Kulturdebatt

”Det är en tidsfråga innan vi ser romaner skrivna av datorer”

Foto: Howard Bartrop

Är datorn framtidens konstnär, författare, journalist? På senare tid har stegen mot en konstnärligt kreativ dator gått allt snabbare. Redan klarar datorprogram att skapa enklare texter och abstrakta målningar. Men frågan är om datorn kan bli en högklassig författare.

Den 7 juni i fjol höll mänskligheten kollektivt andan. Ett paradigmskifte tycktes alldeles nära förestående: enligt ett pressutskick från Reading university i England hade en superdator för första gången klarat Turingtestet, det prov som tillämpas för att avgöra om den man kommunicerar med är människa eller maskin. Enligt testets utfall var datorns respons alltså så avancerad att den var omöjlig att särskilja från en människas.

Den äkta artificiella intelligensen tycktes plötsligt väldigt nära förestående. Paniska rapporter följde under året, vissa från så prominenta tänkare som Stephen Hawking, om att tänkande datorer kunde innebära slutet för mänskligheten.

Riktigt så illa var det inte. Super­datorn i fråga var ett chattprogram, inte helt olikt de kundservicefunktioner man kan chatta med på storföretagens hemsidor för att få svar på vanliga frågor. Programmet var dessutom kodat att efterlikna en 13-årig ukrainsk pojke i fråga om språkbruk och förståelse, alltså ganska långt från den digitaldiktator som först befarades.

Men att larmet togs på sådant allvar har grund. Den artificiella intelligensen har på kort tid gjort stora framsteg. I fjol meddelades i en studie från Lunds universitet att 47 procent av alla arbetstillfällen i USA torde vara automatiserade inom de kommande tjugo åren.

Och inte ens konsten verkar längre kunna ses som en yrkesmässig frizon.

Datorn Iamus på University of Málaga har skapat flera egenalstrade orkesterstycken, varav vissa framförts av London symphony orchestra. Datorer har även, i ett slags självbefruktning, skapat egna datorspel. Mjukvaran ”The painting fool” kan simulera flertalet konst­riktningar och skapa egna exempelvis impressionistiska målningar på duk.

Frågan som ställer allt på sin spets är alltså om en dator på eget bevåg skulle kunna skriva en roman. Teoretiskt sett är det lätt att se möjligheten – den så kallade genrelitteraturen skrivs redan efter en färdig struktur och tydlig uppsättning regler. Skulle då en maskin inte bara kunna fylla i luckorna?

Även om diskussionen ännu rör sig på ett hypotetiskt plan tror Christian Smith, biträdande lektor med specialisering på robotik på KTH, att maskiner med författar­ambitioner kan bli verklighet.

– Om teknikutvecklingen fortsätter som den har gjort hittills, så tror jag att det är en tidsfråga innan vi ser romaner skrivna av datorer. Framför allt enklare genrelitteratur borde man kunna automatisera inom en överskådlig framtid, säger han och fortsätter:

– Frågan är kanske mest huruvida det finns en marknad. Om det finns tillräckligt många som vill läsa datorskrivna böcker så lär vi se dem på hyllorna, men detta är förstås svårt att förutsäga. Det kan ju gå som med diamanter, där det går att framställa diamanter av hög kvalitet i fabriker, men där konsumenter ändå föredrar naturliga diamanter, även om de är av lägre kvalitet. Finns det en marknad kommer teknikutvecklingen förstås att gå mycket fortare än om det mest är kuriosa som en handfull forskare sysslar med.

Sciencefiction-författaren Lars Ja­­kobson berör i sin roman ­”Vännerna” från 2010 grundfrågan om huruvida en maskin kan överträffa mänsklig kapacitet vad gäller emotionell fantasi och kreativ irrationalitet. Han menar att om man nu kan säga att en själ och röst existerar i litteraturen, så beror den lika mycket på läsaren som på författaren. Kanske än mer på den förra.

