliga ideologi – från Dansk folkeparti till Sverigedemokraterna – som hävdar att de är de enda, modiga förkämparna för öppenhet, eller rent av yttrandefrihet, i en annars så nedtystad och förtigen fråga.

Trots detta upprepas detta högerpopulismens grundtema gång på gång, till exempel av Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski, som i en artikel i Expressen påstår att det finns en ”konsensuselit” som skrämmer folk från att yttra sig i bland annat invandringsfrågan. Dabrowski går, symtomatiskt nog, inte in på vad det är som inte får diskuteras. Den frågan lämnas, märkligt nog, alltid hängande i luften.

Vad är det egentligen som inte får sägas? Vad det är som ännu inte sagts i debatten, efter att en partiledare kollektivt pekat ut en stor del av Sveriges befolkning som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”, när företrädare för Avpixlat, landets största sajt för anonymt näthat, bjuds in för att diskutera anonymt näthat, när järnrörsbeväpnade riksdagspolitiker kallar stockholmare för ”babbor” och hånskrattande konstaterar att ”med vår politik blir det inga fler såna”, när en migrationsminister delar in befolkningen i goda vita och onda icke-vita, och när en justitieminister inte ser några problem med att landets medborgare stoppas på gator och torg utifrån sin hudfärg.

Vad är det då som ännu inte har sagts?

Publiken i Rinkeby Folkets hus reagerade först med förvånad tystnad när landets invandrar­minister föreslog allsång. Sen hördes ett samfällt: ”NEJ!”

”Jooo! Det ska vi göra”, insisterade invandrarministern. ”Nu ska vi sjunga!”

Den bilden påminner sorgligt nog även om dagens situation. Efter årtionden av debatt och forskning är det hög tid att sluta sjunga falska refränger om en nedtystad diskussion, eller lovsånger om vår egen förträfflighet, och i stället inrikta debatten på strategier mot den omfattande och nedbrytande strukturella diskrimineringen i dagens samhälle.

Det är dags att sluta sjunga nu!

Skrev ”Lasermannen”.

Gellert Tamas är född 1963. Han har i många år arbetat som frilansjournalist för flera tidningar, TV 4:s ”Kalla fakta” och SVT:s ”Uppdrag granskning”. Han har också skrivit ett flertal böcker, bland annat ”Sverige fosterland: om ungdom identitet och främlingskap” (1995). År 2002 fick han sitt stora genombrott med ”Lasermannen – en berättelse om Sverige” som belönades med Guldspaden och senare filmatiserades. Sju år senare gav han ut ”De apatiska: om makt, myter och manipulation”, en reportagebok om den påstådda manipulationen av flyktingbarn.

Läsåret 2011/2012 var Gellert Tamas innehavare av familjen Hjörnes gästprofessur i praktisk journalistik vid JMG i Göteborg.