–  J T Leroy eller Binjamin Wilkomirski har ju haft sina distinkta röster i läsarens öron, för läsarens blick, men har i slutändan visat sig vara buktalardockor för något annat. Somliga har trott att Sidney Sheldon var en kvinna och Sigge Stark en man. Är det bra så är det bra, kan vi som läsare skaffa oss en upplevelse från texten är det oviktigt vem eller vad som skrivit den. Däremot är jag övertygad om att vi skulle läsa maskinernas texter med en annorlunda känslighet. Och förmodligen fördomsfullt, säger Lars Jakobson.

Förläggaren Svante Weyler menar att gränsen kanske inte alltid är så tydlig, men att kvalitetsbedömningen i slutänden ändå gör sin egen sortering.

– Tanken att maskiner skriver böcker är naturligtvis lustig och jag erkänner att jag har läst rätt många böcker som likaväl kunde ha skrivits av maskiner: som saknar, själ, röst, personlighet, ja allt som gör att de skulle kunna leva efter det att man slagit igen pärmarna. För all litteratur som saknar röst, själ, personlighet tar den stora kritikern Tiden hand om, och gömmer i sitt gigantiska arkiv av Döda Böcker, säger han.

Affärstidningen Forbes rönte stor uppmärksamhet då den nyligen berättade att den använder algoritmer för att låta datorer skriva enklare journalistik utifrån inhämtade resultat på börsen. Även sport- och resultatnotiser har på tidningsredaktioner skrivits av mjukvara som hämtar in färdiga värden och utformar en text kring dessa. Och när en jordbävning skakade Los Angeles den 10 mars förra året var den förs­ta artikel som skrevs om det författad av en dator. Som avsändare till artikeln stod Ken Schwenke, journalist och programmerare på Los Angeles Times, men allt han hade gjort var att trycka på publiceringsknappen: artikeln var redan skriven, baserad på en algoritm som sökte av geologiska värden.

Enligt en undersökning gjord av nätsäkerhetsfirman Incapsula 2013 skapas mer än 60 procent av all trafik på internet av automatiska program, botar.

Frågan är då i vilken mån den mänskliga handen alls behöver blandas in, då artificiell intelligens medför att datorn själv förser sig från internet med de ingångsvärden den behöver. Från ax till limpa eller idé till text sköts allt utan störande mänsklig inblandning. Det må låta skrämmande, men skulle lika gärna kunna leda till den totala läsdemokratiseringen: en värld där varje bok är unik och anpassad till sin läsare.

– Jag kan föreställa mig en mjukvara som tar in olika ingångsvärden för att generera skönlitteratur på beställning. Då är det kanske varken förlag eller författare inblandade alls, utan läsaren anger hur de vill att nästa bok ska vara, och deras dator genererar en personlig bok för just den läsaren, säger Christian Smith.

På ett mer filosofiskt plan kan man fråga sig hur vår skapandeprocess egentligen skiljer sig från maskinernas. Liksom datorer studerar vi och lär oss av andra, vi får därmed input på samma vis som maskiner, och utifrån detta skapas konsten. Jag frågar Lars Jakobson huruvida det kan anses som ”fusk” att låta en maskin göra jobbet.

– Det finns de som på fullt allvar hävdat att skrivarkurser är något slags fusk och urholkning. Eller, längre tillbaka, att text ska skrivas för hand och inte hamras fram på en skrivmaskin. Som författare och mänsklig intelligens är jag en sorts program och jag använder de hjälpmedel som står mig till buds. Ordbehandling. Grammatika och SAOL. Excel för att hantera stora mängder av fakta. Explorer och Safari för att söka på nätet. Jag går till bokhyllan för att titta efter hur någon annan författare behandlat det jag just arbetar med. Jag läser tidningar, tittar på tv, stjäl vänners berättelser och erfarenheter. Fusk? Interaktion och nyfikenhet som samverkar till problemlösning. Så har det alltid varit, säger han.